Downs syndrom - Vi gjorde abort

Vi råkade ju ut för samma sak i vintras och eftersom jag redan är 41 och IVF gav sämre och sämre resultat har vi nu gått över till äggdonation - lyckades på första försöket. Vi ska få göra NIPT också lovade vårt sjukhus....håll tummarna.

Hej allihopa,

Var med om samma sak i november och avbröt, är nu gravid igen och är orolig över att samma sak ska hända igen.

Har läst igenom tråden lite men ser inte mycket om hur det har gått för er i nästa graviditet, gick det bra och var bebisen frisk?

Såvitt jag har förstått så är det ovanligt att det händer två gånger på raken om man inte har någon sjukdom eller att det är något fel, men kan ni som det har gått bra för i nästa graviditet vara vänliga och berätta?

Behöver lite positivitet så att oron inte äter upp en.

Kram

Ja, det kändes hemskt och även cytotec kändes hemskt, men jag var tvungen att inte tänka/känna efter just då, annars hade jag aldrig klarat det. Dagarna efter kändes det så mycket som att man velat ha det ogjort, hur kunde jag göra detta mot mitt barn som annars fortfarande skulle leva och sparka i magen, liksom.

Dagarna efter avbrytandet var väldigt tunga. Jag var lite naiv och trodde man skulle känna lättnad för att det var över. Men nej, det var en fruktansvärd sorg eftersom ens barn har dött. Det var en liten fin pojke. Vi har en minnesceremoni för honom i morgon.

Det var exakt 2 veckor sedan efter avbrytandet, och nu gråter jag inte längre lika ofta, och jag har börjat jobba dessutom, men sorgen är inte borta på långa vägar.

Hur är det för dig nu Rickis80?

Ang. moderkakan i bakvägg och moderkaksprov, har fått och läst olika besked ang. det. Jag hade i bakvägg och den ena läkaren ville inte ta och därför fick vi vänta 2 veckor på fostervattensprov. Men läkaren som tog fvp ville faktiskt hellre ta mkp och han sa att han kunde ta det...men då insisterade jag på fvp eftersom man då är helt säker på att avvikelsen finns hos fostret och inte bara hos moderkakan.

Snart 3 månader efter avbrytande är det som att allting ?förväntas? vara tillbaks som vanligt. Mycket är nu iofs som vanligt men det är ändå inte alls som vanligt, det är ju skit att det blev såhär. Har inte alls lika mycket ork med andras trubbel och jobbet känns inte lika motiverande.

Har haft otroligt påfrestande återbesök och undersökningar då det fortfarande verkar vara rester kvar. Som att det behövdes en fysisk påminnelse också....det har tagit enormt med energi.

Vården efteråt har varit så splittrad för mig. Medans en läkare på återbesök säger ?jaha, hur har ni haft det... eller, du kanske är gravid igen? som att det skulle vara självklart redan, säger en annan ?det här får vi gå in med kamera och undersöka?, och en tredje säger ?avvakta några månader så kroppen kommer i fas? och en barnmorska säger ?har du ont och blödningar kan du äta p-piller?. Med full förståelse för att det kan vara svårt att jobba inom sjukvården måste jag ändå säga att bemötandet skulle kunna snäppas upp ibland. Tar själv den lärdomen med mig.

Känner med er andra på alls sätt och vis och är glad för er som vågat och lyckats bli gravida igen, stort lycka till med allt och hoppas det går att njuta lite av tillvaron också.

Hej!

Först vill jag verkligen beklaga! Det är helt fruktansvärt att vara med om detta två gånger. MEN!!!Det är troligtvis inte alls bara otur! Samma sak hände mig och jag fick träffa en genetiker som sa att jag troligen hade gonadal mosaik för trisomi 21. Det är dock svårt att bevisa. Sannolikheten att det är otur är mycket lägre! Jag har gjort PGD och fått två friska barn! Du kan göra detsamma! Kram!

Givetvis ett svårt val. Livet blir inte alltid vad man vill eller hoppas på. Men jag tror att med tiden tänker man mindre på aborten. Jag tycker att det var modigt av er och jag tycker ni fattade rätt beslut. Livet med barn med downssyndrom är säkerligen väldigt jobbigt och slitsamt.

Det blir heller inget fullvärdigt liv för personen som jag ser det. Man vet inte heller hur framtiden ser ut med stöd och hjälp från samhället. Det dras ju ner på nästan allt.

Hej!

Jag ser att det var längesedan någon skrev i den här tråden. Men jag har desperat letat efter ett forum där jag kan ventilera tillsammans med andra som är/varit i samma situation. 

Efter över 3 års ofrivillig barnlöshet blev vi äntligen gravida via IVF. Gjorde kub 2/7 som visade 1/2 på trisomi 21. Vi tog då beslut om att gå vidare med moderkaksprov 8/7. Då det inte göra i våran hemstad så fick vi åka till en annan stad. Tyvärr gick det inte att utföra provet då en tarm var i vägen. Vi fick en ny tid en vecka senare, men även då var det tarm i vägen. Vi fick vänta ytterligare en vecka på att göra fostervattenprov istället. Svaret fick vi på några dagar och det visade Trisomi 21. Det var ett fruktansvärt beslut att behöva ta, men vi beslutade oss för att avbryta. I onsdags 31/7 blev jag inlagd för avbrytandet. Just där och då stängde jag nog av mina känslor en del. Hade väldigt jobbiga värkar och fick en del morfin. Fokuset blev därför mycket på den fysiska smärtan och jag blev även påverkad av morfinet. Efteråt tittade vi på fostret och jag grät, men kände mig inte helt närvarande. När jag kom hem kände jag en sorg, men kändes ändå okej. Senare på kvällen var det som att någon stack en kniv i mig och jag skrek av gråt. Tror att morfinet gick ur mig och känslorna svämmade över. Sen dess har allt bara känts mörkt. Saknar den lille, men känner sån fruktansvärda samvetskval och skuldkänslor. Får upp bilder i huvudet på den lille pojken som var så oskyldig.

En livssorg att nödgas avbryta graviditeten, den lille gossen fick inget liv, men beslutet var sannolikt det enda möjliga. Jag har inga barn men dilemmat och traumat kan jag sätta mig in i eftersom jag har en utvecklingsstörd bror, ja utvecklingsstörd sa man förr och inte funktionsvarierad.                                                                                                                                              Dessa barn får en svår barndom och uppväxt, lite olika förstås beroende på graden av funktionsnedsättning.  Min bror blev retad och slagen och han och fick även institutionsskador eftersom han bodde på "hem" långa tider, detta var 50-tal. Dessa barn får svåra och ensamma liv, de kan oftast inte tillgodogöra sig undervisning och kommer troligen inte att kunna försörja sig själva.                                                                                                                                                                        Föräldrar till barn med funktionshinder lever under stark stress och med  ständig oro. Skilsmässor är vanliga i dessa familjer på grund av den belastning  funktionsstörningen utgör. Att som förälder kunna satsa på sitt yrke är otroligt svårt under dessa premisser,  dålig nattsömn, nedstämdhet och oro är ständiga följeslagare. Detta vet jag genom de kontakter jag fått med föräldrar till funktionsstörda genom åren. Det som även plågar dem är tanken på vad som ska komma att hända när de inte längre finns för sina barn, vem ser till dem då?                                                                                                                                                                                         Taget allt detta i beaktande finns ingen annan utväg än abort, ett svårt beslut men det enda tänkbara.

Verkligen en livssorg. Jag hade aldrig förstått hur fruktansvärt det skulle kännas att behöva avbryta ett liv som växer i min mage. Jag är verkligen för den abortlag vi har och därmed verkligen inte emot att andra gör abort. Men det är en helt annan sak när jag nu själv skulle besluta över det liv som så många veckor växt i min mage. Jag hade ju på något sätt skapat ett band till det här livet. Graviditeten var ju dessutom efterlängtad.

Tack snälla för att du delar med dig av din erfarenhet. Som du säger så kan funktionsnedsättningsgraden vara olika. Som läkaren sa så går funktionsnedsättningsgraden inte att avgöra under graviditeten och det gjorde mig mer säker i mitt beslut. Jag vågade inte chansa. Hade det gått att avgöra hade jag kanske tänkt annorlunda. Hade ju varit en helt annan sak om det gick att säga att barnet skulle ha en mild form med milda besvär och inga värre
fysiska åkommor. Men det går ju inte under graviditeten och jag kommer aldrig få veta. Det gör väldigt ont i mig att tänka på att det faktiskt fanns en chans att det hade kunnat blivit bra om det hade blivit milda besvär. Men som sagt så
fanns det ju också en risk att det istället hade blivit svåra besvär för barnet. 

Hej,
jag är ny i tråden och fick svar på nipt och mkp om att fostret har ds. Enorm förtvivlan för mig och min man som verkligen vill ha barn. Men vi tog det beslutet om abort redan före jag lämnade mitt blodprov för nipt.

Jag vill tacka susodus för ditt inlägg om ansvar och att känna sorg men inte ånger. Tack för det inlägget. Det hjälpte oerhört mycket för mig. Ska spara det och läsa om och om igen. Min familj, vänner och min man har varit ett oerhört stöd. Min svärmor har varit fruktansvärd och försökt få oss att få dåligt samvete och prata oss ur aborten. Min man sa ifrån på skarpen. Jag är i vecka 14 nu. Vill skicka min största kram till er som går igenom det här. Blev en tröst att finna denna tråd och få läsa om andra i samma situation. Hade gärna velat höra hur det gått för er andra efter aborten. Hur mådde ni, blödde ni länge, var ni sjukskriven, har ni blivit starkare som par? Jag startar aborten imorgon och hoppas verkligen allt går så bra det kan. Ångesten är rejäl och jag är sjukskriven.