Downs syndrom - Vi gjorde abort

Hej,
jag är ny i tråden och fick svar på nipt och mkp om att fostret har ds. Enorm förtvivlan för mig och min man som verkligen vill ha barn. Men vi tog det beslutet om abort redan före jag lämnade mitt blodprov för nipt.

Jag vill tacka susodus för ditt inlägg om ansvar och att känna sorg men inte ånger. Tack för det inlägget. Det hjälpte oerhört mycket för mig. Ska spara det och läsa om och om igen. Min familj, vänner och min man har varit ett oerhört stöd. Min svärmor har varit fruktansvärd och försökt få oss att få dåligt samvete och prata oss ur aborten. Min man sa ifrån på skarpen. Jag är i vecka 14 nu. Vill skicka min största kram till er som går igenom det här. Blev en tröst att finna denna tråd och få läsa om andra i samma situation. Hade gärna velat höra hur det gått för er andra efter aborten. Hur mådde ni, blödde ni länge, var ni sjukskriven, har ni blivit starkare som par? Jag startar aborten imorgon och hoppas verkligen allt går så bra det kan. Ångesten är rejäl och jag är sjukskriven. 

Hej,
Har nyligen gått igenom ett avbrytande eftersom vårt barn hade trisomi 21. Allt var helt underbart fram till kub, vi var överlyckliga eftersom vi varit ofrivilligt barnlösa i 3 år och gjort 5 IVF/hormonstimuleringar innan. Har dessutom haft två tidiga missfall senaste året. Det skulle ha blivit första barnet. 

Efter ett jättebra ultraljud, där jag var så lättad över att barnet fortfarande levde, kom chocken att vi hade förhöjd risk för trisomi 13 och 18, 1:163. Det var blodprovet som drog ner resultatet. För trisomi 21 fick vi 1:247, så jag var inte speciellt orolig för just det. Fick göra nipt direkt pga de andra två trisomierna och när resultatet kom visade det sig vara förhöjd risk för trisomi 21 istället. Blev inbokad för mkp men gick inte att utföra provet, fick vänta nästan två veckor på fvp som bekräftade trisomi 21. Exakt 3 veckor tog det mellan kub och svar på fvp. Började avbryta när jag var i vecka 15+6.

Aborten gick bra till en början men slutade med att moderkakan inte kom ut och jag förlorade mycket blod så blev inlagd över natten. Fick skrapas dagen efter och är nu livrädd att det ska ha bildats ärrvävnad i livmodern. Jag valde att se bebisen efteråt, min sambo klarade inte det, men jag är väldigt glad att jag gjorde det. Det var helt otroligt att se mitt barn för första gången. Kanske låter konstigt men kände ro och glädje över att få se mitt älskade barn. Hade ordentligt ont innan barnet kom ut men smärtan försvann snabbt och minnet av den fysiska smärtan var kortvarig. Nu har det gått snart en vecka sedan vi avbröt och jag känner så mycket sorg över att inte få se min bebis igen.

Tack för ditt svar. Hur mycket blöder du? Hur har det varit med smärta efteråt? Finner få som beskriver tiden efteråt, något jag självklart funderar på just nu när det snart är dags. Vet inte om jag kommer kunna se, får avgöra där och då.  Är du åter på jobbet eller hemma Nu veckan efter?

Min största kram till dig. Jag är så tacksam för ditt svar. 

Blödde i två dagar som vid mens, nu knappt alls men blev skrapad så kanske blöder extra lite pga det. Ska på återbesök om en vecka för att se att det ser ok ut. Har lite ont, knappt något jag känner av och har inte behövt smärtstillande. Överlag känner jag mig nästan helt återställd fysiskt, trots att förloppet inte gick perfekt. Är sjukskriven den här veckan vilket känns så skönt, hade inte orkat vara bland folk. Hur länge ska du vara sjukskriven? Du får känna efter om du vill se barnet, tror inte du kommer ångra dig om du gör det.

Nej helt rätt att inte dela mer med henne. Herregud man tycker ju folk borde ha vett nog att inte kommentera något sådant. Förstår besvikelsen. Inte samma sak men kan relatera lite. Sist jag träffade min svärmor mådde jag fruktansvärt dåligt, väntade svar från nipt, helt beredd på att mitt efterlängtade barn kanske har en avvikelse och inte kommer bli kvar. Vid detta tillfälle säger min svärmor att hon hoppas hennes dotter blir gravid snart så hon kan få bli mormor, eftersom hon anser att en mormor är närmre barnbarnen än en farmor. Ville bara skrika att hon borde vara tacksam om hon ens får bli farmor.

Jag finns här om du behöver någon att prata med ❤️

Hej,
jag är ny i tråden och fick svar på nipt och mkp om att fostret har ds. Enorm förtvivlan för mig och min man som verkligen vill ha barn. Men vi tog det beslutet om abort redan före jag lämnade mitt blodprov för nipt.

Jag vill tacka susodus för ditt inlägg om ansvar och att känna sorg men inte ånger. Tack för det inlägget. Det hjälpte oerhört mycket för mig. Ska spara det och läsa om och om igen. Min familj, vänner och min man har varit ett oerhört stöd. Min svärmor har varit fruktansvärd och försökt få oss att få dåligt samvete och prata oss ur aborten. Min man sa ifrån på skarpen. Jag är i vecka 14 nu. Vill skicka min största kram till er som går igenom det här. Blev en tröst att finna denna tråd och få läsa om andra i samma situation. Hade gärna velat höra hur det gått för er andra efter aborten. Hur mådde ni, blödde ni länge, var ni sjukskriven, har ni blivit starkare som par? Jag startar aborten imorgon och hoppas verkligen allt går så bra det kan. Ångesten är rejäl och jag är sjukskriven. 

Hej!

Jag vill börja med att beklaga. Det är fruktansvärt beslut att stå inför. Och riktigt dåligt av din svärmor att bete sig så. Det är erat beslut och ingen annans ❤️

Jag gjorde avbrytandet för 2 veckor sedan. Jag blöder fortfarande (som vid en mens ungefär), men har inte haft någon fysisk smärta efter avbrytandet. 

Det som är jobbigt för mig är den psykiska smärta. Jag känner så dåligt samvete men samtidigt en sån sorg och saknad. 

Innan själva avbrytandet var jag nog lite i chock. Läkaren sa att jag skulle få 2 veckors sjukskrivning till att börja med. Hon sa att det kan vara bra för mig att ta de 2 veckorna, annars finns risken att jag skjuter upp sorgeprocessen. Jag tyckte det lät länge och tänkte att det nog kan va skönt att börja jobba tidigare än så för att fokusera på något annat (Jag har tidigare tyckt det om jag mått dåligt över något). Men efter avbrytandet har jag förstått att det aldrig skulle funkat att gå tillbaka tidigare till jobbet för mig. Jag känner mig inte redo för att jobba än. Det är självklart säkert väldigt olika från person till person, men se till att ta den tiden DU behöver för att bearbeta. 

Min sambo har inte känt samma djupa sorg som jag. Men han har varit väldigt bra stöd för mig. Han har tröstat mig och lyssnat på mig. Läkaren sa det till oss att det oftast blir så - att det blir en jobbigare process för kvinnan som varit gravid. Jag har nog mer skapat ett band till barnet. Tänker att det kan vara bra för din man att veta. Att ni troligtvis kommer känna olika, men att du måste få ha dina känslor. 

Jag valde att se honom. Men kände efteråt att jag ångrade att jag inte rörde vid honom, att jag inte höll honom, att jag inte sa vissa saker och inte tog fler kort. Innan var jag osäker på om jag ens ville se. Kände några dagar efter avbrytandet en så djup saknad så ringde och bad om att få se honom igen. Sjukhuskyrkan ordnade så fint med det så vi fick ta avsked ordentligt. Jag är så glad att jag gjorde det. Det har hjälpt mig mycket i bearbetningen. 

Kram 

Stort tack för ditt svar. Gråter av att läsa det. Min största kram till dig, på något vis är det en tröst för mig nu att sitta hemma och veta att du går igenom samma sak. Att jag inte är den enda med denna sorgen och smärtan. 

All styrka till dig!❤️

Åh vad skönt att höra rent fysiskt hur det var för dig. Hoppas jag också har så. Jag kommer vara borta från jobbet nästa vecka troligtvis också. Sen vill jag dit men är osäker i vad jag ska säga, är osäker om jag vill dela med mig nu när jag fått en sådan reaktion som tog så hårt på mig. Är ju ?bara? kollegor så kan också bara komma med någon vit lögn om detta. Jag vet inte än. 

Åh fy fan vilken svärmor. Lider med dig och känner igen mig i känslan av att vilja skrika på personen. Jag pratade med min familj och fick ur mig allt. Skönt att få bekräftelse att det inte är ok att prata så. Det är nog ingen idé ens att ge mig in i en diskussion, hon har nog inga gränser ändå. 

Tack för svar ❤️❤️