Downs syndrom - Vi gjorde abort

grattis kattflickan. jag ska göra fostervattensprov på måndag så jag hoppas att jag får lika gott besked som du.

Men grattis Kattflickan!!! =) Vad roligt att du är gravid! Har inte varit här inne på evigheter, har varken haft tid eller behov. =) Vår lilltjej är snart 8 månader och svägerskan berättade nu i jul att hon är gravid med en liten sladdis. Jag blev smått sugen att köra på en nummer 2 haha. Loggade in för att börja hålla lite koll på ÄL. Vi kommer inte köra aktivt utan händer det så händer det. =)

AnnikaEriksson: Hur gick moderkaksprovet? Supersöt dotter du har! =)

hej moderkaksprovet gick ej att genomföra men jag gjorde ett fostervattensprov i v 16 och fick veta att jag väntar en frisk pojke ...

Jag hittade den här tråden när jag googlade på ämnet. Jag har inte läst igenom hela, för den är ganska lång... Men jag kommer att göra det så småningom. Här finns nog en del jag behöver läsa. Tack för att ni delar med er.

Jag är gravid i v 18 och är mitt i processen av att avbryta. Vi fick beskedet för några dagar sen, att barnet har DS. Ni vet ju själva hur svårt beslutet är och hur jobbigt det är..... Verkligen. Sorgen är enorm. Fruktansvärt, orättvist, åt helvete helt fel! 

Nu är det ont om tid och sen kväll, och kanske det redan står mer om det i början av tråden - så ursäkta om jag upprepar sådant ni redan varit igenom i samtalen.

Men - en fråga om någon hinner svara:
Hur upplevde ni den fysiska delen av en så sen abort? 

Jag har inte fött barn innan och vet egentligen inte så mycket om vad som väntar. Jag har fått bra info om mediciner och vad man kan förvänta sig av själva förloppet. Men skulle ändå gärna höra lite från er som varit igenom det. Gärna om ni har barn innan eller efter. Är det jämförbart med en "normal" förlossning eller enklare? Smärtmässigt alltså. Hur upplevde ni mottagandet på avdelningen från personalen? Tja, berätta gärna lite om själva förloppet om ni vill.

Tack!
 

Hej Solrosor, beklagar verkligen den situation ni ställts inför. Förstår att allt känns för jävligt nu rent ut sagt och det är ju det, för jävligt och jättetråkigt.

Själva avbrytandet för min del gick bra. Personalen var underbar och väldigt lyhörda för hur jag mådde. När jag väl lades in så fick jag all smärtlindring jag ville ha och jag valde morfintabletter plus Alvedon tror jag det var. Jag har ett barn sedan tidigare så jag vet inte om det påverkade men jag tycker inte det gjorde för ont och när väl vattnet gick så var hon snabbt ute utan att jag behövde krysta. Moderkakan kom samtidigt så vi fick åka hem en timme senare. Jag valde att få se henne och det är jag glad för, trots vad som skett så är hon mitt barn kände jag och då ville jag erkänna henne genom att se på henne. Sen tog sjukhusets fotograf en foto i svartvitt som skickades hem till oss och det tittar jag på från och till. Så trots den fruktansvärda delen att vi fått avbryta och föda vårt döda barn så har jag bara positiva minnen av själva avbrytandet. Efteråt var jag sjukskriven 1,5 v sen var jag redo att jobba igen (även fast det var svårt att behålla fokus i början) då jag kände mig så eländig när jag bara gick hemma och det gjorde mig bara mer ledsen. Jag blödde till och från i tre månader sen så blev min cykel normal igen och ytterligare två månader senare hade vi lyckan att få plus på stickan igen.

Nu är det här min historia och jag vet att andra här i tråden upplevt det helt annorlunda. Vet att vissa upplevt vården som undermålig och även fått komplikationer efteråt med rester och skrapning som följd.

Hoppas verkligen att det går så bra som det kan och att du pratar med kurator och personal om du känner att du har frågor eller behov.

Stor kram

Solrosor: Beklagar verkligen, det är hemskt att fler ska behöva vara med om detta.

Jag har tyvärr avbrutit två gånger. Första gången var rent fysiskt värre än andra. Jag fick morfin, men den sattes in lite sent så det hann göra rätt ont. Men generellt var vården bra. Första gången tog över 8 h. Min moderkaka kom inte ut så jag har fått skrapas. Jag hade andra gången problem med långdragna blödningar.

Men det fysiska var inte det värsta. Det var det känslomässiga. Tror det är därför jag inte känner mig rädd för förlossningen nu. Tänker att jag klarar den fysiska smärtan, bara jag får ut något positivt av den.

Ledsen att jag inte har något positivt att säga, de där två dagarna var de värsta i mitt liv. Men så ont gjorde det inte kroppsligt.

Önskar dig lycka till!

Kramar!

Millan

Tack för era svar! Det känns skönt att läsa om hur andra upplevt det, tack!

Vi är hemma igen, sjukt trötta. Det har gått bra även om det varit jobbigt. SSK:n vi hade var rent ut sagt en levande ängel - helt helt underbar. Jag har fått all hjälp som behövts och blivit så väl omhändertagen av alla. Ont som fan gör det ju, men det gick. Jag är så imponerad av kroppen som bara vet hur den ska bete sig trots att jag aldrig fött barn tidigare. Så jag kände nog att jag mest fokuserade på att hänga med. Jag klarade det, och min fina fina man också.

Vi valde också att se pojken, det är jag glad för. Han var liten och fin. Lite röd, men fin. Perfekta händer och tår. Vi fick fotavtryck och bild kommer att tas som läggs i min journal sedan. Hade nog hoppats på några synliga tecken på DS, men det fanns inte. Jag var förberedd på sedan tidigare att det inte alltid syns vid denna tiden, men hade ändå hoppats. Vi har fått svar på alla våra frågor och nu återstår läkning - både fysisk och psykiskt.

Tack för ert stöd, nu ska jag nog sova en stund till. Har aldrig upplevt sådan trötthet! Totalt matt...... 

Solrosor: vet precis hur du tänker..man vill ha ännu mer bevis...men dom e för små för att man ska kunna se det...

Skickar över en massa styrke kramar..

får man fråga (tolka mig rätt) hur man kan välja att ta bort ett barn just pga av DS, är det barnet mindre önskat och mindre betydelse fullt ?... bara en tanke.