Om han vägrar avtal, kan jag vägra umgänge?

Har ni inget skriftligt avtal eller som om hur umgänget skall utformas kan du säga nej till att skicka barnen till honom .... kräv att ni först löser avtalsfrågan i samarbetssamtal!

Det finns inget brott som heter "umgängessabotage". Däremot kan en förälder som förhindrar barnens umgänge med den andra föräldern i vissa fall förlora vårdnaden.

Rent allmänt är det oerhört dumt att använda umgänget med barn som utpressningsmedel för att få sin vilja igenom. Det är det enskilt mest konfliktdrivande en förälder kan göra och är en i princip spikrak väg till vårdnadstvist och process i domstol, och varje domstolsprocess kan potentiellt ge väldigt allvarliga konsekvenser.

Och även om det är som carpe diem säger, att du inte begår något brott om du vägrar lämna ut barnen så bör du också vara medveten om att det omvända gäller, att om t.ex. han hämtar barnen på dagis så kan han vägra lämna dem till dig, med andra ord, bryter du den regeln själv så kanske du inte ska bli förvånad om han också gör det.

Även om det är ett otroligt dåligt och ytterst provokativt beteende han ägnar sig åt i att ändra tider efter behag så tycker jag du ska försöka vara den bättre av er och inte falla in i samma skadliga beteende. Försök ha lite is i magen.

Däremot, kan du naturligtvis säga att du inte går med på vad som helst och både du och barnen kan kräva rimlig framförhållning.

Ta heller inte ut allt illa som du tror kan hända i förskott. Pressa på för att få till stånd samarbetssamtal och "stå på dig" i vad som är rimligt, men försök undvika att överreagera (vilket det är att helt avbryta umgänget för att inte du får som du vill – du har ju inte heller monopol på att säga hur det ska vara)

Inget brott men uttrycket används! Kolla SOU 2005:43  4.1.6

Javisst används det – det förekommer ju i praktiken.

Varför säga att han inte får hämta barnen, det är väl bara säga att det inte går eftersom ni inte har något avtal. Säg att ni måste upprätta ett sådant avtal först så du kan planera ditt liv helt enkelt. Umgänge skiljer sig inte från andra avtal som man måste ha för att ens liv ska fungera. Som ett jobbschema. Man kan väl inte ha ett jobb där man aldrig vet när eller hur länge man ska jobba.. Och då brukar man väl följa normen. Och i min värld säger normen att umgänge med syskon sker samtidigt. Och vill han inte det så får väl sista instans bli rätten.  han beter sig antagligen såhär även lite därför att han kan...? Dags att sätta skarpare gränser?

Tycker du att pappan ska svara på samma sätt – inte lämna iväg barnen som utpressningsmetod?

Som jag misstänkte förhalar han nu. För att få komma på samarbetsavtal måste man skriva på en intresseanmälan, men han vill inte göra det förrän han pratat med socialsekreteraren o.s.v. I princip innebär det att han väntar sig att få hämta barnen enligt sitt eget schema tills dess han orkar ringa och fråga om pappret. Varför måste jag låta barnen gå med honom bara för att han bestämt sig för att vissa tider passar honom? Han struntar fullständigt i mina åsikter och säger att om jag inte gillar det får jag ta det till medling. Men sen förhalar han medlingen.

Om han inte vill blir det ingen medling. Och jag kan inte tvinga honom att följa mitt schema, men han kan tvinga mig? Enda sättet att få dom i tingsrätten är ju om han stämmer mig för umgänge, men det kommer han ju inte göra så länge jag låter honom hatta fram och tillbaka med sitt inkonsekventa schema.  

Vilken sk-tregel! Man skall inte behöva skriva en intresseanmälan till något man har laglig rättighet till - och dessutom med rätt att vara anonym! Samarbetssamtal är inget man med genom att uppge sin identitet skall behöva ansöka om!

Puffar tråden med en ny fråga: Stämmer det att jag kan stämma honom i tingsrätten för att få umgänget schemalagt och fastslaget? Jag läste även någonstans att det bara är UF som kan stämma BF på umgänge. Men alternativet är ju att provocera fram en stämning från honom för att få ett schema. Så kan det väl ändå inte vara?

Vadå utpressning? Har man inget avtal vad ska man då följa? För att ha ett fungerande umgänge så måste det väl finnas ett avtal? Som om BF skulle säga det blir umgänge på de tider jag bestämmer så har pappan bara att följa det?

Nej ett avtal, juridiskt bindande hos fr och inget annat. Jo mitt barns pappa förhalade också, ville komma och gå som han ville. Då gav jag alternativet fr eller tr, och nu har vi VV. Bara att nöta på och till slut kan du i värsta fall åberopa samarbetssvårigheter. Då blir det tr som får fastställa umgänge.

En absolut majoritet, i storleksordningen 90% av alla separerade föräldrar har inget avtal – de klarar det ändå.

I ett avtalslöst tillstånd har barnen naturligtvis rätt till båda sina föräldrar, och inget kan hindra en vårdnadshavare att träffa barnen när h*n har lust (givet att det är praktiskt möjligt)

Visst kan mamman låsa dörren och vägra släppa in pappan, men pappan kan närsomhelst hämta barnen på skola/dagis och svara på exakt samma sätt – genom att vägra lämna ut/tillbaka barnen.

Det är ett extremt skadligt och kortsiktigt beteende att ägna sig åt "umgängessabotage" bara för att man inte får som man vill.

Det brukar heta att det bara är umgängesföräldern som kan begära det, men jag är inte längre så säker, för det finns domar i högre rätt som uttryckligen motsäger det.

Men, ha lite is i magen. Som jag förstår det har inte pappan sagt nej till samarbetssamtal, han har bara sagt att han vill prata med socialsekreteraren först, och om jag förstår din ursprungsfråga rätt så har du på sätt och vis godkänt det "schema" ni har, fram tills dess ni får tid?

En stämningsansökan, även om man har interrimistiska yrkanden går ändå inte så förfärligt snabbt, så kanske är det ändå bättre att du försöker invänta utfallen av samarbetssamtalen?

Pratade med  fam.rätten idag och fick tid för enskilt samtal iaf. Hon tyckte inte heller att det verkade bra för barnen att säras på, utan att de behöver tryggheten nu när deras föräldrar separerat. Men om samarbetsavtal inte funkar kan jag få umgänget fastställ i domstol, fastän jag är bf. Men det tar tid, kostar pengar och är krångligt. Men även ett interimistiskt avtal vore bättre än vad vi har nu.

I min svartaste stund tänker jag att han kommer skita i umgänget helt om tingsrätten eller familjerätten ställer krav på honom. Men jag blir mer och mer övertygad om att ifall situationen ska vara bra för barnen måste han ta ett riktigt föräldraansvar och inte bara leka. Han måste ha vardag med dem båda två, hämta och lämna på dagis då och då och inte bara gå på bio med dem och ha enskilda övernattningar. Så om han struntar i umgänget för att det är för jobbigt att vara pappa på riktigt, då kanske det är lika bra, då är han ingen vettig pappa i alla fall.  

Kasta inte ut barnet med badvattnet nu. Det kommer att ordna sig. Det är inte så ovanligt att det blir lite trassel innan man hittar fram till en fungerande lösning, och då kan man känna sig sådär svartsynt, men det brukar nästan alltid ordna sig på något sätt, även om det tar lite tid att hitta fram till hur man ska ha det.

Hur menar du? Är man överens är det ju inget problem och det krävs inga avtal. Är man inte det krävs det att man har avtal.

Mamman kan alltså säga, Nej det är inte praktiskt möjligt att du hämtar ena barnet på fredag/lördag då vi planerat annat den dagen. Men du kan ha båda på ti/on. Då är det inte umgängessabotage.

Visst kan pappan hämta när han vill, men så även mamman isf. Eller helt enkelt meddela att idag är det din dag så du får hämta lite hur som.

Som jag förstår det är bf inte intresserad av att umgängessabotera, förhindra umgänge. Utan vill att det ska ske på bådas villkor inom ett juridiskt bindande avtal. Som båda parter har att hålla sig till. 

Annars råder hela havet stormar/"laglöshet" och det fungerar inte för någon. 

Men jag tycker också man ska ha is i magen, men inte i evighet. Och då är tyvärr ibland till slut valet mellan fr och tr det enda som återstår.

Vad har det med saken att göra menar du?