Rädd för allt!

Jag var också rädd, mest för att min förra dotter kom förtidigt och det var en hemsk förlossning. Men jag tog faan i båten och berättade hur jag kände för min barnmorska. Hon frågade om jag ville prata med en psykolog. Och det hjälpte. Gör upp en förlossningsplan, tänk igenom vad du vill ha för smärtstillande, läs på. Tänk inte så mycket på att du kan spricka och allt annat negativt. Tänk på det där knytet som kommer ligga där på din mage. Positiva tankar och så prata med barnmorskan.
Det är lätt att man förstorar allt, man har ju mycket hormoner som är i omlopp
Hoppas att allt löser sig!

Jag kände också sådär, först så hatade jag verkligen att alla tjatade om att jag hade mage och så, jag blev sur när dom kallade mig "tjockis".

Jag var jätterädd inför förlossningen, herregud det ska ju komma ut en bebis ur ens vagina lixom. Och faktiskt så skrämde det skiten ur mig.

Men när jag väl var på förlossningen så märkte jag hur otroligt snälla och gulliga alla människor var där. Och alla är verkligen superkompetenta. (På min förlossning iallafall.).
Jag blev väl omhändertagen och mycket väl bemött. Jag släppte min rädsla när jag märkte att kroppen gjorde det den skulle fast jag inte hade en aning om hur man födde barn. Barnet kom ut och allt bara släppte. Smärtan, rädslan, allt. Jag var mamma och det var underbart! Är underbart än =)

Jag var mera lagom rädd inför min första förlossning, läste på och lyckades vända den rädslan till att istället tycka att det skulle bli en spännande, okänd upplevelse. Nu hade jag otur och det blev inte som alls något jag hade tagit med i beräkningarna, det blev ur-akut snitt och jag blev sövd men personalen var oerhört kompetent och det slutade jättebra. Nu sitter jag i v30 och försöker bearbeta det irrationellt framkallade kaoset som gör att det låser sig i mig och jag inte kan tänka mig att föda. Nu har jag löjligt starka åsikter gällande att begära kejsarsnitt också, inte så att jag är rädd men det ÄR en stor operation med risker plus att jag vet hur begränsad man är långt efter, så jag vill helt enkelt inget av alternativen:) Jag fick gå till en Aurora BM igår och mitt råd är att be att få prata med någon. Någon som hjälper dig att hitta det som känns bra. Jag har fortfarande ingen aning, ska gå på fler samtal men ut kommer barnet på något vis och (tyvärr) kommer ingen att ta beslutet åt mig, det är mitt och bara mitt beslut. Känns jättejobbigt. Men jag försöker vara snäll mot mig själv men det är svårt när det här med att vara 'duktig' sitter så djupt. Men jag försöker tänka på en sak AuroraBM sa som gick in, hennes mamma hade sagt att "det gör ont att föda barn men det är inte farligt". Ibland kanske man måste göra saker som gör ont men om det inte är farligt så kanske ändå. I det andra lägret så måste jag acceptera att jag inte är en looser ifall jag väljer snitt om det är så att min blockering bara gör allt värre och ställer till det för mitt barn. Kanske kan jag jobba mig till att försöka själv först men ha en backup i snittet ifall jag känner det som om jag håller på att förlora förståndet av skräck. Jag är en typisk 30+are som överanalyserar allt och skulle tycka det var mycket bättre om jag varit lite mer 20-'fett vad bra jag är' i attityden och lite mer skit samma, varför inte bara kasta sig ut i det okända...(då känns det som om jag helst av allt vill ha en stooor starköl och slappna av lite;)
Lycka till, men se till att hitta någon att prata med. Rädslan är kanske inte rationell men den är din verklighet och ska tas på allvar.

Jag blev livrädd för förlossningar då jag förstod hur barn kommer ut

Vi löste det genom planerat KS, är du lika rädd för det?
HAr FÖR många väninnor som blivit förlösta med tång/sugklocka spruckit till rumpan o tillbaka men även bara att de inte lyssnat på dom (finns minst en bm som småskrattade då min väninna vrålar av smärta, enligt bm är man nära när man vrålar så o då har bm rätt att småskratta) för att själv ens tänka på vaginal förlossning.

Jag är förlöst med tång och sprack endast för 4 stygn, själva sprickningen kändes inte bland alla hormoner som sprutade i kroppen under förlossningen.

Självklart är man orolig för något som man inte känner till, föda barn gör ont, men då kan man be om eda och tar den ordentligt (vilket den gör i merparten av fallen) så kan man tom sova under tiden man öppnar sig, det gjorde jag....

Gå på samtalen, lyssna inte på oroskorpar som t ex straw2008 (som tydligen har en hel hög vänninor som spruckit totalt - vilket är väldigt ovanligt = 2-5% av förstföderskor vilket är ungefär lika många som får missfall efter 12 veckors graviditet) och se till att få prata, prata och prata....

I slutändan upplever merparten av alla kvinnor att det är häftigt att föda barn. Jag har fött två vaginalt, min första med snitt och snittet var tom värre än att hålla på i 113 timmar och förlösas i slutändan med tång. Det var mer smärta under längre tid inblandad.