Boosse

Äldre 15 Jul 15:29

31 svar

Rädd för allt!

Varning för långt och rörigt inlägg.
Förlossning har alltid vart något som jag är rädd för. När jag blev gravid så var det inte alls planerat så i början kändes det ganska jobbigt men kändes mycket bättre när vi hade vant oss med tanken att vi faktiskt ska få barn. Abort eller liknande kom aldrig på tal.

Den första tiden så tänkte jag inte på förlossning för allt var fortfarande så overkligt. Tiden gick och folk sade till mig att det började synas osv. Min mamma sade hur fin jag började bli, min sambo klappade mig på magen. Nej, ser dom inte att jag bara är uppblåst (har en problemmage) det är ju bara luft. Pratade med bm om rädsla och fick remiss till en auroa-sköterska på lasarettet. Ville att det skulle börja synas, inte bara vara full av luft och se tjock ut. Kände ingenting.

Det var vid ultraljudet v 17 som det blev verkligt. Jag har en bebis i mig! Det är också då som tankarna kom, ja, jag har en bebis i mig, den växer och den ska ut! Ett tag efter fick prata med en aurora-sköterska. Eller jag pratade inte så mycket, jag mest lyssnade vad hon hade att säga, att prata om det klarade jag inte av utan att börja gråta och gråta skulle jag minsan inte göra!

Dagen efter vårt möte klädde jag på mig inför jobbet och ställde mig framför stora spegeln som vanligt och fick se den! Min mage! Jag fick panik! det var som att jag helt plötsligt hade vaknat upp och hade en gravidmage, en stor bebis inom mig. Började gråta hysteriskt och låste mig på toa. Jag ville inte vara gravid längre, bort! Jag klarade av att ta mig till jobbet.
Det var som att jag hade förnekat det, att jag inte var gravid. Jag visste att jag skulle ha barn men att jag var gravid, det fanns inte i min värld. Efter detta så känns det mycket bättre.

ja, jag är gravid, jag ska ha barn. Men förlossningen. Är inte där riktigt än, mentalt. det är itne något jag ska gå igenom. Är i v.25 så jag bör förbereda mig men då känns det allt för verkligt.

Vet inte direkt vad jag är rädd för, det är liksom ALLT. Hela förlossningen. Att spricka, smärtan, hur allt kommer att gå, tänk om J är borta och jag får föda ensam. Spricka är en stor skräck jag får för mig att jag kommer att gå sönder hela vägen.
jag har kolla tpå en bild från en förlossning och det krävdes dagar av förberedelser. Häromdagen så kollade jag på en BB-serie på tv, grät hela den halvtimman jag klarade av att kolla.

Bebisen sparkar och gör akrobatkonster för fullt i min mage, det känns bra. Blir jätteglad när jag tänker mig vår lilla bebis hemma. Det känns bra att prata om det in min familj men har svårt när till och med min mamma ska ta på min mage. Min kompis, bebisens far och famljens barn kan ta på min mage utan problem men inga andra. Nej, det känns inte bra. Vill inte heller att folk ska titta mig.

Det blev ett långt inlägg här, vet inte om något kommer att orka läsa igenom allt. Detta var första gången som jag någonsin skrev av mig, känns bra. Även om jag har 1000 obeskrivliga känslor inom mig så kändes det bra och få ut något.

Är det någon som känner igen sig? Rädd för allt. Vill inte att folk ska prata om en. har svårt att acceptera?

Boosse

Äldre 15 Jul 21:07

#6

Diablo skrev 2010-07-15 15:39:52 följande:

Jag var också rädd, mest för att min förra dotter kom förtidigt och det var en hemsk förlossning. Men jag tog faan i båten och berättade hur jag kände för min barnmorska. Hon frågade om jag ville prata med en psykolog. Och det hjälpte. Gör upp en förlossningsplan, tänk igenom vad du vill ha för smärtstillande, läs på. Tänk inte så mycket på att du kan spricka och allt annat negativt. Tänk på det där knytet som kommer ligga där på din mage. Positiva tankar och så prata med barnmorskan.
Det är lätt att man förstorar allt, man har ju mycket hormoner som är i omlopp

Hoppas att allt löser sig!

Tack för svaret!
jag försöker tänka positivt så gott det går. Har hört allt möjligt, hur dålig man kan må av lustgasen, hur ryggbedövningen kan stanna upp det hela etc etc. Vi ska gå på en föräldrautbildning, den vanliga genom mv eller bc och hoppas då att jag vågar tänka på det.

Boosse

Äldre 15 Jul 21:08

#7

Aruten skrev 2010-07-15 16:18:05 följande:

Jag kände också sådär, först så hatade jag verkligen att alla tjatade om att jag hade mage och så, jag blev sur när dom kallade mig "tjockis".

Jag var jätterädd inför förlossningen, herregud det ska ju komma ut en bebis ur ens vagina lixom. Och faktiskt så skrämde det skiten ur mig.

Men när jag väl var på förlossningen så märkte jag hur otroligt snälla och gulliga alla människor var där. Och alla är verkligen superkompetenta. (På min förlossning iallafall.).
Jag blev väl omhändertagen och mycket väl bemött. Jag släppte min rädsla när jag märkte att kroppen gjorde det den skulle fast jag inte hade en aning om hur man födde barn. Barnet kom ut och allt bara släppte. Smärtan, rädslan, allt. Jag var mamma och det var underbart! Är underbart än =)

Tack för svaret.
Hoppas verkligen att jag får likadan personal som du, har hört av andra som blivi lämnade helt ensamma en längre stund osv. Men som SagaLee säger ovan, måste tänka positivt!

Boosse

Äldre 15 Jul 21:13

#8

Dr Myo skrev 2010-07-15 18:01:01 följande:

Jag var mera lagom rädd inför min första förlossning, läste på och lyckades vända den rädslan till att istället tycka att det skulle bli en spännande, okänd upplevelse. Nu hade jag otur och det blev inte som alls något jag hade tagit med i beräkningarna, det blev ur-akut snitt och jag blev sövd men personalen var oerhört kompetent och det slutade jättebra. Nu sitter jag i v30 och försöker bearbeta det irrationellt framkallade kaoset som gör att det låser sig i mig och jag inte kan tänka mig att föda. Nu har jag löjligt starka åsikter gällande att begära kejsarsnitt också, inte så att jag är rädd men det ÄR en stor operation med risker plus att jag vet hur begränsad man är långt efter, så jag vill helt enkelt inget av alternativen:) Jag fick gå till en Aurora BM igår och mitt råd är att be att få prata med någon. Någon som hjälper dig att hitta det som känns bra. Jag har fortfarande ingen aning, ska gå på fler samtal men ut kommer barnet på något vis och (tyvärr) kommer ingen att ta beslutet åt mig, det är mitt och bara mitt beslut. Känns jättejobbigt. Men jag försöker vara snäll mot mig själv men det är svårt när det här med att vara 'duktig' sitter så djupt. Men jag försöker tänka på en sak AuroraBM sa som gick in, hennes mamma hade sagt att "det gör ont att föda barn men det är inte farligt". Ibland kanske man måste göra saker som gör ont men om det inte är farligt så kanske ändå. I det andra lägret så måste jag acceptera att jag inte är en looser ifall jag väljer snitt om det är så att min blockering bara gör allt värre och ställer till det för mitt barn. Kanske kan jag jobba mig till att försöka själv först men ha en backup i snittet ifall jag känner det som om jag håller på att förlora förståndet av skräck. Jag är en typisk 30+are som överanalyserar allt och skulle tycka det var mycket bättre om jag varit lite mer 20-'fett vad bra jag är' i attityden och lite mer skit samma, varför inte bara kasta sig ut i det okända...(då känns det som om jag helst av allt vill ha en stooor starköl och slappna av lite;)
Lycka till, men se till att hitta någon att prata med. Rädslan är kanske inte rationell men den är din verklighet och ska tas på allvar.

Tack för att du svarade och delade med dig av din historia.
Jag vill inte heller föda genom kejsarsnitt, även då jag är så rädd som jag är. Ska jag föda så ska jag föda vaginalt, men vill ändå inte det.
Många i min omgivning säger att jag behöver prata med någon men vad ska jag säga? Vet ju liksom inte vad jag vill själv ens, vet inte vad jag är rädd för..
Alla säger tilll mig, det kommer att gå bra, kvinnor har gjort det i alla tider. det vet jag, men JAG har inte gjort det förut. Din sista mening värmer, för det känns som många tycker att jag är löjlig, men det är ju så jag känner.

Boosse

Äldre 15 Jul 21:16

#9

Teskedsmamman skrev 2010-07-15 18:42:03 följande:

Jag är förlöst med tång och sprack endast för 4 stygn, själva sprickningen kändes inte bland alla hormoner som sprutade i kroppen under förlossningen.

Självklart är man orolig för något som man inte känner till, föda barn gör ont, men då kan man be om eda och tar den ordentligt (vilket den gör i merparten av fallen) så kan man tom sova under tiden man öppnar sig, det gjorde jag....

Gå på samtalen, lyssna inte på oroskorpar som t ex straw2008 (som tydligen har en hel hög vänninor som spruckit totalt - vilket är väldigt ovanligt = 2-5% av förstföderskor vilket är ungefär lika många som får missfall efter 12 veckors graviditet) och se till att få prata, prata och prata....

I slutändan upplever merparten av alla kvinnor att det är häftigt att föda barn. Jag har fött två vaginalt, min första med snitt och snittet var tom värre än att hålla på i 113 timmar och förlösas i slutändan med tång. Det var mer smärta under längre tid inblandad.

Tack för att du tagit dig tid och svarat.
Det är svårt att låta bli att lyssna, när man är rädd så konstigt nog lyssnar man på det negativa.
Eda, är det ryggmärgbedövningen du talar om?
Att bli snittad är ju som du säger en stor operation ch krävs mycket återhämtning efteråt, tycker att det känns nästintill lika läskigt, om du förstår.

Boosse

Äldre 15 Jul 21:28

#11

straw2008 skrev 2010-07-15 21:18:47 följande:

Oroskorpar??

Jag har 3 nära väninnor som blivit riktigt illa tilltygade, en förlöstes i danmark med sugklocka o hon kunde inte varken göra nr 1 eller 2 på toaletten på över 1 år efter förlossningen.

En annan väninna (hon de skrattade åt) blev sövd direkt då barnet var ute o hon syddes med 40 stygn under första operationen in samt utvändigt, har desan dess haft två narkoser till då hon lappats ihop och korrigerats.. hennes barn är inte ens 1 år.

Tredje väninnan hade bara så avskyvärd förlossning att hon vid sin andra förlossning (1mån sen) vald KS utan att blinka.

Tror knappast dessa tillhör en minoritet.

Önskar TS stort lycka till, men det kan ju vara bra att a en katastrofåtgärd om modet brist

Kejsarnsitt tycker jag är minst lika otäckt som förlossningen, fast på ett helt annat sätt. det är ju en riktigt stor operation och återhämtningen tar tid. Ska jag föda ska det vara vaginalt, även om jag är livrädd.

Boosse

Äldre 16 Jul 19:09

#18

Hettie skrev 2010-07-16 11:02:37 följande:

Vart kan man vända sig för att få någon att prata med? När jag nämnt för min BM att jag tänker en del på förlossningen och oroar mig (har inte sagt allt jag oroar mig för) så säger hon att jag inte ska tänka på det nu.

Min bm frågade mig om jag ville ha kontakt med en aurora-bm, en sådan träffar tjejer med sådan rädsla som oss! Så vid nästa träff eller om det är långt tills dess, ring till mödravården och be om en remiss.

Boosse

Äldre 16 Jul 19:12

#19

Dr Myo skrev 2010-07-16 07:55:44 följande:

Boosse; jag kom att tänka på dig igår kväll när jag gjorde min Aurora"hemläxa" och läste boken 'Mod att föda-föda med mod' och där var en tjej som berättade sin story som började precis som din. Hon hängde inte med i början, hade inte hunnit ställa in sig och tiden bara gick. Jag har inte kommit igenom boken ännu men jag tycker den är ok och det går att hitta saker här och där som är värda att ta till sig. Jag är inte mycket för att 'köpa hela koncept' (kanske en fördel med att vara gammal och överanalytisk;) så jag sovrar men kan ändå rekommendera boken.

Tack för svaret.
Var fick du tag på den boken, genom aurora-bm? Jag har bara vart där en gång, vi bokade aldrig om till ett nytt besök.
Nej, jag är inte heller den som köper allt men finns det något som kan vara till hjälp så är ju det positivt. Jag har vart helt emot kurser som lär en andas, läsa om det, allt, för då blir det för verkligt, jag ska inte föda. Men tiden går så snabbt så det börjar kännas som att jag måste. Känns som att jag tar pyttesmå steg framåt.

Boosse

Äldre 16 Jul 19:30

#20

Aruten skrev 2010-07-16 10:37:22 följande:

Om jag får vara helt ärlig så tyckte jag faktiskt inte att förlossningen var det som var värst (nu så i efterhand) utan veckan/veckorna efter förlossningen. Det där att det gör ont att föda och man spricker... Ja visst det gör svinont men det är en smärta som på något sätt bara försvinner och när man är klar är man så jäkla glad. Jag sprack också 4 stygn, fick ingen hjälp av tång men han var stor, jag var liten... Ah du fattar =)
Men det kändes inte heller. Inte när det sprack och inte så mycket sen heller.

Det jag skulle komma till var. Förlossningen kommer man igenom hur rädd eller osäker man än är, din kropp vet vad den ska göra utan att du ens behöver tänka på det. Den är programerad till att föda barn =)

Men efter förlossningen när man kommit hem från BB då tyckte jag det jobbigaste började, svårt att kissa, svårt att göra tvåan, duscha underlivet var bara att glömma och att sitta var nästan en omöjlighet. Gå gjorde ont också. Så det tyckte jag ändå var värst. Men det går ju också över, efter ett tag.
Den där veckan efter BB som ingen pratar om, den var hemsk för mig. Men det behöver ju inte alls bli så för dig.

Jag tänker på den biten också kan jag lova. Men på något sätt så handlar den "bara" om smärta, om du förstår vad jag menar. Att det gör ont efteråt, pga av sår osv. Men förlossningen är en hel annan femma. det är hela processen som skrämmer mig. Jag vet att kroppen är till för att föda barn, men min kropp har aldrig fjort det förut, jag har aldrig upplevt det förut. Det skrämmer mig också, att inte ha någon kontroll över vad som händer. Inte veta vad som kommer att hända. Tack för ditt svar, det känns skönt att läsa att du inte tyckte förlossningen var det jobbigaste.

Boosse

Äldre 20 Jul 01:29

#23

MirandaSthlm skrev 2010-07-17 19:00:50 följande:

TS:
Läs på så mycket du kan och kolla på så mycket förlossningar du bara hinner så kommer din rädsla att sjunka... det gjorde min iaf... men var ochså beredd på att det gör förbannat jävla ont att föda och man har ont i 2 månader efter.

Alla sa att "ja klart det gör ont men det e inte så farligt" men ingen sa hur ont det egentligen gör så förbered dej på att det gör ont och tar lång tid. för det är ju smärtan du e rädd för antar jag då det var smärtan som skrämde mej då jag e lite löjligt för allt som gör ont..

lika bra att vara lugn och förbered på det värsta o sen bli glad om det inte är så farligt.. så tänker jag iaf när bebis 2 just nu är under tillverkning... och jag var jätterädd.

men du överlever... tro mej.. du gör det.

Överlever hoppas jag att jag gör :)

Jag föreställer nog mig redan det värsta av allt som kan hända, det är nog det som gör mig så rädd! Folk som säger att dt kommer att gå bra, du kommer inte att tänka på smärtan, du kommer bara vilja att den lilla ska komma ut, det lyssnar jag inte på. För vem tusan kan ignorera sådan smärta?
Läsa kan jag nog göra, kolla på förlossningar har börjat kännas rätt ok sålänge de inte filmar underlivet, det går inte!

tack för ditt svar!

Boosse

Äldre 20 Jul 20:23

#25

lillaskorpan skrev 2010-07-20 05:42:27 följande:

Jag med, jag är också rädd. Mitt problem är också att jag är rädd för min skull, alltså inte för bebisen... att jag ska dö... känns helt jävla sjukt, jag borde ju bara tänka på den lilla och ändå tänker jag bara på mig själv... Snacka om dåligt samvete...
Jag gråter också när jag ser på förlossnings program, mycket jobbigt.
Jag ska prata med min BM nästa gång, men det är inte roligt, jag skäms...

Skämmas ska du verkligen inte göra, absolut inte! Såklart att man är rädd för sin egen skull. Det är jag med, är rädd över precis allt!
Tycker du ska prata med din bm. Du ska inte ha dåligt samvete eller något liknande!

Boosse

Äldre 22 Jul 00:05

#27

stephanie90 skrev 2010-07-21 20:50:17 följande:

Jag är med rädd! eller rättare sagt livrädd!!
Är i Vecka 7 och undrar hur allt ska gå. Är inte klar med skolan, har inget jobb, undrar också hur tusan jag ska klara av att få ut en hel unge ur lilla mig. Den här graviditeten var inte planerad men att göra en 2a abort vill jag inte!
Min rädsla för förlossningen och värken i brösten och förstoppningen om man inte ammar mycket, puh detta gör mig kallsvettig men jag längtar verkligen efter allt som kommer därefter och har försökt att ställa in mig mentalt vilket aldrig går.

Min fästman och jag har även distansförhållande men med hans stöd och positiva inställning så känner jag att ja kommer ta mig igenom detta och lyckas göra det allra bästa för barnets bästa.

Att ha någon som stöttar när man är så rädd är viktigt! Känner att med min sambo och vänner kan jag prata om allt, vräka ur mig allt jag är rädd för. Vet att jag inte bara kommer få en klapp på ryggen (inte av min vän ialla fall) och orden "det kommer att gå bra".
Vår bebis var inte heller planerad så ingen förberedelse har man ju hunnit få, förstår precis hur du känner!

Boosse

Äldre 22 Jul 22:47

#29

Hettie skrev 2010-07-22 12:24:05 följande:

Efter att ha läst lite trådar här på FL om förlossning och saker som rör det så kan jag nu tillägga att jag även är rädd för smärtan. Jag känner ingen glädje över att jag är gravid för det enda jag tänker på när jag tänker på graviditeten är smärta och tortyr. Om man vill träffa någon och prata med om det här, typ aurorasamtal, kan man då bara ringa till barnmorskemottagningen och säga det eller måste jag vänta tills nästa gång jag träffar min BM. Vilket nog kommer bli om 9-10 veckor och det känns som en hel evighet och jag kommer lyckas vispa upp min rädsla till hysteri innan dess.

Nej, ring till din bm och berätta som det är! För mig så gick det rätt snabbt innan en aurora tog kontakt med mig.! Känner för dig, det är hemskt jobbigt och inte kunnas glädjan över det lilla livet man har inom sig, vet hur det är!

Boosse

Äldre 18 Aug 21:56

#31

Trodde verkligen att jag hade skrivit mer! Gud vad pinsamt! trodde att jag hade tackat er alla för stödet jag fick under min graviditet men icke!
Jag födde en välskapt flicka som nu snart är 10 månader! Tack så mycket åter igen!

Rädd för allt!

INNEHÅLL