Rädd för allt!

Boosse; jag kom att tänka på dig igår kväll när jag gjorde min Aurora"hemläxa" och läste boken 'Mod att föda-föda med mod' och där var en tjej som berättade sin story som började precis som din. Hon hängde inte med i början, hade inte hunnit ställa in sig och tiden bara gick. Jag har inte kommit igenom boken ännu men jag tycker den är ok och det går att hitta saker här och där som är värda att ta till sig. Jag är inte mycket för att 'köpa hela koncept' (kanske en fördel med att vara gammal och överanalytisk;) så jag sovrar men kan ändå rekommendera boken.

Jag är i samma sits som du fast har inte kommit lika långt i min graviditet.
Jag känner mig panikslagen för det mesta som har att göra med förlossning. Jag är vansinnigt rädd för nålar. Bara blodproven jag vet att jag kommer vara tvungen att ta under resten av graviditeten känns sjukt jobbigt. Jag är rädd för att spricka eller bli klippt och kanske ännu mera rädd för att jag vet att jag i så fall kommer vara tvungen att sys = nål.
Jag är rädd för att göra gynekologundersäkningar p.g.a ett utomkvedshavandeskap i början av året som krävde en del smärtsamma undersökningar av brutala och oförstående läkare. Som jag känner nu så vill jag inte ens att någon BM ska få se efter hur öppen jag är när vi väl kommer till det stadiet.
Jag är rädd för att jag inte ska bli lyssnad på eller tagen på allvar för jag vet ju att sjukvårdspersonal tycker att jag är fjantig som är rädd för en liten nål, typ.
Jag klarar inte smärta, och jag lider av panikångest. Jag är jätterädd att jag ska få en attack under förlossningen.
Ja, man kan nog säga att din rubrik stämmer ganska bra in på mig också. Allt detta gör att jag inte kan se fram emot mitt barn.
Jag försöker föreställa mig hur mysigt det kommer att bli när vi kommer hem med vårt barn, men i de tankarna så dyker det alltid upp idéer som att jag kommer ha vansinnigt ont och kanske inte kunna kissa eller bajsa, blöda, få infektioner, spricka upp i sår som är dåligt sydda,

Jag förstår precis vad du går igenom.

Hettie; vet du att det är jättebra att du kan konkretisera din rädsla, även om det är många punkter. Se till att få prata med någon snabbt så du kan börja jobba med att hitta en väg som kan göra det så uthärdligt som möjligt fram tills dess att du kommer hem med ditt barn. Stå på dig och se till att få komma till en terapeut som kan hjälpa dig att sovra mellan de saker du skulle kunna tänka dig att leva med och de saker du absolut inte kan kompromissa bort.

Om jag får vara helt ärlig så tyckte jag faktiskt inte att förlossningen var det som var värst (nu så i efterhand) utan veckan/veckorna efter förlossningen. Det där att det gör ont att föda och man spricker... Ja visst det gör svinont men det är en smärta som på något sätt bara försvinner och när man är klar är man så jäkla glad. Jag sprack också 4 stygn, fick ingen hjälp av tång men han var stor, jag var liten... Ah du fattar =)
Men det kändes inte heller. Inte när det sprack och inte så mycket sen heller.

Det jag skulle komma till var. Förlossningen kommer man igenom hur rädd eller osäker man än är, din kropp vet vad den ska göra utan att du ens behöver tänka på det. Den är programerad till att föda barn =)

Men efter förlossningen när man kommit hem från BB då tyckte jag det jobbigaste började, svårt att kissa, svårt att göra tvåan, duscha underlivet var bara att glömma och att sitta var nästan en omöjlighet. Gå gjorde ont också. Så det tyckte jag ändå var värst. Men det går ju också över, efter ett tag.
Den där veckan efter BB som ingen pratar om, den var hemsk för mig. Men det behöver ju inte alls bli så för dig.