Rädd för allt!

Jag var mera lagom rädd inför min första förlossning, läste på och lyckades vända den rädslan till att istället tycka att det skulle bli en spännande, okänd upplevelse. Nu hade jag otur och det blev inte som alls något jag hade tagit med i beräkningarna, det blev ur-akut snitt och jag blev sövd men personalen var oerhört kompetent och det slutade jättebra. Nu sitter jag i v30 och försöker bearbeta det irrationellt framkallade kaoset som gör att det låser sig i mig och jag inte kan tänka mig att föda. Nu har jag löjligt starka åsikter gällande att begära kejsarsnitt också, inte så att jag är rädd men det ÄR en stor operation med risker plus att jag vet hur begränsad man är långt efter, så jag vill helt enkelt inget av alternativen:) Jag fick gå till en Aurora BM igår och mitt råd är att be att få prata med någon. Någon som hjälper dig att hitta det som känns bra. Jag har fortfarande ingen aning, ska gå på fler samtal men ut kommer barnet på något vis och (tyvärr) kommer ingen att ta beslutet åt mig, det är mitt och bara mitt beslut. Känns jättejobbigt. Men jag försöker vara snäll mot mig själv men det är svårt när det här med att vara 'duktig' sitter så djupt. Men jag försöker tänka på en sak AuroraBM sa som gick in, hennes mamma hade sagt att "det gör ont att föda barn men det är inte farligt". Ibland kanske man måste göra saker som gör ont men om det inte är farligt så kanske ändå. I det andra lägret så måste jag acceptera att jag inte är en looser ifall jag väljer snitt om det är så att min blockering bara gör allt värre och ställer till det för mitt barn. Kanske kan jag jobba mig till att försöka själv först men ha en backup i snittet ifall jag känner det som om jag håller på att förlora förståndet av skräck. Jag är en typisk 30+are som överanalyserar allt och skulle tycka det var mycket bättre om jag varit lite mer 20-'fett vad bra jag är' i attityden och lite mer skit samma, varför inte bara kasta sig ut i det okända...(då känns det som om jag helst av allt vill ha en stooor starköl och slappna av lite;)
Lycka till, men se till att hitta någon att prata med. Rädslan är kanske inte rationell men den är din verklighet och ska tas på allvar.

Boosse; jag kom att tänka på dig igår kväll när jag gjorde min Aurora"hemläxa" och läste boken 'Mod att föda-föda med mod' och där var en tjej som berättade sin story som började precis som din. Hon hängde inte med i början, hade inte hunnit ställa in sig och tiden bara gick. Jag har inte kommit igenom boken ännu men jag tycker den är ok och det går att hitta saker här och där som är värda att ta till sig. Jag är inte mycket för att 'köpa hela koncept' (kanske en fördel med att vara gammal och överanalytisk;) så jag sovrar men kan ändå rekommendera boken.

Hettie; vet du att det är jättebra att du kan konkretisera din rädsla, även om det är många punkter. Se till att få prata med någon snabbt så du kan börja jobba med att hitta en väg som kan göra det så uthärdligt som möjligt fram tills dess att du kommer hem med ditt barn. Stå på dig och se till att få komma till en terapeut som kan hjälpa dig att sovra mellan de saker du skulle kunna tänka dig att leva med och de saker du absolut inte kan kompromissa bort.

Aurora bara rekommenderade mig att köpa den, finns billigast på bokus men jag kände att jag inte orkade vänta på frakten och köpte den på Akademibokhandeln.

var på mitt andra Aurorasamtal igår och nu börjar det kännas bättre. Det var iofs ingen BM jag pratade med utan specialistläkare kollade jag upp när jag kom hem. I vilken fall så är är hon jättebra. Jag kom fram till att eftersom jag är en väldigt rationell, naturvetenskapligt/medicinskt intresserad och relativt vettig person i övrigt och den här skräcken jag har är totalt irrationell och helt frikopplad från mitt tänkande jag (jag menar inte att låta stöddig, det gäller väl de flesta av oss här) så kommer jag inte kunna fatta ett rationellt baserat beslut. Jag vet ju vad jag vill (föda vaginalt) men när ridån bara går ned framför min tidigare förslossningserfarenhet som jag likställer med en bilolycka i traumaupplevelse så KAN jag bara inte ta det beslutet. Så vi kom fram till att jag får gå på magkänsla när det väl sätter igång. Jag är helgarderad med en planerad snitt-tid, ett ingrepp jag frågat hundra frågor om (känns det som), jag vet hur rutinen går om mitt barn kommer tidigare än utsatt (den första var 4v tidig så risken är lite högre att jag inte går full tid nu heller) och nu har jag i uppgift att försöka strunta i att tänka på det över huvud taget. På något avigt sätt börjar det kännas riktigt bra. Min man och jag ska även tillsammans träffa en Aurora BM i augusti och jag har bett om att få gå till förlossningen och testa lustgas och känna in vibbarna, precis som en förstföderska. Härifrån kan inte förnuftet göra mer, nu får jag gå på känsla.
Hoppas ni kan få lite ledning om vad man kan göra för att hitta sitt sätt, det här verkar bli mitt.