Varför psykofarmaka när man är gravid?

Vart påstår jag det? 

Hänvisa gärna till ett inläggsnr så jag kan se själv vart jag skriver det. Eller om det är DU som väljer att tolka det så.

Lite nyfiken bara. Din ADD - hur yttrar det sig? Vad är det som är fel på att säga.

Ärligt nyfiken bara.

 
Hehe...visste väl att jag skulle få det svaret MEN nu vill jag att svaret kommer från dig och vad som är dina "fel" ?

Jag frågade inte om ADHD eller hyperaktivitet.

Utan jag frågadede vad dina fel är? Du säger dig ha ADD och då är jag nyfiken på vad som är dina fel så att säga...

Hade det på känn att du inte skulle svara o att svaret skule bli det som du skrev ovan....

Men jag tror inte på att bota själen med kemiska substanser, jag gör verkligen inte det. Vi har en sån himla övertro på mediciner och preparat som framställs i laboratorier ska göra oss lyckliga i själen. Inget kan vara mer fel.

Det skriv ut för mycket det är min poäng, både till gravida och andra. Sorg tex, det är naturligt i ens liv. Min mamma gick igenom en skilsmässa och dokton skrev ut antidepressiva till henne, för hon var ju deprimerad. Men herregud det är väl normalt att känna sorg ibland när anhöriga dör, när man silkjer sig och i andra livskriser liksom, varför ska sorgen skyfflas undan genom medicinering som om att det vore fel att känna? Det är inte fel att känna. Vare sig sorg eller lycka. Och ibland är man deprimerad det är bara så och det är alla människor till och från de flesta inte kroniskt dock. Det är bara till kronikerna som jag tycker det behövs medicinering.

Men jag tror inte på att bota själen med kemiska substanser, jag gör verkligen inte det. Vi har en sån himla övertro på mediciner och preparat som framställs i laboratorier ska göra oss lyckliga i själen. Inget kan vara mer fel.

Det skriv ut för mycket det är min poäng, både till gravida och andra. Sorg tex, det är naturligt i ens liv. Min mamma gick igenom en skilsmässa och dokton skrev ut antidepressiva till henne, för hon var ju deprimerad. Men herregud det är väl normalt att känna sorg ibland när anhöriga dör, när man silkjer sig och i andra livskriser liksom, varför ska sorgen skyfflas undan genom medicinering som om att det vore fel att känna? Det är inte fel att känna. Vare sig sorg eller lycka. Och ibland är man deprimerad det är bara så och det är alla människor till och från de flesta inte kroniskt dock. Det är bara till kronikerna som jag tycker det behövs medicinering.

Det är inte enkelt att skilja på nedstämdhet, när man tappar livsglädjen, och sjukdomen depression. Bara för att nämna ett exempel kan de två te sig exakt lika, men nedstämdheten måste ha pågått en längre tid för att diagnosen depression ska kunna sättas.

Det är det här som är svårt. Att ha nedsatt ork, nedsatt eller ökad aptit, störd sömn, svårigheter att känna glädje, att inte se någon ljusning eller utväg...  Det kan ha många bakomliggande orsaker, alltifrån strikt invärtesmedicinskt med låg sköldkörtelfunktion, till näringsbristtillstånd, tillfällig nedstämdhet, sorgereaktioner, s.k. dystymi (ett tillstånd med kronisk lättare nedstämdhet) eller "äkta depression".  Det är bara de två sista som ska behandlas med antidepressiva, eftersom dessa läkemedel inte har någon som helst effekt mot övriga tillstånd.

För äkta depression av milt till måttlig grad vet man att strukturerad samtalsterapi och läkemedelsbehandling har lika bra effekt. Oftast vill kombinera båda behandlingsformerna.  Vid grav depression fyller samtalsterapi ingen funktion eftersomman inte är förmögen att ta tills sig en sådan behandling. Även vid måttligare depressioner är läkemedelsbehandling ofta en förutsättning för att patienten ska kunna svara på samtalsterapi.

Det är en gammal och tyvärr väl rotad missuppfattning att antidepressiva läkemedel är en "quick fix" och ger en konstlad glädje fast själen är sjuk.  Läkemedlets funktion är att återställa obalansen i hjärnan så att den "läker" och blir sig själv igen. Man lagar alltså felet.
Om depressionen återkommer efter kortare eller längre tid efter avslutad behandling är detta ett tecken på att lekemedlet givits under för kort tid så att man inte hunnit läka såren efter förra depressionen, och nästa behandlingstid blir därför längre.

Äntligen en klok människa på familjeliv!!

Trevligt att råkas!

Bor oxå i Göteborg

Dr Kungen: tack för ett bra svar. Du skriver att de flesta blir hjälpta av medicinering i de tillstånden du beskriver. Men tror du inte medicineringen är en genväg då? Visst jag tror att medicin hjälper det är inte det jag säger. Jag säger bara att det är en quick fix, det är den hjälpen som är snabbat fungerande, jämfört med samtalsterapi som kan ta många år i anspråk men den tiden finns inte inom vården idag.

Här och nu: Javisst kan jag skilja på sjukdomen depression och de som är deprimerade av annan orsak. men jag hävdar att vården inte alltid kan det, och inte patienterna heller tydeligen om det nu är så att många medicinerar fast de inte skulle behöva det.

Det är inte enkelt att skilja på nedstämdhet, när man tappar livsglädjen, och sjukdomen depression. Bara för att nämna ett exempel kan de två te sig exakt lika, men nedstämdheten måste ha pågått en längre tid för att diagnosen depression ska kunna sättas.

Det är det här som är svårt. Att ha nedsatt ork, nedsatt eller ökad aptit, störd sömn, svårigheter att känna glädje, att inte se någon ljusning eller utväg...  Det kan ha många bakomliggande orsaker, alltifrån strikt invärtesmedicinskt med låg sköldkörtelfunktion, till näringsbristtillstånd, tillfällig nedstämdhet, sorgereaktioner, s.k. dystymi (ett tillstånd med kronisk lättare nedstämdhet) eller "äkta depression".  Det är bara de två sista som ska behandlas med antidepressiva, eftersom dessa läkemedel inte har någon som helst effekt mot övriga tillstånd.

För äkta depression av milt till måttlig grad vet man att strukturerad samtalsterapi och läkemedelsbehandling har lika bra effekt. Oftast vill kombinera båda behandlingsformerna.  Vid grav depression fyller samtalsterapi ingen funktion eftersomman inte är förmögen att ta tills sig en sådan behandling. Även vid måttligare depressioner är läkemedelsbehandling ofta en förutsättning för att patienten ska kunna svara på samtalsterapi.

Det är en gammal och tyvärr väl rotad missuppfattning att antidepressiva läkemedel är en "quick fix" och ger en konstlad glädje fast själen är sjuk.  Läkemedlets funktion är att återställa obalansen i hjärnan så att den "läker" och blir sig själv igen. Man lagar alltså felet.
Om depressionen återkommer efter kortare eller längre tid efter avslutad behandling är detta ett tecken på att lekemedlet givits under för kort tid så att man inte hunnit läka såren efter förra depressionen, och nästa behandlingstid blir därför längre.