Att leva med att vara nr 2

Ja, det gör du nog så småningom. Det är ju svårt det här. Barnen måste komma först. De kommer antagligen först i hans hjärta. Det måste Du acceptera. Det är så när man har barn. Det är ju jobbigt att vara med nån som redan har barn, när man vet och misstänker att skulle han vara tvungen att välja så skulle han välja barnen. Det skulle Du också om det var Du som hade barn, och inte han.
Men det är väl inte så viktigt att Du inte får göra precis vad Du vill med sambon när barnen är med. Vad är det Du vill göra som Du inte kan när barnen är med?
Det här är grejer man måste betänka innan man blir ihop med nån som har barn.
Är det för sent för Er att få ett gemensamt barn?
Lite virrigt svar kanske, men jag tyckte lite synd om Dig när jag läste Ditt meddelande, samtidigt som jag VET att barn alltid måste gå före. Har själv 4 barn och vet att ingen man skulle kunna komma före barnen i mitt hjärta. Hur ledsen han än skulle känna sig....

Jag VILL inte ha egna barn.

Vi pratar mycket och ganska djupt. Han säger att jag är vuxen nr 1, och barnen är barn nr 1. Att det inte går att jämföra och att han älskar oss lika mycket.
Men givetvis skulle han välja barnen om jag sa »mig eller barnen« det är ju självklart och om inte vore han galen.

Det jag vill göra är att vara mer fysiskt nära än vad jag tycker att jag kan när barnen är med oss. Fast han säger att jag VISST kan det, men jag känner mig inte komfortabel. Jag vill prata med bara honom, jag vill kunna gå ut och äta, gå på vuxenbio, göra allt det som jag i hela mitt liv kunnat göra JÄMT.

Jag inser intelektuellt att det eg är BRA för mig och för vår relation att inte ha fri tillgång till varandra 24/7. Men jag är fortfarande nästan nyförälskad och känner mig helt enkelt väldit ledsen över mina egna förvirrade känslor.

Det är förresten OMÖJLIGT att betänka sånt här innan man är i situationen. Jo, man kan tänka och man kan prata och man kan dra upp riktlinjer för hur det hela ska fungera rent praktiskt (vilket vi gjorde). Men jag hade INGEN aning om att jag skulle känna mig så ledsen som jag gör. Och därtill utan någon egentlig grund och ursäkt för att jag känner så som jag gör.

Jag blir bara så TRÖTT av 4 personer. Har inga syskon, ingen släkt, många vänner men aldrig levt med mer än en person i samma hushåll.

Jag har själv varit med om samma sak. Hade ingen aning om hur svårt det skulle vara att hantera känslorna du beskriver innan jag flyttade ihop med min nuvarande sambo. Jag kunde ofta känna mig som "femte hjulet" som dök upp i en redan existerande familj.

För min del har det inneburit en stor skillnad att jag efterhand byggt upp en egen relation till barnet. Jag har ingen ambition att bli barnets nya mamma, men jag vill vara en vktig vuxen i hennes liv. Numera kan jag vara med på friluftsdagar, vara den tjatiga vid middagsbordet, eller den som kramar godnatt. Att jag kan delta i detta har också medfört att jag numera känner mig mer som en del av en familj, inte som någon utifrån.

Visst kommer det att ta tid innan alla har funnit sina roller och den "nya" familjen är färdig, men ge det lite tid. Jag tror och hoppas att din situation kommer kännas helt annorlunda om några månader!

Är dom redan "halvstora" så kanske dom inte kommer på umgänge så länge till.
Det blir lättare och roligare att träffas när dom bara kommer och hälsar på, så är det inte alltför avlägset försök stå ut.
Jag trivdes aldrig när hans barn kom på umgänge, det blev för mycket. Jag har aldrig trivts med att ha främmande upp på mig hela tiden.

Du kommer säkert att bli van men det är säkert svårt när du valt en livsstil som innebär att prioritera "det vuxna". Halvstora barn tar mycket tid och engagemang då de ofta har aktiviteter och dylikt på kvällstid.

Jag tror inte att du skall jämföra den kärlek han känner för barnen med den han känner för dig. Jag har bara gemensamma barn med min sambo men kärleken vi känner för dem kan aldrig bli densamma som den vi känner för varandra och kommer/skall aldrig att bli det, men det är två typer av kärlek som inte "tar ut" varandra. Försök att hitta glädjen i att ha lite av varje, såväl familjeliv som liv som par. Det finns mycket som blir roligare med barn, som t.ex. jul, åka och bada, besöka barnsliga men roliga attraktioner med mera. De mer vuxenorienterade aktiviteterna har ni varannan vecka att ägna er åt.

Jag tror att du måste försöka slappna av i att detta är det som gäller och om du börjar känna dig nöjd och glad i din situation så kopmmer det att märkas och ge positiva effekter, du behöver ju inte vara en ny mamma eftersom barnen redan har en så njut av dem i den mån du kan och behandla dem väl, mer behövs inte från din sida. Var sedan glad åt din kärleksfulle sambo och se det positiva i att han är en kärleksfull partner och far!

Tack för trevliga och bra svar. Jag tror och hoppas det handlar om att »vänja sig« i kombination med att jag faktiskt får skärpa mig lite och FÖRSÖKA. Äldsta är 15, yngsta 11, så de är väl »halvstora« men långt ifrån att flytta hemifrån. Så att »stå ut« kommer inte funka för mig utan jag får gå på linjen lära mig GILLA.

Grejen är ju verkligen att alla inblandade ÄR i princip perfekta i sina förhållningssätt och beteenden. Mannen, barnen, exet. Det är bara JAG som är »besvärlig« och nojjar... (Fast givetvis döljer jag bra för barnen min nojja, men mannen och jag pratar).

Flickan och jag delar intresse, mkt roligt. Där börjar jag få en mer egen relation.

Det är bara det att jag känner mig så spänd och TRÖTT och jag vet inte egentligen VAD som är fel... Ett av problemen är att jag KAN bara inte kramas och vara så fysisk som jag vill de 50% barnen är med, och eftersom jag har ett stort närhetsbehov med denna man så är det otroligt frustrerande och jag mår verkligen dåligt. HAN säger att jag visst kan vara som vanligt (det handlar ju inte om hångel precis) men det är så svårt...

Det andra är att jag hela tiden tänker »Jag har ju valt bort denna typ av liv, jag har ju valt bort denna typ av liv, bla bla bla«.Ett val som bara för ett par månader sedan var mkt påtagligt då jag gjorde en abort. Ganska lätt beslut, men ändå inte... Det var verkligen min sista chans att ändra mig men jag har ju valt bort barn-ivet... Jag behöver terapi, men har inte råd, så jag utnyttjar er här i stället ...

Annham,

modigt att dela dina funderingar så här. Jag känner med dig.

Du har fått rätt mycket bra svar, tycker jag, så det är lite svårt att komma med nåt nytt som kanske kan hjälpa.

Jag tror att du dels får ge det tid och lära dig gilla det, som du skriver. Och kanske tillåta dig att sörja att det inte kan vara som du vill, eller föreställt dig alltid. Sedan kan du nog liksom lära dig att gilla det, samtidigt som du också kan sätta ditt avtryck på samvaron.

Men då kanske du måste fundera igenom vad som är riktigt viktigt för dig, och liksom bara börja göra så. Du nämner intimiteten med mannen, och jag tror att det ÄR viktigt både för dig och faktiskt för resten av familjen att du är du där. Fortsätt klappa om honom och gosa med honom som vanligt - ta det beslutet!  Mannen tycker ju också att det är OK med den intimiteten, så det finns inte något som egentligen står ivägen.
Däremot är friheten tillsammans med mannen (bio och restaurangbesök osv) något som inte riktigt funkar - men som ni ju har när barnen inte är där. Den delen är något som även en biomamma och en biopappa går igenom - men det gör de ju oftast tillsammans och gradvis. Ni har ju åtminstone varannan vecka kvar på frihetsstadiet Låt det ta lite tid med den anpassningen, för dig är det ju alldeles nytt.

Och jag tror att det är lite därför som du är trött och spänd. Jag jämför det med den förändring som man går igenom när man blir förälder - nyblivna föräldrar är rätt kända för att vara känslosamma och urtrötta. Nu går du igenom det med bonusbarn - det är OK att vara trött och spänd.

Själv är jag uppvuxen med skilda föräldrar och har i viss mån sett nya partners komma och gå. Roligast var det med dem som ville bygga en egen relation med mig. Jobbigast har det varit med pappas fru, som helst skulle vilja att vi barn gick upp i rök och som inte på något sätt stöttat pappa i att ha umgänge med oss.
Att vara nysambo med någon innebär i ALLA fall en period av att jämka och anpassa sig - och nu har du fått en hel familj att anpassa livet efter. Delvis kommer de också anpassa sig efter dig, så jag tror att det hjälper dig om du känner efter vad som är viktigt för dig och bara gör det (som med intimiteten). Om det hjälper så kan jag berätta att jag som barn och tonåring uppskattade att mina föräldrars partners visade sin kärlek  och var glad för mina föräldrar att de funnit någon att älska och som älskade dem.

Tack Moster Ia – jo, ditt inlägg tillförde mycket!!

Jag förstår hur du känner, även om jag inte är i samma situation. Jag  var 18 när jag träffade min man, hans son 7 månader. Jag var inte alls reda för en relation med en man med barn, egentligen, men jag visste redan då att det är mannen jag vill gifta mig med och ha barn med. Men det var jobbigt, fruktansvärt jobbigt. Sonen var liten då, så det var inget regelbundet varannan vecka umgänge. Men den där friheten som andra par har, den har vi aldrig haft. Redan från början hade vi hans son att ta hänsyn till, vilket inga andra vänner hade, och jag tyckte det var tungt, tungt, tungt mellan varven.  Nu i efterhand tycker jag inte det var nån stor sak att vi tex. måste fundera innan vi tackade ja till en fest om vi kunde den helgen, småsaker egentligen.

Det som gjorde det lättare för mig var att vi planerade vårt liv som vanligt, och så hängde hans son med på våra planer, istället för att vi tidigare planerat kring hans son. Så det är egentligen mitt enda tips till dig. Lev som du/ni brukar och låt barnen följa med, det funkar alldeles utmärkt att ta med barnen på bio eller restaurang helt spontant en vardag också. Och dom kvällar när ni inte gör nåt speciellt och du blir trött så ta en promenad eller läs en bok eller vad som helst.

Och ja, jag tror absolut att det blir lättare med tiden.

jag känner verkligen igen mig. har också en kille med barn vv. det är verkligen inte barnet det är fel på (även om han är i den halvknepiga åldern 5) men hela känslan av att vara totalt låst halva tiden om man inte gör saker på egen hand och att aldrig kunna planera sin semester utan att ta hänsyn till barnets andra familj etc.
jag är absolut inte van vid barn så det är en helt ny situation för mig trots att vi varit ihop i snart två år och det blir ett lite schizofrent liv där vi varannan vecka måste hänga i lekparker och tampas med trots och varannan vecka gå ut, göra vad vi vill.
men det blir lite bättre när alla hittar sina roller i den nya familjen.
vi ska dock skaffa gemensamma barn hyfsat snart, får se hur situationen artar sig då. har läst både skräckexempel och att allt blir bättre av andra styvföräldrar här.

Kanske börjar jag REDAN vänja mig... Nu har det gått snart 4 månader med varannan veckas boende med ungdomarna. Eller barnen, eller var man nu drar gränsen. De är ju inga småbarn i alla fall (tack och lov).

Det känns redan bättre och min underbara sambo har verkligen ansträngt sig för att visa mig att jag är mkt viktig och att man KAN ta ett glas vin i trädgården eller efter jobbet på tu man hand (eller vad man nu vill göra) ÄVEN när det är barnvecka. Ungdomar klarar sig ju faktiskt själva ett tag.

Jag BLIR verkligen fortfarande utmattad, men känslan av utanförskap börjar minska, vilket nog är det primärt viktigaste. Utmattningen av att ha »för mycket« folk runt sig hela tiden kan jag ju lösa genom att jobba mer, vara ute i trädgården mer, och hitta på egna saker.

Men det slår mig ofta att man sambo är så BRA människa. Han förstår mig verkligen.

Japp, jag känner igen det där jätteväl!
Jag var 30 när jag träffade min man och hans två barn. Nu var de väl inte direkt ungdomar...
Jag gick från ett singel-i-Gbg-med-after-works-och-märkeskläder-liv till att sitta hemma på fredagskvällar, äta tacos och titta på Let's dance... kunde inte bara större omställning.
Och det var energitömmande varannan vecka, när barnen var hos oss.

Vad gör man med barn? Hur beter man sig? Hur svarar man på "korkade" frågor? Hur långt kan man gå när man skojar med dom? De är ju som aliens?!?!
Jag tippade på tå hela tiden när de var hos oss... rädd för att göra fel, säga fel, såra... etc. Och det är jobbigt som fan att hela hela tiden tänka på vad man säger och gör... att inte vara sig själv..

Jag vet inte hur jag tog mig förbi det... min man har, precis som din, hanterat det helt suveränt och varit ett kanonbra stöd för mig. Det är ok att jag inte pallar med att vara "mamma"... det räcker att jag är mig själv. Ibland har jag kanske sagt lite korkade saker, tagit beslut som inte varit "perfekta"... men det är ju så folk är... föräldrar är inte perfekta heller. Det FINNS utrymme att klanta sig och lära sig och vara sig själv ändå

Jag tycker du verkar vara en klok kvinna, med en klok man så jag tror att det kommer att lösa sig.