AnnHam skrev 2010-06-16 12:34:19 följande:
Tack för trevliga och bra svar. Jag tror och hoppas det handlar om att »vänja sig« i kombination med att jag faktiskt får skärpa mig lite och FÖRSÖKA. Äldsta är 15, yngsta 11, så de är väl »halvstora« men långt ifrån att flytta hemifrån. Så att »stå ut« kommer inte funka för mig utan jag får gå på linjen lära mig GILLA.
Grejen är ju verkligen att alla inblandade ÄR i princip perfekta i sina förhållningssätt och beteenden. Mannen, barnen, exet. Det är bara JAG som är »besvärlig« och nojjar... (Fast givetvis döljer jag bra för barnen min nojja, men mannen och jag pratar).
Flickan och jag delar intresse, mkt roligt. Där börjar jag få en mer egen relation.
Det är bara det att jag känner mig så spänd och TRÖTT och jag vet inte egentligen VAD som är fel... Ett av problemen är att jag KAN bara inte kramas och vara så fysisk som jag vill de 50% barnen är med, och eftersom jag har ett stort närhetsbehov med denna man så är det otroligt frustrerande och jag mår verkligen dåligt. HAN säger att jag visst kan vara som vanligt (det handlar ju inte om hångel precis) men det är så svårt...
Det andra är att jag hela tiden tänker »Jag har ju valt bort denna typ av liv, jag har ju valt bort denna typ av liv, bla bla bla«.Ett val som bara för ett par månader sedan var mkt påtagligt då jag gjorde en abort. Ganska lätt beslut, men ändå inte... Det var verkligen min sista chans att ändra mig men jag har ju valt bort barn-ivet... Jag behöver terapi, men har inte råd, så jag utnyttjar er här i stället ...
Bra att du o mannen kan prata om det.
Bara en sån grej som att duscha tex, är man ensam så är dörren öppen och man går runt hur som helst. När hans barn var här så var det stängd dörr som gällde, inte alltid så enkelt när vi hade småbarn också.
Jag har aldrig kännt mig bekväm o avslappnad när hans barn var här, utan det har mer kännts som gäster som stannat för länge.
