Att leva med att vara nr 2

Jag VILL inte ha egna barn.

Vi pratar mycket och ganska djupt. Han säger att jag är vuxen nr 1, och barnen är barn nr 1. Att det inte går att jämföra och att han älskar oss lika mycket.
Men givetvis skulle han välja barnen om jag sa »mig eller barnen« det är ju självklart och om inte vore han galen.

Det jag vill göra är att vara mer fysiskt nära än vad jag tycker att jag kan när barnen är med oss. Fast han säger att jag VISST kan det, men jag känner mig inte komfortabel. Jag vill prata med bara honom, jag vill kunna gå ut och äta, gå på vuxenbio, göra allt det som jag i hela mitt liv kunnat göra JÄMT.

Jag inser intelektuellt att det eg är BRA för mig och för vår relation att inte ha fri tillgång till varandra 24/7. Men jag är fortfarande nästan nyförälskad och känner mig helt enkelt väldit ledsen över mina egna förvirrade känslor.

Det är förresten OMÖJLIGT att betänka sånt här innan man är i situationen. Jo, man kan tänka och man kan prata och man kan dra upp riktlinjer för hur det hela ska fungera rent praktiskt (vilket vi gjorde). Men jag hade INGEN aning om att jag skulle känna mig så ledsen som jag gör. Och därtill utan någon egentlig grund och ursäkt för att jag känner så som jag gör.

Jag blir bara så TRÖTT av 4 personer. Har inga syskon, ingen släkt, många vänner men aldrig levt med mer än en person i samma hushåll.

Tack för trevliga och bra svar. Jag tror och hoppas det handlar om att »vänja sig« i kombination med att jag faktiskt får skärpa mig lite och FÖRSÖKA. Äldsta är 15, yngsta 11, så de är väl »halvstora« men långt ifrån att flytta hemifrån. Så att »stå ut« kommer inte funka för mig utan jag får gå på linjen lära mig GILLA.

Grejen är ju verkligen att alla inblandade ÄR i princip perfekta i sina förhållningssätt och beteenden. Mannen, barnen, exet. Det är bara JAG som är »besvärlig« och nojjar... (Fast givetvis döljer jag bra för barnen min nojja, men mannen och jag pratar).

Flickan och jag delar intresse, mkt roligt. Där börjar jag få en mer egen relation.

Det är bara det att jag känner mig så spänd och TRÖTT och jag vet inte egentligen VAD som är fel... Ett av problemen är att jag KAN bara inte kramas och vara så fysisk som jag vill de 50% barnen är med, och eftersom jag har ett stort närhetsbehov med denna man så är det otroligt frustrerande och jag mår verkligen dåligt. HAN säger att jag visst kan vara som vanligt (det handlar ju inte om hångel precis) men det är så svårt...

Det andra är att jag hela tiden tänker »Jag har ju valt bort denna typ av liv, jag har ju valt bort denna typ av liv, bla bla bla«.Ett val som bara för ett par månader sedan var mkt påtagligt då jag gjorde en abort. Ganska lätt beslut, men ändå inte... Det var verkligen min sista chans att ändra mig men jag har ju valt bort barn-ivet... Jag behöver terapi, men har inte råd, så jag utnyttjar er här i stället ...

Tack Moster Ia – jo, ditt inlägg tillförde mycket!!

Kanske börjar jag REDAN vänja mig... Nu har det gått snart 4 månader med varannan veckas boende med ungdomarna. Eller barnen, eller var man nu drar gränsen. De är ju inga småbarn i alla fall (tack och lov).

Det känns redan bättre och min underbara sambo har verkligen ansträngt sig för att visa mig att jag är mkt viktig och att man KAN ta ett glas vin i trädgården eller efter jobbet på tu man hand (eller vad man nu vill göra) ÄVEN när det är barnvecka. Ungdomar klarar sig ju faktiskt själva ett tag.

Jag BLIR verkligen fortfarande utmattad, men känslan av utanförskap börjar minska, vilket nog är det primärt viktigaste. Utmattningen av att ha »för mycket« folk runt sig hela tiden kan jag ju lösa genom att jobba mer, vara ute i trädgården mer, och hitta på egna saker.

Men det slår mig ofta att man sambo är så BRA människa. Han förstår mig verkligen.

Till viss del kan man absolut ta med ungdomarna på saker man behöver/vill göra. Fast för mig som levt utan barn i 43 år är det sååå tröttande. Som om det är någons slags naturlag hamnar ofta allt fokus på barnen (i allra högsta grad även från mig) och det blir väldigt lite »vuxenprat«. Så tycker jag också det är när man träffar vänner med barn, inte sjutton umgås man på vuxenvis då... Funkar ju ibland, men inte jämt.

Hur cyniskt det än låter så FÖRSTÅR jag inte hur några relationer öht överlever barn. Man tappar ju så otroligt lätt bort relationen med den andra vuxna. Och det är väl iofs anledningen till den höga procenten skiljmässor innan barnen fyller 10...

Jag gillar DESSA ungdomar som individer, men ju mer jag träffar barn generellt, ju mer känner jag att mitt leva-barnfritt-liv var otroligt rätt beslut.