Blev pappa redan som 15 åring, nu 7år senare vad ska jag göra?

Hm.. ingen aning om vad du ska göra. Hur ska det gå om du flyttar? Vart vill du flytta och hur blir det med sonens boende då? ska du hämta honom varannan vecka eller varje helg, eller hur löser man det rent praktiskt?

Eller ska du bara ha honom på storhelger och lov? Hur har du tänkt att det ska gå att lösa? Givetvis går det att lösa på något vis. Föräldrar bor inte alltid i samma stad.. själv har jag ingen aning om hur de löser det hela. När sonen är så liten går det väl bra med varannan veckas boende om du inte bor flera hundra mil iväg.. men han kan ju inte åka tåg själv.. och sen när han börjar skolan kan han ju inte gärna gå i två skolor. Det blir klurigt.

Du får väl prata med barnets mamma, om ni har en okej relation. Berätta hur du känner och hur hon kan tänka sig lösa det hela. Ska sonen bo heltid hos dig? Eller.. hur gör man?

Så jag har funderat lite är att ev. ta tjänstledigt på grund av studier och studera i någon av storstäderna Göteborg, Stockholm, själv bor jag i Sveriges södra delar. Att då åka hem t.ex. var tredje helg och tillbringa helgen tillsammans med min son och självklart även helger och ev. lovdagar. Han är sju år och väldigt självständig så att låta honom flyga upp till ex. Stockholm är inga problem alls.

Min sons mamma har alltid klagat över att jag inte tar lika stort ansvar som henne och det har jag inte gjort alltid, även om jag tagit mycket ansvar för min son. Men nu känns det som det inte är något problem utan hon känner att hon har för lite tid med honom nu när vi delar rakt av. Dessutom är hon medveten om att jag någon gång måste studera vidare.

Mycket stor tacksamhet att du svarat!

Jag måste säga att du verkar vara en jätteduktig pappa!!

Men jag undrar kommer relationen att bli den samma om du flyttar ifrån ditt barn. Du är nu van att ha honom varannan vecka. Tror du ditt barn nöjer sig med att vara tillsammans med dig endast helger och lov?

Ta en funderare innan du bestämmer dig..

Jag kan tänka mig du och mamman inte kan komma överens.

Kontakta familjerätten där ni gemensamt kan komma på ett bra umgänge för dig och sonen ifallom du flyttar.

Lycka till

Glädjer mig att du tycker jag verkar var en bra pappa,

Har nu haft min son varannan vecka under ett års tid, våran relation har alltid varit mycket bra men känner inte att den blivit bättre.  Skillnaden från nu och tidigare är att vi nu även gör vardagliga saker tillsammans, när jag bara hade honom på helgen var det bara han och jag. I med detta har han blivit otroligt bortskämd med resor, aktiviteter m.m.

Min och min sons mamma s relation är enligt henne mycket bra, även om hon ofta beter sig mycket otrevligt mot mig. Men jag är inte på det visset, utan svarar trevligt tillbaka och försöker lösa det uppkomna. Känner även att hon har ställt upp mycket för min son under åren och detta är jag tacksam för.

Sen är det så att jag inte kommer att flytta för gott, utan jag har kvar mitt fritidshus och en del av mina vänner i närheten av denna landsbygdsort. Dessutom är jag ju inte längre bort än att jag kan vara hemma på ett par timmar, med hjälp av tåg, flyg eller bil.

låter ju som en diskusion du borde ta upp med barnets mor, så kanske ni kan nå en gemensam lösning på det hela.

Ja, fast som förälder är det ju ändå barnet som ska va i första hand. Du beskriver det som att du fått hålla ditt liv på hyllan och nu vill börja leva det. Men skaffar man barn så kan man inte sätta en tid på det, när det är dags att få göra som man vill. Man får anpassa sig. Det går inte att säga att man har ställt upp på sin son i sju år och nu vill resa och göra annat, för att man är ung. Det funkar inte så. Iallafall inte som förälder. Du säger att er relation inte blivit bättre. Men det är en stor del att han får vara med i vardagslivet också. Varför kan inte dina helger fortfarande vara som det var innan? Jobbade du varannan helg före ni hade delad? Varför inte ta ledigt och vara iväg den/de veckorna som han är hos sin mamma? Eller bo någon annanstans varann vecka då? Tycker absolut inte att du ska åka iväg för att du inte trivs. Visst det är tufft. Men din pojke måste komma först. Du behöver inte alls ge upp ditt liv. Anpassa och se till att det blir bra, och blir som du vill ha det, FAST med sonen i första hand.

Även om du säger att mamman vill ha mer tid med sonen, så är det väl inte det ett skäl att flytta flera timmar ifrån din son? Det handlar om sonen, inte hans mamma.

Om vi vänder på det då? Vi säger att sonens mamma säger till dig att nu har hon tröttnat på staden. Hon och pojkvännen vill gifta sig och bo i Göteborg istället. Du får ta hand om sonen, hon kommer självklart till sonen varannan helg och när hon kan. Men hon vill bo själv med pojkvännen, för hon tycker inte att hon fått så mycket egen tid och tid med pojkvännen.

Skulle du tycka " javisst, åk du, förstår att du är trött på staden, jag tar sonen"...
Skulle det verkligen bli ditt gensvar?

Jag kan aldrig tänka mig när det skulle vara okej att stick ifrån sina barn, bara för att man sjäkv vill vara någon annanstans. Skillnad om det bara finns jobb längre bort, och att man har försökt länge i hemstaden.....

Tog jag dö på tråden eller? ;)

Nu kommer jag en manad senare och kanner val att det ar ratt sa jobbigt att ha barn just pga att de kraver sa mycket av en.

TS, du har en massa tid pa dig att fixa livet, men just nu ar det sonen som galler. OK, er relation kanske inte har blivit battre for dig, men for honom kanske det har andrats drastiskt??? Det ar jatteviktigt att fa ta del i vardagen med foraldrar, det ar sa det skall vara.

Sen sa kommer det ju inte vara 10 ar till tills du kan slappa taget lite. Jag skulle gissa pa att du har en 4-5 ar till da du och hans mamma ar viktigast i hans liv. Sa lange ni ar det, var dar aven om det ar trakigt.

Jag har sjalv fatt ge upp karriar for att vara hemma med barn, och jag bor langt ifran min familj i Sverige, och det ar inte alltid kul, men jag tanker som sa att nar jag dor sa kommer jag kanna att det var OK att uppoffra mig nu. Jag tror dock att jag skulle angrat att jag haft sa brattom om jag fortsatt med karriaren. Mina barn behover mig nu, jag har valt att ha dem, jag far suck it up helt enkelt. Min tid kommer, och da ar jag typ 100 ar aldre an vad du ar!!

Jag forstar att det kan kannas jobbigt att inte kunna gora det som alla andra i din alder gor, och, believe me, jag vet hur det ar att vara uttrakad i en liten hala, (jag har inte flyttat jorden runt for ingenting liksom ), men nar man har barn sa ar det andra prioriteringar som galler helt enkelt.

Det kanske inte ar vad du ville hora, sorry...

Min sambo har under flera år åkt och hämtat sitt barn fem timmars resa bort för att mamman flyttade till ett annat län. Så har han haft barnet ca 5-10 dagar och så samma resa igen. Så har det pågått länge. Tycker inte att det varit jättebra, men det barnet har varit yngre än ert och kostnaderna och resorna har varit jobbiga, men du skrev ju att du har pengar och då kanske egen bil?

Prata med mamman om hur det känns och hur ni kan lägga upp det så alla mår bra. Finns många som bor långt ifrån varandra som ändå kan ha delad vårdnad under.

Alltså till de senare svaren så tror inte jag att snubben mena att han ville göra saker som man inte kan med barn utan att han vill känna att HAN faktiskt lever också. Och detta är också viktigt ÄVEN om man har barn. Det går att kombinera ;) Dock så är det ju klurigt med föräldrar som bor ifrån varandra. Utav egen erfarenhet så mer eller mindre valde jag att bo hos mamma. Där hade jag alla mina vänner osv..

Men som sagt är det nog något du bör diskutera med hans mamma även om sånt kan vara riktigt jobbigt.. lycka till i af =)

Oj då, har läst alla era inlägg och är tacksam för dom, har varit otroligt mycket nu innan semestrarna så har inte haft tid att svara. Men ska nu försöka svara:

Själv klart är det min son som ska gå i första hand och har han alltid gjort. Det är därför jag funderar över detta. Det är även självklart att jag ska anpassa mig och det kan jag från min synviken lugnt säga att jag har gjort, har vikt hela mitt liv för denna grabb. Även om detta inte var vad jag drömde om, men tråden handlar om att jag inte trivs med min situation. Får från många håll otroligt ofta höra vilken fantastisk pappa jag är, detta glädjer mig lika mycket varje gång och det är denna fantastiska pappa som lägger så mycket id med sin son, som jag vill vara. Detta är inget försök till flykt från ansvar, utan jag känner att om jag inte jag mår bra och trivs med min situation kommer jag inte efter ett tag vara denna fantastiska peson eller fantastiska pappa. Inte heller är det så att jag vill sätta min karriär framför min son utan den går så bra ändå. Att ha min son boende på annan ort halva tiden går inte, då han börjat skolan här, nej kostnaderna för transporter är inget problem, även om jag skulle behöva flyga hem varje vecka. Håller med en av Er skrivande att det är viktigt att ha ett liv sidan av min och min son relation. Där kommer jag till problemet, denna plats jag bor på är alldeles underbart vackert, men nästan alla mina vänner har flyttat här ifrån och det är spöktomt på jämnåriga. Lika så på aktiviteter, det går inte att jämföra med en stor stad.

Självklart är det bästa att prata med min son mamma, men vill tänka igenom detta innan och även få synpunkter på min situation, men vill åter igen undertrycka att detta inte är någon flykt från ansvar eller att jag tröttnat på min son. Älskar honom över allt annat och detta vet han om!

Njut av sommaren, för  det ska vi gör!

Jag tror att en 7 åring som nu i ett års tid har bott hos dig varannan vecka kommer känna sig sviken när du flyttar.
Sen skriver du att om du flyttar,så kan du träffa han tex var tredje helg och bara göra "roliga saker", nu måste du göra hemsysslor osv samtidigt som pojken är hos dig. MEN är de inte så ett föräldraliv är?
Att man ansvarar för många punkter. Kommer du tex kunna vara med på samtal  skola, kanske tandläkarbesök alla dom bitarna?

Jag förstår att du sitter i en väldigt jobbig sits och ja menar inget nedlåtande med de ja skriver,så du vet!
Men tänk dig bara för en extra gång, Pojken kan ta de väldigt hårt att du flyttar. Men samtidigt kan du ångra dig att du inte tog chansen att flytta.

Måste bara spontan säga att jag önskar min biologiska far lagt ner om så bara hälften av det du gör för din son

min föräldrar fick mig de år de fyllde 16, så jag vet hur det är att vara barn till "unga" föräldrar & jag blir rörd över att du engagerar dig så som du gör & vet du, saker & ting har en magisk förmåga att lösa sig så du kommer finna ett bar sätt att leva ditt liv på ett sätt som inkluderar din son precis som du vill

Jag tvivlar inte en sekund pa att du ar en bra pappa, men oftast nar man kanner sig klamd sa vill man ha forandring snabbt, helst igar, och nar man har barn funkar inte livet sa.

Det skall mycket till for att man inte ar det basta for ens barn, MYCKET. Att kanna sig fast och uttrakad ar liksom inte tillrackligt. Och som sagt, sa fort han blir en tween, (typ 11 och uppat), sa kommer inte du vara sa intressant langre.

Jag vet hur det ar att vara fast i en hala, (jag kommer fran en sjalv), men jag vet aven att 4 ar inte ar sa himla mycket i det stora hela. Jag var inne och flummade om det innan, men nar jag inte iktigt vet vad jag skall gora i livet sa brukar jag tanka pa hur jag tror att jag skulle tanka nar jag ar lastgammal och nastan skall do. Nar jag har levt hela mitt liv, vilka val kommer jag angra, och vilka kommer jag kanna var bra?? Om 70 ar, tror du att du kommer titta tillbaka pa den har tiden i ditt liv och tanka - men fan vad bra att jag inte vantade 4 ar pa att flytta, eller kommer du tanka, att ha brattom var nog det dummaste jag gjort i hela mitt liv, vad ar 4 ar??? Och framforallt, vad tror du din son kommer tanka om 85 ar?

Men om du har råd, varför skaffar inte du en lägenhet i en annan, större stad och "lev livet" varannan vecka när du inte har sonen? Då får du det bästa av bägge världar och betydligt mer frihet än de flesta sammanboende föräldrar har. Vill du studera finns det distanskurser där du lägger upp arbetet mer självständigt och inte behöver passa vissa tider. Vill du resa kan du göra kortare veckoresor nu eller vänta i tio år till och sedan ta med dig din nästan vuxne son på jorden-runtresa om du så önskar. Vill du ha ett förhållande går det utmärkt, särskilt om du bor på ett ställe du trivs bättre på varannan vecka.

Lycka till, du verkar vara en kanonfarsa och jag tror att du kommer ångra dig senare i livet om du övergår till att bli varannanhelgspappa eller så. Det är tid tillsammans med barnet och investering i den relationen som betalar sig genom hela livet. "Ungdomslivet" håller sig inte alls i samma utsträckning.