Isnogood skrev 2010-08-06 22:16:12 följande:
Jag har varit i det känslostadium där du är nu...så jag vet hur det känns (!)
-men jag vet också att livet en dag känns ljusare, även om man fortfarande lever ensam...
Denna sommar var första gången på jag vet inte HUR länge som jag faktiskt kände mig riktigt levande
O det är en befriande känsla, men man måste ge allt tid...hur pest det än känns... skippa grabbfunderingarna ett tag, börja leva först... skaffa nya vänner, t ex som genom skolan (!) ta en dag i taget o lev för dig o din son, resten kommer att komma av sig självt förr eller senare
Massor av tröstkramar
jo men känns som ja hamnar där varenda gång ja blir dissad eller så...
att ja tar avstånd att de bättre leva ensam än med nån.. Då kan ja göra som ja vill.. utan nån som ja behöver bry mig om.. Ja och min son har skapat en tillvaro som funkar bra för oss och vet ej om ja vill släppa in nån i vårt liv.. heller... vet kluvet värre... Men för en gång skulle trivs ja med o vara ensam ja har ara mig o sonen o ta hänsyn till.. slippa disskusioner kan ja göra som ja vill varje dag...
förhoppningvis får ja vänner i skolan.. har ej lyckats få mer än 4 st vänner på 3 åren ja bott här nere... visst kan ja hälsa på andra men de är mest ytligt de är ara 4 st ja kommit nära inpå.