abcd1234, här kommer lite tankar från mig:
Jag har varit både i Finland (Åbo) och i Riga. För oss var det till en början så självklart att ha en öppen donator men, precis som Bollan säger, med tanke på ålder och tid (jag vad 41 år och väntetiden i Åbo är ca 6 månader) så valde vi Riga efter tre misslyckade (ett ET och två FET) försök i Åbo. Allt berodde helt enkelt på väntetiden och att nu ha en anonym donator känns inte alls så "fel". Nu känns det helt naturligt och jag reflekterar inte så mycket över det alls faktiskt. Genetik är inte så viktigt för mig helt enkelt och det är ju det jag tror på som jag måste följa.
På tv-programmet "Barn till varje pris" finns en tjej som åker till Danmark som singel och tar emot spermier anonymt. Hon sa en så bra sak i gårdagens program när de frågade om varför hon valde en anonym donator. Jag kan inte återge det ordagrant men resonemanget var att om hon fick ett barn med en öppen donator där barnet tog kontakt med donatorn när han/hon blir 18 år, och donatorn då avspisar den kontakten och barnet, ja, då blir ju barnet ratat, och det vore en mardröm för henne. Hon vill att barnet skulle känna sig välkommet och älskat och med en anonym donator utsätter hon inte barnet för risken att bli ratat på något sätt.
Jag tycker att det var en fin tanke och jag har inte tänkt så alls förrän jag hörde hennes ord. Klokt sagt.
Så alla mynt har två sidor, det gäller bara att välja vilken sida man vill se.
Du kan också alltid fråga kliniken om de har någon öppen donator (om ni nu inte åker dit för insättning så klart, då kan det vara lite sent...). Det tror jag att de kan fråga donatorn och vem vet, hon kanske tycker att det är ok.
En annan aspekt att beakta är om ni tänkt söka ersättning från försäkringskassan. De håller på att se över reglerna för just anonyma donatorer vid ersättning av ÄD i EU/ESS-land. De menar att i Sverige krävs en öppen donator vilket det också borde göra vid eventuell ersättning för utlandsbehandlingar. Så vid anonym donator kan det bli svårare, om inte omöjligt, att få ersättning fortsättningsvis.
Men, som sagt, det är bara Sverige och Finland (mig veterligen) som kräver öppen donator. Och så kan man ju tillägga att av alla barn som blivit vuxna och som kommit till genom spermiedonatorer, så är det bara EN endaste person som sökt upp donatorn. Det tycker jag säger att genetik inte är allt.
Kanske är det så att vi, när vi tänker på det genetiska, lätt relaterar till de fall där adoptivbarn sökt upp sina biologiska föräldrar? Det är bara en tanke jag har.
Men jag tycker att det är ganska stor skillnad eftersom det i adoptivfallet finns ett barn som fått sitt liv innan föräldrarna får ta emot det, medan vid ÄD så skapas (ursäkta uttrycket) barnet enkom för de blivande föräldrarna med hjälp av någon som ger bort en cell. Kanske gör det att tankarna kring ursprunget då inte blir lika stort för barnet? Jag har ingen aning, utan spekulerar bara helt fritt nu, eftersom jag undrar lite över det där med det genetiska ursprunget och hur viktigt det kan tänkas vara egentligen (och så gör jag ju ganska grova generaliseringar när det gäller adoptivbarn så det ber jag om ursäkt för redan nu). Det verkar ju inte vara så viktigt för barnet när det kommer till kritan enligt statistiken gällande spermie- eller äggdonation.
Och ur min absolut personliga synvinkel så sitter jag nu här och är gravid genom ÄD i Riga och det känns verkligen som att all kärlek till det kommande barnet balanserar ut genetiken med hästlängder.
Hur som helst, jag hoppas att ni finner vad som känns rätt för er!
Kram