En riktig skitolycka, bokstavligt talat

Det värsta med att bajsa på sig är inte att bajsa på sig, det är att lyckas dölja att man bajsat på sig. Att ta sig hem utan att stanken uppfattas av någon kan göra en kort promenad väldigt lång

jag har numera alltid näsdukar eller toapapper med mig när jag är ute, behöver jag bajsa sätter jag mig nånstans

Hahaha!

Skulle åka till Finland med båt från Sthlm och ta bilen med, även svärmorsan skulle med. Vi startade från henne ca 10 mil från Sthlm i arla morgonstund. Jag hällde i mig en jävla massa kaffe, även om jag vet att jag blir lite risig i magen av det, speciellt morgon innan jag ätit något.

Då vi närmar oss Sthlm börjar jag känna mig lite risig i magen, men tänker att jag klarar mig väl. Lite senare då vi kör genom Slussen tänker jag att detta kan aldrig sluta väl. Vi tog oss genom incheckningen iaf, men då vi börjar vänta i kön blir läget riktigt akut! Fan, jag tänkte att jag springer och skiter över kajkanten snart. Höll ju tyst om det också eftersom svärmorsan satt med. Då vi kör ombord är läget så akut att det riktigt värker i svanken.

Väl uppe på däck efter en ogudaktigt plågsam promenad i trappan bokstavligen springer jag till närmaste toa, gjorde stor entré genom att medelst milt våld knuffa åt sidan städherren som var av persisk härkomst. Väl inne i den nystädade toan sätter jag mig och herrejävlar, jag trodde jag skulle flyga i taket av kraften från mitt inre. Helvete alltså, kändes som en jetpack på ryggen!

Lämnade efter mig en stor hög som den stackars toaletten hade stora problem med att svälja. Hela ryggen värkte över en timme efter. Jag satte mig i kafeterian med min laptop och film, och rörde mig inte på flera timmar, så slut var jag.

Jag har en viss tendens att bli kass i magen när jag är nervös. Under student åren hade jag för vana att gå upp en timme tidigare än vanligt de dagar då jag skulle ha presentation eller liknande, just för att jag kunde sitta i 30 minuter på toaletten på morgonen och skiten bokstavligt talat rann ur mig, för att jag var nervös. 

Så skulle jag gifta mig för två år sedan.  
Vaknade upp vid 4 på morgonen på min bröllopsdag och satt på toa i en timme, det verkade aldrig ta slut. När jag sedan var klar så tänkte jag 'Gud vad skönt, nu är jag tömd och behöver inte tänka på det mer idag'.
Ack, så fel man kan ha. 
Allting gick bra tills timmen innan vi skulle vara i kyrkan. Jag känner då hur magen börjar bubbla och jag börjar svettas som en gris. Innan klänningen åkte på spenderade jag 20 minuter på dass och skiten bara rann ur mig, som vatten. Kände att jag inte kunde sitta längre så fick "avbryta" för att hinna med de sista förberedelserna, vilket visade sig vara ett uselt beslut. 
Vi åkte till kyrkan och precis innan jag ska gå in känner jag återigen hur magen bubblar. Får klämma ihop skinkorna för glatta livet för att inte skita ner mig på plats. När jag går längs altargången är detta det enda jag kan fokusera på, gör allt som står i min makt för att gå normalt utan att skita på mig. 
När vi kommer fram till altaret lugnar det ner sig en stund. Lyckas på något vis trycka tillbaka det och magen slutar bubbla för stunden. När sedan min kusin ska spela ett fiolstycke så börjar magen igen. Jag börjar svettas och blir likblek i ansiktet, min man tittar på mig och frågar om jag mår bra. 
"Nej.. jag håller på att skita ner mig" viskar jag försiktigt. 
han skrattar lite och viskar att han också varit nervös.
"Nej du förstår inte, jag håller på att skita ner mig" säger jag med allvarlig ton. 
Min man brister ut i en fnissattack och prästen som stod bakom oss (detta tänkte inte jag ens på, att prästen hörde) likaså. Det var lagom pinsamt. 
Fick slå till min man lite lätt på armen för om inte han hade slutat fnissa hade jag börjat också och då hade katastrofen varit ett faktum.

Det var inte förrän på festen efteråt som olyckan var framme på riktigt. Efter ett antal glas champagne och mat så gav min mage vika och precis innan vi ska dansa vår första dans som äkta makar så känner jag hur det bränner till i de nedre regionerna. Snabbt som attan greppar jag tag i min syster och rusar in på toaletten. Som tur var så var det inte så värst mycket som hann slinka igenom innan jag nådde toalettstolen, men mina vita trosor var inte vita längre, om man säger så. 
Trosan åkte i papperskorgen och min syster, nobel som hon är, gav sina till mig..hahaha. Vi var båda lite på lyset så det kändes som den bästa lösningen för stunden. Mitt i allt så knackar det på dörren och det är min 4 årige son som vill in. Vi släpper in honom och han undrar vad som pågår. Min syster som var lite (läs; mycket) rund om fötterna fnissar hysteriskt och säger att "mamma har gjort i byxan".  Sonen fnissar och vi likaså.

När vi sedan kommer ut så står alla och väntar på oss, jag går fram till min man och vi börjar dansa. I bakgrunden hör jag hur min son, högt och tydligt, säger till mormor att mamma gjort i byxan. 
Detta var också lagom pinsamt och jag minns hur jag bara ville gå under jorden just då..

För övrigt så fungerade trosbytet galant för min lillasyster, som då var 24. In på små timmarna så började hon prata livligt med en av min mans bästa vänner och mitt i allt så viskar hon till honom att hon inte har några trosor på sig. Tydligen blev han halvt galen när han hörde det och de spenderade natten tillsammans.
Nu är de sambos och väntar sitt första barn.

Hahaha!! Jag dööööör!!! ^^,

mardrömm tur d löste sig! (bajs humor hihihihihi löste sig)