Vi som väntar syskon till våra änglar del 10

Starfighterpilot: Vill skriva att du ska skita i henne, låta hennes ord rinna av dig som vatten på en gås. Men jag vet ju hur svårt det är. Låt henne räkna som hon vill, för oss i det moderna samhället med hjärta och hjärna på rätt ställe så HAR ni TVÅ barn! Stora kramar!!

Takhiza: Hej och välkommen!

Strumpan: Jag har fått en hel del extra undersökningar, vul och ul. Tidiga vul har jag kännt varit skönt bara för att se ATT det verkligen var något där. Sen ul, även m det är färskvara, så har det varit bra att ligga där och just i den stunden se ett hjärta slå och en bebis som mår bra.

Minimalla: Min bm mäter alltid sf, det har hon gjort sen jättetidigt, minns inte säkert men hon började runt v 20 redan.

Strumpan: Jag har också jättesvårt att stå på mig, skulle typ aldrig våga ringa själv, det har min BM gjort. Vi har ju fått kontroller även fast min förra grav var helt okomplicerad, fullgången och Winston levde i 4 mån. Nu blev jag ju gravid typ 5 veckor (eller mindre) efter att han gått bort och jag kan tro att det är lite därför som de varit så bra och snälla mot oss på KK, spec-mvc och mvc. Men du ska definitivt stå på dig och ringa KK, du har ju förlorat ett barn och det tycker jag ska räcka. Använd argument som att du bara vill se att det är något, att du inte mentalt orkar med ovissheten. Berätta att du är orolig och att det grundar sig i vad du redan varit med om. Det ska faktiskt räcka, (men gråt och låt lite ynklig annars)! Annars hade jag gått privat, de ska tydligen inte vara lika kinkiga eftersom att man betalar för det. Ring! Och lycka till!!

AnnaMaria: Så även om du är omogen (tappen) så körde på det datumet ändå? Hur långt gången kommer du vara då?

Jag tycker detta blir jobbigare och känns värre för varje dag. Jag har sån ångest och är så rädd. Jag har fåt en ny tid till fl-läkare den 5:e och då ska vi väl prata om igångsättning eller snitt. Jag vet att hon helst vill se en vag fl som kommer igång av sig självt. Allt känns jobbigt.

Ursäkta att jag inte kommentrar men jag läser vad ni skriver och tänker på er!

Själv lider jag. Värmen tycker jag är hanterbar men dagarna släpar sig fram fyllda av ångest och panik. Jag orkar inte vara gravid ens en sekund till. Både min psykolog och ordinarie samt jourhavande BM har semester så jag känner mig ensam och instängd i mina känslor. D förstår inte riktigt vad jag är så orolig för. Sjukvården gör iaf allt för att hjälpa mig nu, vi har fått en tid för att de ska kolla om en igångsättning är möjlig i v 37 annars bokas en tid senast en vecka senare då det sätts igång oavsett. Det känns skönt men ändå väldigt läskigt att vi om mindre än tre veckor har en bebis igen. Inget är förberett, inget är köpt och jag är mentalt inte alls redo för att få barn, långt ifrån så redo jag kände mig inför Winstons ankomst.

Jag har läst Susanna Helis bok "Föda utan rädsla" två gånger, övar på "dyktekniken" under förvärkar och sd och känner mig ganska så pepp inför en vag fl (har fått beviljat ett planerat snitt annars). Den förlossningsrädsla jag har känner jag, efter väldigt mycket eftertanke, bottnar i min rädsla för att förlora barnet. Jag jobbar med att försöka lita på sjukvården och lita på min kropp att den kan det här och barnet är väl rustat för att födas vaginalt.

Som om det inte var nog flyttar vi ju mitt i allt detta så jag packar för fullt ända tills sena nätterna. Flyttlasset går redan på fredag så har vi en vecka kvar innan v37 är här. Men det får väl bli bra..

KRAM på er alla!

Grattis till Alexsaandras som fått sin lilla flicka!

Och tummar hålls för MissCharlotte att hon fick stanna och helst bli förlöst. Och för Ica där det verkar vara på G!

Ego; Vi har överlevt flytten, det gick bra med allt och vi försöker boa lite nu, vi stormtrivs! På onsdag åker vi till förlossningen och hoppas att jag är mogen för en igångsättning, annars blir det ju max en vecka senare med gel och tappen fortafarande är omogen då. Nu gör jag allt för att hålla paniken under kontroll och huvudet över ytan. Det går sådär och många tårar spills varje dag. Som tur dock är har sambo semester så jag slipper ensamheten då katastroftankarna får mer utrymme.

Kram på alla!

GRATTIS MissCharlotte!! Matilda är ju ett himla fint namn! Gud så härligt att läsa, jag har tänkt så på er de här dagarna och undrat hur det gick! Var du mogen och öppen något när ni kom in?

Jag är så nervös.. Om en och en halv timme åker vi till sjukhuset för bedömning om igångsättning. Hua!

Hemma igen tappen var mjuk och hon är fixerad men jag var inte öppen nått. Jag grät och blev så besviken men sambo peppar och försöker intala mig att lillan mår bra i magen och vill antagligen stanna där lite till. CTG gav en fin kurva och de är väldigt förstående för att jag är mentalt slut. Vi fick en tid för igångsättning nästa vecka istället så nu är det bara att stå ut som gäller då. *Djup suck*. Tack för alla tummar som hölls för oss idag iaf!

MissCharlotte: Underbart fin är hon!!
Alexsaandra: Villemo är verkligen ett fint namn, ett av mina favoritnamn!

Här kommer en massa ego och gnäll från min sida:

Happ, här sitter vi nu i soffan med bebisen kvar i magen och en enorm besvikelse. Vi for ju glada i hågen och förväntansfulla till fl för en igångsättning som skulle ske oavsett hur mogen jag var. Men icke då. Tappen var mjuk men långt bak och jag har inte öppnat mig något alls (trots massa förvärar och onda sammandragningar). Vi fick välja att stanna kvar och bli igångsatta men doktorn var väldigt skeptisk till att det skulle fungera. Hon sa att metoden de skulle använda var någon grej/tablett med ett snöre "som en tampong" som de satte in bakom tappen, den skulle sitta i ett dygn. Hon sa att hon inte trodde att det var särskilt troligt att det skulle ge något resultat dock och drog en skräckhistoria om en stackars kvinna som i veckan legat med pinvärkar i fyra dygn och sen fått åka hem för att vila med bebin kvar i magen. Hon var rädd att vi skulle få två jobbiga dagar och sen ändå bli tvugna att åka hem för att vänta på ett "gynnsammare läge" om en vecka. Vi fick välja och med ångest och tårar så åkte vi hem igen.

Jag kan inte säga vad som är det värsta. Det känns jobbigt att det inte var vår ordinarie läkare som följt oss på vår resa som vi träffade idag. Henne hade vi förra veckan och hon sa då att antingen så använde man en bardkateter eller så används prostaglandingel och av det vi läst oss till så är det två beprövade metoder som funkar bra på omföderskor. Det den doktorn vi idag täffade pratade om kan vi inte ens hitta någon info om. Vår vanliga läkare sa ju också sist att vi försöker högst två dygn sen tar vi snitt. Det sa ju inte hon vi träffade idag utan då var det två dagar sen skulle vi få åka hem igen. Alla verkar helt ha glömt snittet som utlovats.

Och så är det extremt jobbigt att vi nu ska tillbaka samma dag som vi hade ett snitt inplanerat. Jag drog ju igång allt detta med igångsättning i ett desperat försök att skala av graviditetslängden med någon/några veckor. Nu har vi bara fått åka en massa mil i onödan och fått bli så besvikna, för inget.

Jag orkar inte mer. Alla CTG-kurvor de gör ser bra ut men ingen verkar förstå min ångest. Allt såg ju bra ut med Winston också, sen bara dog han. Nu bara gråter, gråter och gråter jag. Jag ville inte vara gravid mer än 37 veckor, jag visste att jag inte skulle fixa det mentalt och nu är jag helt förstörd, v38 så det känns som om jag gått på övertid hur länge som helst, varje dag är en ångestfylld plåga. Jag är så rädd att något ska hända min lilla tjej i magen nu. Jag vill ha ut henne, helst förra veckan! Jag orkar verkligen inte mer.

Skickar tankar till er och en stor lycka till-kram åt Ica!

 

Tack för peppen tjejer! Har tyvärr ingen aning om hur jag skulle kunna få tag på vår ordinarie doktor. Vi tyckte att doktorn vi träffade igår var bra och hon hade läst min journal noga och var väl insatt. MEN den metod hon förespråkade (som jag googlat fram heter Propesss) kändes inte bra och det var inte den vi kommit överens om med vår doktor. Igår pratade jag med vår BM dock för att berätta läget och sätta upp en tid hos henne idag och hon tog eget initiativ och ringde NÄL för att se hur de tänkt. Vi fick veta att de hade haft helt galet fullt igår, massor med snitt och det var helt överbelagt. De hade verkligen inte hunnit med oss även om vi gavs alternativet att stanna så hon tyckte att det var bra att vi åkte hem även om hon förstår hur tungt det är för oss, de hade inte kunnat ge oss den uppmärksamhet och trygghet vi behöver. De hade även sagt att vi var välkomna att ringa in i helgen och se hur de har det med plats/tid om vi känner att situationen blir ohållbar. Hon sa även att det verkade som om de forfarande var införstådda med att jag faktiskt skulle fått snitt nästa onsdag.. vad det nu innebär mer än att det står i min journal vet jag dock inte. Jag är så rädd att det blir samma visa nästa gång vi åker in och sen har jag helt plötsligt gått över mitt snittdatum och är då lååångt bortom mitt mentala "sista-datum". SKITJOBBIGT! Och detta med "propess", min BM hade aldrig hört talats om det. Någon här som vet något om det, kanske tom blivit igångsatt med det??

Minimalla: Skriver grattis även här, är så glad för er skull!!

Barba bok och Ma Lu: Skulle man dra ut propessen själv?? Vi fick så lite information känner vi. Vad hade ni för status på er tapp som gjorde att man valde att sätta propess? I torsdags var ju min tapp mycket mjuk men lång och långt bak. Kan man inte sätta in gel då? Jag får ingen bra känsla av propess när jag läst lite bland de få historier som man kan få tag i om de som blivit igångsatta med propess. Många vittnar om utdraget förlopp, värkstorm och bebisar som mår dåligt. Men sen kan det ju tydligen också fungera bra som för dig Ma Lu. Åh, det är så svårt.. Jag undrar hur mycket vi kan ifrågasätta nu nästa gång vi ska in, kan man vägra en metod och kräva en annan?? Kan jag kräva snitt och hänvisa till att det är vad jag från början blivit lovad?

Allt jag mentalt kämpat med för att överkomma min rädsla inför en vag fl bryts nu ner by the hour. Det har blivit så mycket prat om hur extremt jobbig en igångsättning kommer att bli och jag känner mer och mer att jag mentalt inte kommer fixa det. Och denna oro för min lilla tjej i magen. Nu går jag ju igenom de här sista veckorna ändå och INGET har blivit som vi planerat. Hon skulle varit ute nu men istället sitter jag här med stor mage och panikångestattacker flera gånger om dagen.

Ma Lu: Nej nu har det ju blivit en massa hattande! Jag ångrar att jag ens valde att överväga en igångsättning och inte stålsatte mig för en väntan på mitt planerade snitt. Att åka in och bli besviken så som vi gjort två gånger nu har slitit mycket och det känns som om det varit bättre om vi bara väntat. Nu ser jag inget slut på det över huvud taget. Iaf inget lyckligt slut.

Med din tapp där, om den var mjuk men bibehållen, men ändå satte man gel först? Hur länge låg du med den och värkstorm?

Minimalla: Skönt att läsa ändå att igångsättning inte är så fruktansvärt hemskt, smärtsamt och låndraget för alla! Kramar tillbaka!

Lev idag: Vår pojke dog ju vid fyra mån ålder men jag svarar ändå. Vi har haft samma BM men har kompletterat med en läkare på spec-mvc och det har känts tryggt och skönt att ha samma folk som "känner" oss. Vi kommer även att ha samma bvc-sköterska som vi hade till Winston. För oss har det känts bäst så här.

Ica: GRATTIS till Samuel! Och gissa om världen är liten, jag såg dig och din man på förlossningen i torsdags! Det insåg jag när jag kommit hem och läste att du åkt in med värkar, att jag känt igen dig från korten du har här (jag har ganska bra ansiktsminne). När ni fick gå ut ur ett rum där det fanns en ultraljudsapparat för att en läkare behövde göra ett snabbt ultraljud, då var det vi som skulle in där! Och sen korsades våra vägar på andra våning när vi gick för att åka hem. Du såg ut att ha ont och verkligen vara på G och jag kände mig så sjukt avis! Kul att höra att det gått bra för dig och återigen grattis till er lille!

Nu har jag blivit mamma för andra gången! :) I tisdags packade vi väskorna för att åka på ännu en bedömning om igångsättning. På väg till förlossningen går vattnet i bilen och vårt mod höjs till skyarna, det bästa som kunde hända händer, förlossningen startar spontant, vi kommer inte bli hemskickade! Vi kommer in och jag är öppen 2 cm. De sätter ballongkatater som ramlar ut efter 40 min, 4 cm öppen med pyttevärkar. Sen händer allt fort, fort, fort, öppen 7 cm, ONT och extremt rädd för att det går så fort men EDA hinns inte med trots att narkosläkaren sitter redo, 5 min senare kommer lillasyster ELVIRA till världen, tisdag kl 16.35, 4000 g, 51 cm lång, född i v38+6. Älskad från första stund likt sin bror.

Grattis till Enbebisimagens lille Wilmer

KRAMAR PÅ ER ALLA!

Tack tjejer! Här kommer ett kort på vår lilla som är underbart lik Winston! Kärleken den kärleken!

Kikar in i tråden med lite livstecken från mig och Elvira. Amningen har efter en hel del strul som resulterat i såriga vårtor, elektrisk pump, ersättning, vikttapp och tutt-förvirring nu vänt till att fungera ganska så bra med amningsnapp. Vi njuter av lilla tjejen men lider av oron som förföljer oss.

Vill grattulera till lyckade rul och ul, det är så härligt att läsa!

Och skickar en stooor kram till AnnaMaria. Vilka turer även ni får stå ut med, det är inte roligt att åka in och ut. Tror att det är ett bra beslut att begära ett snitt om det skulle bli så, hoppas dock att ni slipper. Hoppas att det startar av sig självt typ NU! Styrkekramar till er!

Och kramar till alla andra också såklart!

Grattis Gotlandsbruden, Bejjen och Anna-Maria till era små! 

Jennyc: Beklagar så att er lille Max inte fick stanna. Grattis till den nya graviditeten!

Starfighterpilot: Håller med malamalas råd och skickar dig en stor styrkekram!