Vi som väntar syskon till våra änglar del 10

Camilla: Ja, precis så känns det! Att han blir verkligare av att se och lukta på hans grejer. Vi har också en lock av hår från honom och den om något gör honom så verklig. Det är ju en bit av honom, hans kropp. Den vågar jag absolut inte titta på än, men en dag kanske jag kan. Praktiken har gått ganska bra, tack och lov bara 3 dagar kvar nu dock. Jag har fått en del frågor från barnen om hur många barn jag har och de vet ju inget om W så jag har ljugit och sagt att jag inga har förutom den i magen. Det har gjort ont, så fruktansvärt ont och har riktigt slitit på mig men jag vet att frågor om Winston, som hur gammal han är och så, hade varit svårare att svara på.

Strumpan 78: Hejjar tillbaka! Beklagar att ni inte fick behålla Arvid. Och grattis till plus nu!

Lilla Pinglan: Här har du en till som lider av katastroftankar. Jag har nu fastnat i att allt går åt helvete på värsta tänkbara sätt. Har jag inte hört från mamma på någon dag så är jag säker på att hon blivit rånad och nedslagen. Är D någon minut sen hem så är jag säker på att han varit med om en bilolycka och så får jag upp bilder från honom helt blodig i bilvraket. Och sparkar bebisen i magen en sekund så får jag panik sekunden efter för att jag är säker på att det var sista sparken jag kände. Så maler det på hela tiden. Det är nog tyvärr en eftersvit från att ha varit med om den värsta tänkbara katastrofen, att förlora ett barn, klart man är rädd att det ska hända igen.

Camilla: Jag har tänkt på dig, hoppas du klarat helgen ok. KRAM

En kram till PennyJenny också, jag förstår att det är jobbigt, svårt och tungt. Glädjen grumlas av så mycket oro. Jag hade inte klarat det utan min psykolog och utan ett enormt stöd från vår BM. Nu väntar jag ju barn igen med samma man så han delar ju min oro men jag är nog ändå lite mer orolig nu under grav så jag har krävt hans stöd och han måste alltid följa med på alla kontroller och allting som har med graviditeten att göra. Vi har också pratat om att han måste ta min oro på allvar även om den ibland verkar överdriven. Jag tror att det enda man kan göra är att prata och försöka komma fram till vad man behöver för hjälp för att klara av den pärs som en ny grav psykiskt innebär. När man sen vet det så kan man helt enkelt inte tveka på att använda hjälpen. Kanske vill man ha extra kontroller, många ul och kurator/psykolog. Jag hoppas att allt ser bra ut för er på RUL och då kanske din man förstår lite mer att det är en bebis på riktigt, det brukar ju gå upp för dem då.

Strumpan 78: Jag som förlorat en pojke på 4 mån har fått ett VUL för att konstatera graviditeten, då v6-7. Sen ett UL i v12 och RUL v16. UL v18. Riktat hjärtul v25 och nu ska vi på TUL i v31 sen har vi inte bestämt mer men vi får fler UL om vi vill. Vi träffar också Aurora och har fått ett planerat snitt beviljat. Vi är hos BM och lyssnar på hjärtat varannan vecka och har varit det undr hela grav, nu går vi varje vecka när det inte är så långt kvar. Jag ringer ofta och pratar med min barnmorska om jag är orolig och hon ringer ofta mig bara för att se hur jag mår och hur allt går för oss.

Ja, GRATTIS till oss alla på mors dag. Jag tycker att det känns jättetungt att "fira" utan min lille pojk, idag är jag skitavundsjuk på alla som bara har jordbarn som kan krama dem på mors dag. Men sånt är väl livet.. Vi ska nog äta lite tårta iaf och så åka till Winston.

Starfighterpilot: Den likgiltighet du beskriver, den känner jag verkligen igen! Min psykolog frågade mig sist om jag börjat bli nyfiken på den som är i magen. Jag svarade direkt att nej, det är jag inte. Hon blev lite orolig för detta och tycker väl att jag borde knytit an lite mer nu. Men det är så svårt! Rädslan och övertygelsen om att något kommer hända, att vi förlorar detta barn också, gör att jag inte tillåter mig själv att längta eller älska barnet för mycket. På Winstons begravning sa begravningsförrättaren att "sorg är kärlekens pris", det är så vackert och så sant. Tyvärr gör det mig så rädd. Jag älskar ju W så mycket och kommer antagligen älska hans lillasyster lika mycket och jag orkar inte förlora igen. Det är nog därför jag håller känslorna på avstånd. Också därför jag inte vill skaffa några grejer eller förbereda på något sätt alls, det bara tar emot. För mig har allt med rädslan att göra. Jag kan bara inte tro att det kommer gå bra. Jag vet ju inget annat än att det går dåligt förr eller senare.
Vilken vecka är du i? Min psykolog sa att innan v20 så är det väl egentligen ingen fara om jag inte knyter an men nu, ju närmare bf vi kommer, desto viktigare blir det att sorgen inte "står i vägen". Jag tror inte att det är onormala känslor vi har men det är tunga och mycket svåra känslor som man kanske behöver hjälp med. Om läkaren imorgon tycker att du ska träffa en psykolog så hoppas jag att du kan ta den hjälpen även om det inte känns som om du behöver den. En psykolog kan ju säkert hjälpa dig med tankarna och känslorna så att det inte är något som får bakslag när bebisen väl kommit. KRAM

Vilket krångel en del ska ha med FK. Att det ens ska vara svårt för en änglaförälder att få sjukskrivning tycker jag är skandal. Vi fick ingen alls, iaf inte betald. Hoppas att det löser sig för er som det strular med. Skickar styrka, kraft och mod att kämpa på!

Ang smärtlindring: När W föddes så tog jag lustgas och EDA. Innan det drog igång hade jag varit kaxig som tusan och skulle minsann inte ha något alls men jag upptäckte rätt snart att värkar var inget att leka med. Jag var livrädd för att må illa av lustgas och är (trots flera piercingar) väldigt rädd för nålar. Men jag har nog smärttröskel hög som en mattkant ungefär så det var pest eller kolera och bedövningen funkade bra till slut även om jag kämpade emot och de fick övertala mig att ta något för att jag skulle orka. Den här gången, om det startar innan snittdatum, så kan de preppa nålen för EDA och alla möjliga droger de kan hitta på redan när jag ringer in har jag sagt till dem.

Ego: Nu har jag gjort klart praktiken. Känns skönt. Ska vara "arbetslös" i fem dagar mellan 7-11 juni (fk-knäppa regler för att skydda mitt SGI), sen börjar jag ta ut föräldrapenning under grav.

Idag var jag på andra mötet med Aurora. Det gick bra, vi planerade snittet och hur jag vill att dt som kan påverkas ska se ut. Vi bestämde bla att katetern sätts efter bedövning och att om det är möjligt vill jag få ha bebisen på bröstet när de kollat så att hon mår bra. Vi planerade också för en vaginal förlossning om det skulle bli så. Bäst av allt var att hon lovade oss ett eget rum, oavsett hur bebisen kommer ut. Hon hade en pärm där hon kunde skriva upp oss och det var en garanti. Det känns bra. Jag fick också se på förlossningsrum och operationssal. Jobbigast var att se rummet där barnen ligger efter snittet, med de här små maskerna och alla sladdar och allt. Minns när W låg på en sån, tio dagar gammal. Det blev så påtagligt att barnet kan vara sjukt och jag fick hemska fantasier av lillan liggandes där, livlös medan de gör allt för att rädda henne. Började självklart gråta men Aurora-bm var lugn och tog det bra. Det känns bra att föda på NÄL känner jag.

Nu ska jag vila, vila, vila. Mår skitdåligt, mitt HB har sjunkt ytterligare, nu ligger jag på 109 och det känns verkligen :/

Kram på er!

Starfighterpilot: Barnmorskan berättade att deras rutin var att när bebisen kommer ut i magen så får BM den till sig och hon visar snabbt för mamman. Sen går hon och pappan ut till det lilla barnrummet och sveper in i en filt och suger rent luftvägar om det behövs. Sen kommer de tillbaka med bebisen som får ligga på mammans bröst medan man sys ihop. Masker, sladdar och grejer används bara om bebisen inte mår bra såklart. Jag hoppas att vi, som ni, inte behöver vara ifrån bebisen någon längre stund och min Aurora-bm har lovat att detta kommer att tas särskild hänsyn till i vårt fall.

Hoppas ni får en fin födelsedag imorgon, jag förstår dock att det är tungt. Alla högtidsdagar då man firar så känns ju tomheten extra stor! Det din man sa om att Elise finns runt er, det är dock sant! Kram

Ma Lu: Två veckor är inte lång tid, även om jag kan tänka mig att det känns långt när rädslan att falla på målsnöret finns. Tänker på dig! Och jag håller både tummar och tår för att ditt jobb ställer upp!! Att få nollad SGI kan ju inte vara roligt alls.

Starfighterpilot: Jag är i v 30+0 idag och har bf 11:e aug. Jag kommer snittas en vecka innan så det blir den 4:e aug. Sätter förlossningen igång innan så kör vi vaginalt. Om jag tro att det kommit igång och är någorlunda mogen så skickar de inte hem mig utan då blir det igångsätning. 10 dagar innan snitt hade jag gärna valt! Jag tänker typ tvärtom mot dig, jag vill ha ut bebisen så snart som bara möjligt även om jag vet att den mår bäst i mig. Jag tycker att det är så sjukt jobbigt och påfrestande att vara gravid och trots att jag ju inte förlorat ett barn i magen så är det för tillfället min största skräck. Så ju fortare graviditeten är över och vi kan se hur bebisen mår och kan kolla henne, desto bättre för min mentala hälsa vill jag tro.

Idag fick vi en lägenhet faktiskt, så nu ska vi äntligen flytta! Det blev en central billig trea som ska helrenoveras innan vi flyttar in. Och så föll det sig så att inflytt självklart blev den 1 aug. Så jag får väl, iaf av den anledningen, försöka vara nöjd med den 4: aug så att vi hinner komma iordning innan hon kommer ut.

Camilla: Jag tycker att samtalen har känts bra men jag tycker tyvärr inte att det gett så mycket. Jag trodde att det skulle vara mer terapi mot förlossningsrädslan, men det kanske de inte lägger fokus på när jag ändå har ett snitt beviljat. Det är skönt iaf att allt är bestämt in i minsta detalj, det känns tryggt!
Om du skulle känna att du får en BM som är ung och oerfaren så BYT!!

Ma Lu: Det ska bli jätteskönt att flytta, jag har haft sån ångest av bara tanken på att ha en annan bebis än W här. Jag ska försöka vara bara arbetsledare men känner jag mig själv rätt så kommer jag att göra mer än jag orkar och säkert bära lådor också. Jaha, hehe, typiskt mig att tro det allra värsta att SGI:n din skulle bli nollad. Men 80% ist för 100 kan ju svida nog!

Grattis till Camillas lille Abbe!! Härliga nyheter :D

Stor kram till dig Ma Lu!

Och tummar hålls för LillaPinglan härifrån också!

Ego: Jag har tråkigt utan dess like. Idag har jag officiellt inget att göra mer än att vänta, vänta och vänta. Jag har inget skolarbete att göra, terminen är slut. Ingen att umgås med och D jobbar alltid sent och mycket i juni varje år. Det är ingen idé att börja packa för flytten går inte än på två mån och det är jobbigt att bo i kartongkaos. Ingen bil hemma och för långt gångavstånd till stan i mitt tillstånd, där har jag ändå inget att göra för vi har inga pengar. Gaaah, jag hatar att vänta och inte ha något vettigt att göra. Nu kan augusti få komma fort så att jag (förhoppningssvis) får någon att koncentrera mig på.

Här har ni en till som dregglar och spiller! Spillandet är nog värst! Jag har börjat ta av mig tröjan när jag äter hemma så att spillet hamnar direkt på magen istället för på något som kräver en tvättmaskin för att bli rent.

Apropå tvätt. Jag får nog ta åt mig av Ma Lus förslag och ta mig fram till biblioteket bara för att ha något att göra. Jag har redan tappat vilken dag i veckan det är nu. Igår bokade jag tid i tvättstugan och kånkade ner monstertvätten nyss. Tryckte på knappen och ryckte i dörren men kom inte in! Hann bli riktigt irriterad. Så kommer det ut en tjej som säger att det är fullt där inne och tillsammans kommer vi snabbt fram till att jag tagit fel på dag. Jag har hela dagen igår gått och trott att det var måndag och alltså tisdag idag. Men så var ju inte fallet.. pinsamt.

Hur som helst, idag ska jag till pappa och spraya klart en byrå som ska gå från röd till vit. Sist ville inte min styvmamma låta mig spraya själv, hon nojjade över ångor och magen. Men är det verkligen så farligt?

PennyJenny: Lycka till idag!

Hej hej! Tänker på er alla, speciellt er som har det jobbigt!

Måste dock bara få vara ego och skriva av mig lite.. Igår var det en tant och hennes dotter här och kollade på vår lägenhet (hyresrätt). De var ett riktigt radarpar.. Tanten var i det suraste laget, klagade på precis allt, bland annat vårt nyrenoverade kök, det tyckte hon var så fult och hur kunde vi valt vita tapeter i hela lägenheten och så vidare, hemskt enligt henne! Nyfiken utan dess like var hon dessutom och ville veta allt om varför vi flyttar och vart vi ska ta vägen. När hon såg spjälsängen som står i vårt sovrum frågade hon om jag väntade första barnet eller andra. Jag vill ju inte ljuga så jag sa att jag väntar vårt andra barn men att vår första pojk inte lever längre. PSD frågade hon då och ja sa nej, han saknade nervtrådar i hjärnan och den skadan var inte förenligt med liv. Nu till det värsta.. Då säger hennes dotter: "Men då var det väl lika bra att han dog. Jag jobbar med hjärnskadade och det är inget roligt liv de har."
Jag blev helt ställd! Svarade väl något i stil med att vår pojke faktiskt utvecklades normalt och inte led på något sätt och att det inte alls var lika bra att han dog, men de hade redan slutat lyssna och började tjata om persienner istället. Alltså vilka folk det finns! Om hon har den inställningen till hjärnskadade, att det vore bättre för dem om de slapp leva borde hon seriöst fundera på att byta yrke tycker jag! Och inte så lite fräckt och tanklöst att säga till en förälder när man står vid deras förlorade barns säng att det var lika bra att barnet dog! My God, mänskligheten upphör aldrig att förvåna!