Ma Lu: Vilken pärla du är!! Nu känns det genast lite lugnare. Och du slog huvudet på spiken exakt varför jag vill ha ett snitt. Åh så mycket bättre det känns, jag ska tänka på det imorgon, att samtalet är positivit! Tack fina du!!
Och stora varma kramar till dig nu när du har det jobbigt med alla minnen.
Nu har jag då varit på snittsamtal. Daniel kunde tyvärr inte följa med för de ringde och flyttade fram tiden en halvtimme i sista minut och vi har ett antal mil att åka, han kunde inte sluta tidigare. Jag fick slänga mig i bilen och tog bästis som skjuts/sällskap och tog samtalet på egen hand. Det kändes ju lite sådär alltså.. läkare är ju som läkare är. Hon hade fått fatt i min journal från förra förlossningen och konstaterade glatt att jag var "som gjord för att föda barn" och att nästa förlossning kommer vara hur lätt som helst för mig, iaf medicinskt. Hon ville också påpeka (typ en miljon gånger) hur extremt farligt det är med snitt för både mig och barnet och att det var bättre på alla sätt och vis med en vag fl. Jag nickade förstående och var inte alls så stark som jag trodde att jag skulle kunna vara. Berättade vad vad jag visste om snitt, att det är en bukoperation och vilka komplikationer som kan uppstå, men att jag ändå inte kunde tänka mig en vaginal förlossning pga bla bla bla. Och så grinade jag så klart! Det slutade iaf med att hon tyckte jag ska föda vaginalt MEN tänker inte tvinga mig och jag har fått ett löfte om ett planerat snitt av psykologiska skäl om det är vad jag fortafarande vill i slutet av graviditeten. Jag snittas då 7 dagar innan bf. Jag får fortsätta träffa Aurora och lägga upp en plan för en vag förlossning som jag gick med på att försöka mig på om det startar av sig självt innan. Jag kunde också få bli igångsatt om jag ville det för hon bedömde utifrån förra fl att risken är stor att denna fl går väldigt fort.
En väldigt positiv sak var att hon var väldigt intresserad av vad Winston gått bort av och hon skulle begära kopior på hans journal och obduktionsrapporten. Hon ville också att vi skulle komma tillbaka för träff med barnläkare och lägga upp en plan med alla möjliga tester på lillasyster och detta skrevs med i min journal. Hon tyckte att det som kan testas ska testas för vår skull.
Så så gick det idag! Nog om mig..
fridapyret: Jag gör typ ingenting om dagarna. Nu har jag ju två veckors praktik framför mig. Annars så sover jag ganska mycket. Tänker. Fikar ibland med vänner och hänger en del med min mamma. Inte så jättestimulerande vardag men det räcker, orkar inte så mycket mer.
starfighterpilot: Det är säkert ingen fara, är du inte i vad man kallar "spökveckorna" nu? Skönt att du skrivit upp och kan jämföra!
Familjen Tinglum: Vi går inte i föräldragrupp, här är det nog bara förstagångsföräldrar som får gå. Synd för jag hade velat gå en grupp så att jag har en grupp att tillhöra sen när hon är född. Fast ändå vill jag inte gå och lyssna på andras naiva syn på livet och barn, (bitter? inte alls..)
Jag tycker det är bra att ni berättar om Martin! Ni behöver inte skydda någon från att veta att hemska saker ibland händer. Hoppas ni haft det bra idag!
StarkLängtan: Så fint att Ville växer :)
KRAMAR PÅ ALLA (hoppas ni har det lika varmt som vi, 22 grader, gött!!)
Ja, det är en lättnad att veta att det blir snitt om jag vill :) Men jag känner mig som världens sämsta morsa som väljer något som enligt dem är så i princip livsfarligt farligt för mitt barn. Jag inser ju att det är som Starfighterpilot skrev; skrämselpropagranda, men det sätter sig tyvärr i huvudet på mig och så är mina katastroftankar i full gång. Hon tog ju inte upp alla hemska saker som kan hända vi en vag fl och hade jag varit kaxigare hade jag nog frågat om varför hon inte gjorde det!
Camilla D: Förstår att oron tär nu! Jag hoppas det går bra för er imorgon på TUL och att du kan känna dig lugnare efter. Håll ut och ta hjälp om du känner att du behöver!
Ma Lu: Inte alls i-landsfunderingar, snarare vanliga gravidfunderingar! Klart att för oss änglaföräldrar är det viktigast med en en frisk bebis men det kan ju vara skönt att ha lite "vanliga" funderingar också kring vem det är som gömmer sig!
Konstigt att ni inte får ha lycktorna när/var/hur ni vill. Men det är säkert som Minimalla trodde, att det är brandrisken de tänker på.
Grattis till nykomna!
fridapyret: När jag födde Winston så fick vi aldrig komma till BB utan vart mer eller mindre utslängda från förlossningen ett par timmar efter att han föddes, så jag hann typ aldrig använda det som fanns i min väska. Men ett par goda råd är: Eget shampo, balsam och duschtvål, såå gött efter förlossningen att duscha med "sitt eget". Borste, tandborste och vanliga "sova-borta-grejer". Tofsar och hårnålar. Många par trosor som sitter bra, tänk att du ska få plats med världens största binda i som man inte vill ha omkringglidandes. Bekväma mjukisbyxor, typ två par ifall det blöder igenom. Sköna linnen och amningsbh. Jag körde faktiskt på allt i helsvart ifall det skulle läcka mjölk och annat :)Tofflor om du brukar ha det. Kläder till bebisen, iaf något att åka hem i (mössa, omlottbody, byxor, kofta, strumpor/tossor, fleeceoverall). Filt till bebisen. KAMERA och massa batteri. Mobilladdare och lite grejer till pappa, typ t-shirts, och byxor (fostervatten skvätter rätt ordentligt). Han kanske får stanna över så en necessär med grejer till honom är också bra. Kommer inte på något mer för tillfället men vet att min väska var knökfull så jag har säkert glömt en del.
Camilla: Håller tummarna för lyckat vändningsförsök! Blir det KS annars? Hur känns det? Kram!
Först en STOR KRAM till Minimalla. Jag ryser när jag läser ditt inlägg om den oro som drabbade dig. Även om jag inte förlorat ett barn i magen så kan jag riktigt känna hur det kryper i kroppen av den där iskalla känslan av orubblig oro. Skönt att det gick bra och att du fick ett bra bemötande! Håll ut tills din man kommer hem imorgon, jag tänker på er!
Camilla D: Förstår att det med de premisserna känns bättre om han ligger rätt. Då bestämmer vi att det får bli en lyckad vädning av lillen nu i veckan så har han inget val och vi slipper oroa oss :)
Vi bor i Lidköping och får välja att föda i Trollhättan eller Skövde. W är född i Skövde vid midnatt och för att Daniel inte skulle behöva åka hem så fick vi sova på ett rum på förlossningen. När morgonen kom så sa de "ni kan väl tänka er tidig hemgång och behöver väl inte ligga på BB?" och vi nickade, trötta och oförstående till vad vi sa ja till. Några timmar senare, när W var 12 timmar och precis blivit undersökt av läkare kom en sköterska in och sa att nu kunde vi åka hem. Vi kände oss ganska utslängda och ville inte krusa någon, vi fick ändå inga svar på våra frågor och var ydligt i vägen för dem. Så vi packade ihop och åkte hem. W var inte ammad (jag visste inte hur man gjorde), blodig i håret och inte badad (det visade de aldrig och vi kunde inte sånt heller) och vi hade ingen aning om hur vi skulle sköta naveln hans (för det visade de inte heller). Ren nonchalans från personalens sida handlade det alltså om! Första natten hemma var kaos och W bara skrek och skrek, antagligen jättehungrig men jag kunde ju inte ge honom mat! Som tur var kom BBvård i hemmet till oss nästa morgon och hjälpte och visade hur vi skulle sköta om honom så det gick ju bra till slut. Men det satte sina spår i tilliten till Skövde så den här gången föder vi barn i Trollhättan istället.
Starfighterpilot: Ett bra svar från Camilla D som är mycket mer storsint än vad jag är. Jag förstår att du blir ledsen! Vill krama och trösta dig. Jag har lite samma problem med mina "vänner" och även med familjemedlemmar. Min bror och jag har i princip ingen kontakt längre för han tycker att jag är en så hemsk människa som aldrig ringer och frågar hur de mår! Jag orkar ju inte höra om deras barn och allt de gör med henne och jag känner att han inte hört av sig för att stötta oss i sorgen utan bara väntar på att det ska gå över och att jag ska "sluta lipa". Han visar inte att han bryr sig om oss eller W. Enda gångerna han hört av sig är för att låna tv-spel. Han snackar skit om oss till mamma och hon berättar för mig. Hade jag orkat med det efterföljande bråket hade jag lagt korten på bordet, men jag orkar inte så jag håller avstånd och låter honom snacka sin skit och har nu kommit till en punkt då det rinner av mig. Jag känner att jag också förlorat vänner och andra runt mig just för att vi förlorade W men det gör mig inte så mycket nu längre även om jag självklart känner mig sviken och besviken. De tog antagligen mer energi än vad de gav och jag försöker tänka att jag klarar mig bättre utan dem. De finns de, även om de är få, som faktiskt tänker steget längre och hanterar situationen bra och inte pressar eller kräver något alls av vänskapen och mig. Det är de människorna som jag nu värdesätter så högt, vill och behöver ha kvar, det är också dem jag anstränger mig lite extra för, tex frågar om deras barn osv.
Inte meningen att tjata på om mitt, jag menar bara att det tyvärr verkar vara vanligt att man tappar vänner när man inte är samma person längre. Jag tycker att det är synd att din vännina inte kan se bortom sitt och kanske tänka sig in i hur det skulle känts om rollerna var vända. Om du orkar så följ Camillas råd och skriv ett brev. Men känn inte skuld för att du inte orkar vara delaktig i hennes son! Det är ok! STORA KRAMAR till dig!!
Starfighterpilot: Det var starkt och bra gjort av dig! Skönt att du känner att det är löst nu :)
ayla sthlm: Grattis!! Är han pytteliten eller hur stor är man när man föds i den veckan?
Familjen Tinglum: Ja tyvärr så har det vi upplevde där satt ganska djupa spår och bidragit till den förlossningsrädsla jag känner nu, vi blev helt ignorerade på förlossnigen och de verkade inte vilja hjälpa mig när jag uppenbart hade mer panik och ångest än vad som kan anses normalt. NÄL blir nog bättre, skönt med nytt! Jo, vi har vant oss lite med beskedet vi fick, det har liksom sjunkit in. Och på NÄL har de ju nu lovat oss att lillasyster kommer bli undersökt och jag förutsätter att de menar en magnetröntgen. Hoppas det iaf för det är vad vi känner att vi vill! Vi kommer kämpa för det också. På så sätt känns det mest skönt att det inte var PSD, vi har något att leta efter även om vi såklart nu är bortom livrädda att hitta något. Vi är fortfarande rädda för PSD dock och speciellt D tänker att det vore så typiskt om vi drabbas av det nu i något obevakat ögonblick. *Suck*, denna oro!
Förstår att det kändes jobbigt när det blev tyst när ni berättade om Martin. När barnmorskan sa att ni skulle ha ett tillfälle att prata om det, menade hon då bara prata om Martin? Hur känns det? KRAM
Camilla: GÖTT!! 
Härligt med lyckade ul! Och grattis till alla bebisar som kommit och till er som är nya i tråden!
Ego: Gaaaahh jag blir galen, någon mer än jag som lider av Restless Legs Syndrome (RLS)?? Det kryper i benen så fort kvällen kommer och jag blir trött. Ligger tydligen och sparkar hela nätterna enligt D. Och denna konstanta förbannade halsbränna. Och känslan av att inte få tillräckligt med luft. Lågt blodtryck och svimningskänslor titt som tätt. Skitjobbigt!!!
Nu har jag börjat längta lite efter lillan, jag försöker tillåta mig själv att göra det, men åh som jag iaf längtar efter att få ha min kropp som vanligt igen och slippa graviditetskrämpor. Det ska bli gött! 70 dagar kvar till snitt.
caos: Jag håller med föregående talare, det är bedrövligt att du ska behöva tjata om vul. Grattis iaf till att det gick bra!
kattfabriken: Jag håller också tummarna!
Lilla Gry: Ja du har rätt, det är lätt värt det, även om det är skitjobbigt! Hur har ni det med lillasyster?
Minimalla: Sminka sig? Vad är det? Verkligen lyx som jag la ner för länge sen ;) mina händer och armar domnar bort efter en halv sekund i huvudhöjd. :/
Ma Lu: Vadkramp låter ju inte alls roligt, uscha! Jag har också hört att RLS kan bero på järnbrist. Mitt HB är katastrofalt och vägrar gå upp så det ligger säkert något i det. Gavison, finns det på apoteket eller i affär?
Det låter bra tycker jag att du börjat boa även om jag förstår att det känns läskigt. Jag är likt Minimalla rädd att något går fel om jag förutsätter att det inte ska göra det.
Jag har ännu inte vågat ens röra något eller se åt något bebisrelaterat förrän idag. Har haft en riktigt usel dag, åkte hem tidigare från vfun och har legat och gråtit massor, saknar W så. Fick ett ryck och gick till W's garderob och plockade fram väskan där hans allra minsta kläder låg, de han vuxit ur. Luktade länge på dem. Hela garderoben är full av hans kläder, vi har inte rört något alls sen han lämnade oss. Och det luktar verkligen så gott, precis som han. Ett bitterljuvt självplågeri att sitta där och titta på allt han växte ur och allt som han aldrig fick växa ur. Jag bestämde att jag inte fixar att använda det igen till lillan så nu önskar jag mig massa pengar så att vi har råd att köpa lite nytt till henne. Men vi är löjligt pank :( Skit alltihop.