Utredning efter upprepade missfall osv... Del14

Jag har också börjat fundera på det här med adoption. Kanske lite tidigt. Men jag känner att även om vi tillslut får ett biologiskt barn så kan jag tänka mig att vårat första barn är adopterat. Fast nu när jag har läst på lite så hoppas jag verkligen att vi får ett biologiskt barn först för att adoptera verkar kunna ta ett bra tag! Å så mycket pengar...
Det största "problemet" för min del är att jag måste försöka vänja mig vid tanken att jag måste bli en fru. Det kanske låter hel knepigt, men jag har aldrig sett mig själv som gift. Det har aldrig varit nåt jag drömt om jag har aldrig ens tänkt eller sett på det som nåt som jag vill göra. För mig räcker det gott med att vara sambo. Men ska man adoptera så finns det ju knappt nåt alternativ.
Jag har talat lite med min sambo om det här och jag är rädd att mina tankar om äktenskap gör honom lite ledsen.
Han vill nog gärna gifta sig, han tycker absolut att man måste förlova sig innan. Han vill vara den som friar och han vill att det ska vara lite romantiskt. Han vet inte riktigt om han vill ha ett stort bröllop, men han funderar på det... Och allt jag kan säga är att jag nog till stor del överväger det pågrund av att man måste för adoption.
Känner mig fruktansvärt oromantisk...

fan, det var de jag skulle ha frågat henne... nej de tog inga blodprover, skulle ju ha frågat det ju...
nej jag tar inget ASA, vad är det?

Grattis Längtan Ha en underbar semester nu i Grekland!!

Annica: Välkommen, jag missade ditt inlägg eftersom jag nog höll på att skriva mitt då du postade ditt :) Instämmer med övriga att du verkar haft flyt i att träffa rätt läkare. Jag gör liksom bettan så att jag kokar ihop min egen behandling. har bara Progesteron och Innhoep på ordination. Har inte heller hört något om hormonspiral, men tycker att det vore ossanolikt att det ska vara någon större skillnad jämfört med ex. p-piller, det går ju ur kroppen, men tar såklart lite tid.

Mula: Tack :) Ja, vi kommer nog som du antyder inte att ångra oss.

Irma: Då kom jag ihåg rätt då. Skönt med paus, förstår att du gruvar dig för att börja om. Har oxå funderat på London, men kör på ett tag till + börjar adoptionsspåret parallellt. Jag har förstått att det finns en hel del bra trådar för info om utlandsspåret här på FL, vi får väl börja hänga där tillsammans om inte annat :)

Franka och Längtan: Grattis! :)

Mojutten: Tack :) Ja, det var verkligen häftigt, en mycket större upplevelse än jag någonsin kunnat tro, och ett minne för livet! Nej vi står inte i kö än (dumma dumma oss :) ) men igår började jag kolla igenom organisationerna en vända. Vi har kryssat och ringat in de länder som kan vara aktuella för oss, och då mannen är 38 så faller en hel del bort pga. ålder. T.ex så är det ju inte aktuellt om man måsta vara under 40 och det är 2 års kötidi sverige innan man ens får skicka ansökningarna... Vi vill heller inte välja något land där väntetiden totalt är mer än 3 år, utan försöker kika på de som ligger runt 2. Sen är vistelsetiden i landet xå av betydelse, Kenya har tex 7-10 månader och så länge kan vi inte vara borta (fattar int eatt nån kan det).

Vill våga kunna: Jag har heller aldrig tänkt gifta mig. Är uppväxt med en ensamstående feministisk mamma som präntat in i mig att "en bra kvinna reder sig själv" och att "man inte ska låta ringmärka sig" :D. Jag har aldrig varit särskilt flickig, nästan bara haft killkompisar och aldrig några princessdrömmar. Så jag totalchockade släkt och vänner med inbjudan till bröllopet, ingen hade någonsin haft en tanke på att vi skulle gifta oss. Men det ÄR fantastiskt kul. Och att vi säkerligen aldrig hade gift oss om det inte varit för att vi överväger adoption. Och inte hade jag vetat om vad jag hade missat då, men att jag hade missat något superkul - ja, det är då ett som är säkert! :)

Sen finns det en annan aspekt på det hela, är man gifta som förälder så underlättas det praktiska en hel del saker om oturen att den ena faller ifrån sker. Detta blev jag själv väldigt varse om då jag förlorade min mamma i en olycka. Mina halvsyskon var då 12 och 14 år. De fick ett arv, men deras pengar hade de, eller deras far ingen kontroll på. Viäven den  fick snällt ansöka om pengar för att vi tillsammans skulle kunna köpa loss mammans hus (rörde sig bara om typ 60 000 för att lösa ut övriga syskon) för att de inte skulle behöva flytta till sin pappa i en annan stad och förlora trygghet de hade i att få bo kvar i huset, få gå i samma skola och ha nära till sina vänner. Vi fick vänta på beslutet, som tas av överförmyndare. Tills dess var de stackarna inackorderade hos mammas kompis - en stark och fantastisk kvinna som öppnade sitt hem för andras barn. Inte förrän soc fick för sig att det var olämpligt att de bodde där så tog de ett beslut. Det var alltså först då vi poängterade att de bodde där för att DE  inte kunnat få tummen ur och ta beslutet om pengarna. Det tog över ett halvt år innan de sa ja, och kunde flytta in i mammas hus med mig och min sambo.

Summan är; Om man inte är gifta och ena parten dör, så ärver dina barn allt din partner ägde, även den del i hus och hem som var din sambos. I slutändan kan man få gå från hus och hem om man inte har råd att bo kvar- även om det är dina barn som äger andra halvan... För du har inget inflytande över deras pengar, för det har någon som sitter på socialkontoret. Och jag lovar dig - de är inte alltid så lätta att ha att göra med, det här vara bara ett exempel på svårigheter som uppstod, det finns många fler tyvärr...

Ser att ni pratar om adoption =) våra skatter är adopterade & det behöver inte ta lång tid, men räkna med att utredningen tar omkring ett år för dels kan det vara kö innan man får starta, sedan kan det vara kö att få gå föräldrautbildningen men det behöver inte vara så, det beror på vart man bor.
De flesta länder vill att man har varit gift minst tre år eller kan påvisa flera års sambotid. Alla länder har inte heller lång väntan på varken barnbesked eller resa, men då ökar ist vistelsetiden.
När vi fick Astrid tog utredning & väntan till barnbesked 19,5 månader (7,5 mån väntade vi barnbesked)  med en vistelse i landet på 17dgr detta var 06-07, med Vilgot tog utredning & tiden till barnbesked nästan 9 månader (3månader väntade vi barnbesked) - 09 sedan hade vi en vistelse i landet på exakt 8 månader =)

TT: Haha.. du lät som mig där "inte låta sig ringmärkas" Och så har jag alltid tyckt det fjantigt och överförmyndaraktigt att staten skall ha något att göra med vad vi känner för varandra och huruvida man ärver varandra eller ej. Förutom då faktumet att jag alltid varit tidernas pojkflicka som tyckt det vara viktigare att ta grabbarna i armbrytning än att se söt ut i klänning. Blir illamående av tjejer som sparar i "brudkista" och jamsar om "att vara prinsessa för en dag".
MEN, jag får nog tänka om. Giftermål är viktigt för min sambo och det BLIR ju enklare rent juridiskt... Och jag skulle kunna se det som en dag för att fira att vi varit tillsammans så länge och en möjlighet att få fira något -oavsett vad- med närmaste familj och vänner. Antar att det kanske inte är så illa heller? Och din dag lät onekligen rätt trevlig.

Längtan: Grattis Hoppas ni får en skön semester!
 

tack vännen.

TT, ok min man är 37 och jag är 35 så vi är ju inte purunga direkt och det med adoptions som känns lite skrämmande är just att det ska ta sån tid. Fast som du säger Mamma till Astrid så kanske inte alltid väntan behöver bli så lång. Får jag fråga hur ni gjorde med allt praktiskt så som jobb när ni var borta i 8 månader? Jag antar att köerna till dessa länder är kortare då inte alla kan genomföra en sådan resa.

Jag ska se om jag kan få mannen att sätta sig ner i helgen och titta på organisationer och så ställa oss i kö, för kanske är det så att det trots allt kommer att vara vår enda utväg och jag vill inte att vi ska inse detta och varit för dumma för att börja köa.

Längtan; jättegrattis! Jag kan iochförsig inte se din bild men jag förstår ju att den visar ett litet underverk!

Mojutten; det tar tid med adoption och det kan vara oerhört frustrerande ibland. Det som ändå gav mig styrkan och envisheten att orka driva allt framåt var ändå min oerhörda längtan efter att få bli mamma. Sen vet jag också att jag kände att det på något vis ändå fanns en större "säkerhet" i att adoptera för på något sätt så blir det i dom allra flesta fall ändå så att man godkänns och ett barn utses så småningom. Efter alla våra provrörsbefruktningar som i vissa fall förvisso ledde till graviditeter men sen bara blev till missfall/MA så orkade jag inte med den mer "osäkra" resan igen.

Ett val som jag såklart aldrig ångrar men oavsett det så är adoption krångligt och dyrt och tidskrävande men sååå värt det i slutändan. Jag berättar gärna det jag kan bidra med, men i nuläget så råder jag er bara till att sätta er ner och bli medlemmar för ju snabbare det sker ju snabbare får ni också bli föräldrar. Lycka till!