30+ som väntar/har fått syskon, del 8

Stramalj, skönt att B är ok! Hoppas B slipper få så svåra besvär som S har haft. Vilken superirriterande läkare…

På vår akut har de en sån sköterska. Jag tror hon är anställdes för att effektivt och snabbt avvisa folk som de inte vill ha där. Samma sköterska har slängt ut mig från akuten två gånger för samma problem.
Jag får ont i ena handen ibland, fruktansvärda smärtor och kan inte använda handen och har då sökt till akuten med det. En gång på KS, innan vi flyttade, och två gånger här.
Den här syster Eva skickar de fram då. Hon förklarar att det sitter svårt sjuka människor i väntrummet och att min hand är en struntsak, att de ändå inte kan göra något och att hon själv gillar homeopatisk läkekonst, fast det får hon ju inte säga. Två gånger har hon hållit samma tal, med cirka ett år emellan.
Ok, det är kanske en struntsak eftersom det går över efter ett par dagar, men har man så ont att man gråter så tycker jag att man ska ta det på allvar. Jag grät inte under någon förlossning, fast då hade jag ju lustgas.

G är rolig. Igår när vi hade ätit middag tittade han ut och konstaterade att det var mörkt.
-Nu är det natt här i köket! Nu ska vi sova! och så la han sig med huvudet i mitt knä, fortfarande vid matbordet. Efter ungefär 20 sekunder hoppade han upp igen:
-Nu är det morgon, nu ska vi äta frukost! Jag vill ha jögutt!
Det ville han verkligen, på riktigt - så han toppade middagen med en tallrik yoghurt!

Asap, nej, jag har inte fått någon vettig hjälp. Jag blev hänvisad av akuten till vc, som i sin tur per tel hänvisade till arbetsterapeut som sa att jag var allmänt klen i händerna, och särskilt i den onda. Det är ju bara svårt att få tid precis när det gör ont, men jag lutar åt att det är någon nerv som kommer i kläm ibland. Jag har inte kunnat hitta något samband så jag har kunnat se om det är en specifik rörelse/handling som orsakar det.

Kate, M är ju så pass stor att han troligtvis kan tänka sig att göra något själv, se på Pippi eller så, medan du nattar skrikas. Så får ni lite kvalitetstid, du och M, när det väl är hans tur.
Fast det känns så 1a att du säkert redan har provat och dömt ut det.
Men det har funkat hos oss, G nattas först medan A leker i sitt rum. Det händer att A smyger in och väser "kommer du nån gång, eller?!" preciiiis i det ögonblick G var på väg att somna och man får börja om.
Ibland har jag dubbelnattat, legat som en sardin på sidan mellan dem och först kört Gs program (1-7 elefanter balanserade + Idas sommarvisa) och därefter As program (berätta om när du var liten!). A får själv bestämma om han vill sova med G, eller om han håller sig vaken tills G har somnat och vi går in till honom istället. Båda funkar, men det är lite dagsform på A ifall han vill. Ibland somnar han i soffan vid tvn medan jag nattar G...

Det där nattningsprogrammet G vill ha har blivit en så betingad reflex att även jag somnar, ofta redan mitt i sången. 

Vi5, åh vad jobbigt! Tur att E har så bra föräldrar som förstår och ger utrymme!
A har också haft två olika döden-perioder. Dels en när det hette "ni vill bara att jag ska döööö" ibland ihop med "och det vill jag också", dels en period när döden är lite mer perifer, som att Mufasa dör i Lejonkungen och att han måste prata om det, låta sig fascineras av det. Som tur är har han aldrig (hittills) sagt att han vill att någon annan ska dö.
En association här...
Jag tror det var Stramalj som frågade om boktips på bokrean, och jag tyckte det var rätt dåligt utbud med barnböcker på rean. Vi var i alla fall där och hittade en bok som heter "Ensam mullvad på scen" och som handlar om att vara blyg. Ulf Nilsson hade skrivit, och han är ju oftast mycket bra. Det var jag som valde boken, så A ville förstås inte läsa den, men när det efter några veckor äntligen hände, så älskade han den. Så det är ett tips!

Men för att komma till vägs ände med associationen så slog det mig att det väl är Ulf Nilsson som har skrivit Adjö herr Muffin, som handlar om döden och även Alla små döda djur, som tycks vara i begravningsbranschen. Jag tänkte beställa dem eftersom nu döden har blivit ett aktuellt ämne hemma rent allmänt och som en förberedelse för barnen. Mormor är ju i alla fall 93 år, även om flera i släkten passerat 100-srecket.

Bäckenbottenbesvär över efter tre månader? Åkeeej... Jag har ett samtal att ringa, uppenbarligen. Efter As födelse kunde jag inte gå längre än 200 meter på minst två månader utan att det kändes som om ett bowlingklot skulle falla ut. Det är ju förstås bättre nu fem år senare, men ändå. Bäckenbottenbesvär... hrmpf...

Kate, skönt att höra att fler tunnisar har svårt att ta sig över de magiska kilostrecken. A väger 15,5 och har legat däromkring rätt länge. 16 känns långt bort!

Man kan ju hoppas att barnen klarar sig. Maken nedkom med tidernas man cold och var praktiskt taget döende i måndags. Gick dubbelvikt och väste och höll på. I tisdags var det lite bättre, då trodde han inte längre att han skulle dö, bara behöva läggas in... I dag ställde han in en tjänsteresa. Jättesjuk.
Behöver jag säga att jag har samma förkylning  - och jobbar, lite mer än vanligt dessutom? Lite ont i halsen, herregud!

Stramalj, A fick leverpastejkluttar när han var bebis. Nu är väl han ingen mönstergosse i mathänseende, men det fanns en tid när han stoppade in lite vad som helst med god aptit. Ugnsbakad lax gick också bra. Han äter än i denna dag inte potatismos. Jag kan inte låta bli att tänka att A fick burkmat och G fick hemkört...

Asap, jag tänkte inte på bara potatismoset, utan mer på hur de verkar uppleva mat generellt. A som ett nödvändigt ont och G som en naturlig del av  tillvaron som blir helt fantastisk om man får sylt eller ketchup. Eller sås. (Alla familjens skånska gener gick oavkortat till G.)

Vi5, bra att ni har bokat resa! Heja!
Min väninna, vars man liknar din i syn på jobbet, bokade en resa till Thailand där hon i förväg kollade täckningskartor och bokade in dem där det inte fanns mobiltäckning. Så kan man också lösa problemet!

Poison, hoppas du får hel sjukskrivning snart så du kan andas ordentligt. Måtte de raska sig på med din ansökan!

Mrs Firren, vi har samma upplägg hos oss. Öppen planlösning och så har vi ofta stängt på ena sidan så inte hunden smiter. Det blir ett himla spring och det där med "hallå! ta av dig skorna!!!" är det ju ingen som bryr sig om när vi vuxna inte gör det… Grus it is. Dammsugaren är en av mina närmsta vänner.