30+ som väntar/har fått syskon, del 8
Tack Sara för ytterligare tankar och idéer, Vi4 för att du delar med dig och gör att jag inte känner mig ensam om att ha en krävande bebis och för bra tankar om hur man kan klara av det, Pyttis för att du bidrar till att hamra in att det ÄR ok att ta hjälp för att komma ikapp om det behövs, Boomie för påminnelsen om att det går över (vi säger det alla igen i kör: Det går öööööver! 
) och Pysslig för ditt medkännande! 
Den här helgen har varit förhållandevis bra faktiskt. En stor sak som har hänt den senaste tiden är att E "godtar" maken i långt fler situationer. Den senaste veckan har han t o m kunnat sova på maken på kvällarna. 
Så igår följde jag med T på barnkalas och idag har jag sorterat alla våra barnkläder (vi fick massa av några grannar förra helgen - vi drunknar 
) och gjort lite annat praktiskt. Jag har också läst för tjejerna vid läggdags flera kvällar nu. Maken har alltså kunnat ta E jättemycket och det känns väldigt skönt. Förut skrek han ju bara när maken försökte avlasta men så är det inte längre. Förhoppningsvis kommer det faktum att maken kan ta E på kvällarna göra att jag kommer att orka dagarna lite bättre.
Men om det nu har varit så den senaste tiden, hur kommer det sig då att du skriver förtvivlade klagoinlägg NU när det alltså är bättre undrar ni förstås. Ja, det har jag också funderat på idag när jag har rotat bland barnkläderna. Jag tror att det är en kombination av saker. Dels fungerar jag nog så att jag först när det blir en förändring mäktar med att se hur dåligt jag mådde tidigare. Jag har ju varit fjättrad (nåja, jag har kanske en tendens att överdriva en aning) vid soffan hela kvällarna hittills. När jag till slut har gått upp för att gå på toa och borsta tänderna har E börjat skrika efter tre minuter oavsett om maken tagit honom. Nu först när det inte är så längre förstår jag hur jobbigt jag tyckte att det var. Dels är det lite jobbigt att jag nu när jag ger mig iväg på lite grejer med T och/eller R (eller till och med ensam once in a blue moon) märker hur lång väg jag har att gå innan jag kommer att vara återställd efter den senaste graviditeten (och en liten del av mig undrar väl lite oroligt om det någonsin kommer att hända). Nu ligger jag frivilligt i soffan eftersom mina fogar värker väldigt efter gårdagens promenad med T till barnkalaset och dagens övningar med klädpåsar. Det känns helt enkelt som att mitt liv inte har varit och inte kommer att vara normalt på väldigt länge. Jobbigt. Men nu när jag har ägnat stor del av helgen åt att fundera, skriva och prata med maken försöker jag att hålla fokus. Det kanske kommer att ta tid. Men det kommer att bli bättre.
Så. Nu har jag haft en ytterligare terapisession med mig själv.
). Du kunde inte på söndag va?