30+ som väntar/har fått syskon, del 8

OK, tittar in med egorapport:

Förlossningsdags som sagt, går sådär ... Sitter i pappas lgh ca 10 minuters bilväg från förlossningen i Lund, pappa är istället sen igår kväll hos oss och hjälper au-pairen med barnen (som jag längtar ihjäl mig efter!!!!!!!!!!).

Fyra kvällar i rad har jag haft en massa pinvärkar som gått runt i kroppen och avtagit framåt natten, men i förrgår kväll ändrade de karaktär, blev mer ihållande och jag mådde illa (bara en känsla, kräktes inte). Var förvånad då jag igår morse vaknade hemma i min egen säng och inte hade behövt åka in. Kände då dock värkar omedelbart, redan på morgonen. De höll i sig under hela dagen ända till kvällen, med ett par timmars uppehåll ett par gånger.

Serendipity fick klocka mina värkar på tel (liksom förra gången!), varannan var ca 2 min lång, varannan 30--40 sek. Två tre minuters mellanrum. Dock inte kraftigare än att jag fortfarande kunde prata med henne hela tiden. Ringde förlossningen, de sa jag skulle komma omedelbart. Tillkallade pappa och sen åkte vi in, pappa och au-pairen fick lägga barnen. Kom in vid 20-tiden. Då stannade allt av. :-P

Låg med CTG, inte mycket hände. Inte var jag vidare öppen heller, bara 1 1/2 cm. Stor missräkning. Hade ju tänkt åka in, ploppa fram bebis och sen få gosa på patienthotellet, hade helt klart räknat med ny racerförlossning. Istället tog vi liten promenad i mörker och duggregn vid 22-tiden, inget mer hände, åkte hem vid 23-tiden.

Duschade (mmmm), slumrade liten stund, vaknade av mer ihållande värkar. Ringde förlossningen och åkte in igen vid 1-tiden. Inget mer hade hänt, fortfande öppen bara 1 1/2 cm, bebis högt uppe, inte helt fixerad. Buhu. Värkarna återkom dock, starkare men glesa. Dålig aktivitet efter 3. Vi blev framåt 5-tiden ordinerade sömn för att orka ta nya tag, så lite halvdålig slummer avbruten av värkar blev det. Ny undersökning vid 8-tiden: Fortfarande 1 1/2 cm! Fortsatt rätt glest värkarbete. Undersöktes återigen vid 10: Nej, dessa envisa 1 1/2 cm ... Ledsen och uppgiven. Tog promenad utomhus, mycket obehagligt då jag fick många värkar ute bland folk, svårt att slappna av då.

Ny undersökning kl 13: Äntligen öppen iallafall 3 cm! Dock fortfarande i helt klart latent fas. Rekommenderades att åka hem för att få lite miljöombyte, försöka sova och äta ordentligt. Pappa kom förbi med nyckel hem till hans lgh, sen åkte han hem till oss igen, medan vi övertog hans lgh. Varm dusch, pastalunch, kaffe, sen vila, vila, vila, sömn, värkar. Pratat med mamma som rekommenderar igångsättande akupunturpunkter, men fegar. Är inte alls så kaxig längre, vågar knappt tro på mig själv och min födande förmåga längre.

Nojar också pga att förlossningsavd när vi åkte hem var full och inget garanterar att vi får plats där igen nu. Dessutom är det en bit från pappas port bort till parkeringen, hur ska jag klara av den i fullt värkarbete ... Men nu måste jag snart orka ta tag i detta på allvar, trycka på punkterna och sen ta det därifrån. Så otroligt trött på detta mittemellantillstånd!!!

Sorry, blev visst långt, och ingen bra radbrytning heller ... :-/

Tack, lite stressad nu mitt i en värk -- akun satte verkligen fart på detta nu! Punkterna för att sätta igång fl är två fingerbredder upp från de inre fotknölarna, på vaden. Men jag fick även just där mellan tumme och pekfinger.

Nu ska jag andas lite, får se om vi ska sova eller jobba inatt .......... 

I pappas lgh fortfarande. Mamma kom förbi och "misshandlade" mig ordentligt, hehe. Så nu får vi se ..............

Livstecken, fortf höggravid. Inne en ny vända inatt men nääää. Nu promenix efter välbehövlig sömn, sen åker vi HEM!!!!!!!!! Stor-A hade gråtit efter oss imorse när morfar inte kunde svara på om vi skulle komma hem idag eller imorgon. "Nu skrämmer du mig, morfar", sa hon.   Och så kommer vi hem utan bebis???!!! GAH.

Tusen tack för alla gratulationer och HEJA er som fortfarande väntar!!!!!!

Jo, det blev ju en racerförlossning sen till slut, vi åkte in vid sextiden och 19:54 kom han ut! Jag trodde ju att min förra entré på förlossningen (alltså 2007, inte nån av de tre tidigare denna gång) var dramatisk, men det var INGET mot den här!!   Nån som har sett nån film av Emir Kustorica?! Zigenarnas tid, Svart katt, vit katt ...? Scenen när vi kom farande in till förlossningen skulle ha kunnat hämtas från en av dem! Tänk er Knase i fullt värkarbete i bilen, svettig, snorig, rufsig, förtvivlad över att inte kunna slappna av och andas pga obekväm ställning under 15 minuters bilresa from hell ... Där får hon till sin förskräckelse se HELA lastzonen framför förlossningen fullproppad med människor och bilar!!!!!!!

DOM MÅSTE BOOOORT!!!! brölade hon innan hon vräkte upp bildörren (efter att Hr Knase tutat, prejat en bil och sen backat in med ändan först i den lilla lucka som var, blockerande halva vägen utanför) och till de framrusande gubbarna fräste VAD GLOR NI PÅ??? SLUTA GLO!!!! Nej, det gjorde de inte. Istället rusade de runt som yra höns och ropade på läkare och kutade in på sjukhuset och grabbade tag i varenda vitrock de kunde hitta.

Knase blundade för att hålla spektaklet ute och hängde på Hr Knase och försökte andas och slappna av, värkarna hade inga pauser. Myrsteg in genom entrédörrarna, hela det romska följet efter, fortfarande lika upprört snattrande -- nej, vad var detta?! En stor grupp av deras barn i 7--10-årsåldern satt uppradade i foajén, lika storögt stirrande de. "Nu skrämmer jag ju ihjäl dem!!" tänkte Knase och försökte skärpa sig. Blundade igen. En kvinna dök upp bredvid medan herrskapet Knase väntade på att bli insläppta på förlossningen, och ställde tusen frågor (Hur långt är hon gången? Är det första barnet? etc, etc, etc). Mycket irriterande.

Äntligen släppte de in oss ... och sen gick det bara jäkligt snabbt. Knase var givetvis rätt så utlevande men ändå förhållandevis artig och trevlig, gillade bara INTE att sitta fast (slapp ju det förra gången så försökte bryta sig loss några gånger, dock utan att lyckas). Allt gick fantastiskt utan annan smärtlindring än andning och avslappning, liksom förra gången. Dock fick denna gång ingen massera Knase, hon ville bara vara i fred, och fortfarande blunda. Lite drama i slutet när krystvärkana satte in utan att vattnet gått och bebis fortfarande låg högt upp, så då gjordes hinnsvepning och så var plötsligt rummet fullt av folk och en extra bm hävde sig på magen. Knase fick avhålla sig från att krysta (!!!) och istället bara flåsa, inte lätt. Men det lyckades!! Fantastiskt. Ut kom en liten kladdig, varm och mysig goskille på 2 900 g och 50 cm.

Nu har han och jag just kommit hem efter att ha myst och cocoonat i tre dagar på det fantastiska patienthotellet. Man känner sig rätt overklig ute i stora världen!!

Stort lycka till nu, Lycklig och Fiji -- och ni andra!

Två grejer bara: Tanten med alla frågorna var från receptionen och utsläpad av de romska gubbarna, och jag krävde massor av PEPP och uppmuntran under förlossningen men tyckte inte riktigt att jag fick det hela tiden i den dos jag behövde, så jag fick klaga lite på dem och påminna dem och kom därför lite ur rytm då och då (plus att jag inte var beredd på att min bm skulle motsätta sig några av mina krav ...)  -- men på det stora hela var det bara så jävla fantastiskt, tänk vad kroppen kan göra alldeles av sig själv bara man vågar fro på det och får stöd för det!!!!!!!!

  Tack!

Hihi ... Herr Knase tog sig ut tillbaka till bilen efter ca 10 minuter eller så, för att få in väskan med mödravårdspapperen. Romerna var kvar, fortfarande lika upphetsade över allt drama!!!   Hr Knase försökte lugna dem -- och tackade för hjälpen ("hjälpen", hmm ... ). Är det inte typiskt att de skulle stå där och blockera allt just då?! De andra gångerna vi åkte in var det INTE dagsljus och en massa folk.

BRA, BRA, då är det på G!!!!

Ojojoj, glömde allt jag skulle skriva men den där snygga sammanfattningen från Johanna kan man väl be att få instämma i?!

Jag bävade lite för att åka hem från den skyddade lilla bebisbubblan inne på patienthotellet och kraschlandade i verkligheten igår kan man säga, gah. Dock kan jag inte klaga på bebis mer än att jag verkligen skulle behöva mer hjälp med att tömma tuttarna (AJ AJ), han bara sover och sover ... Och storasystern är den stoltaste, lyckligaste och käraste man någonsin har skådat.  Jättesynd om henne bara att när hon nu äntligen, efter att ha väntat så ivrigt sen i februari när hon fick veta om bebisen i magen, nu är dyngförkyld (första feberfria dagen idag dock) och egentligen inte borde vara i bebisens ansikte och gosa hela tiden. Hade vi inte hindrat henne hade hon legat där bredvid bebis oavbrutet, dag och natt nu.

Storebrorsan ser ju plötsligt groteskt stor ut, som ni tidigare har vittnat om!!     Och är ju vild och galen men ändå oerhört försiktig för att vara han. Han bryr sig inte jättemycket om bebisen, så jag försöker bonda med honom eftersom jag ju än så länge inte måste amma/ta hand om bebis hela tiden. Han riskerar att bli svartsjuk mer pga att storasyrran hela tiden bara bryr sig om bebisen och inte vill leka med honom mer än att bebisen skulle stjäla mig ifrån honom, tror jag.

Darling hade styvt jobb imorse med att samtidigt fixa tvätt, ta fram frukost och hindra ungarna från att oavbrutet springa in och störa bebis och mig (som var tvungen att sova lite pga amning och blöjbyten på natten). PUST, just nu undrar jag hur man gör. Darling hittade en nyckel och låste till slut in mig i sovrummet (!!), men vi har bara en, och jag vill ju gärna kunna ta mig ut också ...

Persefone, gött med halvtid!!   Själv har jag haft moderkakan i framvägg båda gångerna så jag har aldrig känt nåt alls före v 20, men något sött brukade hjälpa de dagar jag tyckte att bebis var lite väl lugn. Sött OCH kallt -- glass?

Nej! Det här är viktigt: Det är ju det jag inte är! Jag är klent byggd och har dåligt med muskler, är fysiskt sett rätt skröplig med mångåriga problem med t ex nacke, axlar och rygg . Jag är helt övertygad om att klarar jag av detta så gör alla det! Under förutsättning naturligtvis att förlossningen förlöper normalt; man måste ju vara oerhört ödmjuk inför faktum att man inte kan göra mycket åt hur förlossningen fortlöper och vara öppen inför alternativ om det behövs. Att jag alls genomförde detta med profylaxanning under mina två förlossningar hade till att börja med med min enorma förlossningsskräck att göra. Jag insåg att det inte fanns någon annan utväg än att acceptera faktum och att komma över skräcken. Mitt sätt att övervinna den var att se till att vara så påläst som möjligt samt att bearbeta alla rädslorna med samtal hos specialistmödravården och en psykolog hos kvinnohälsan.

Psykologen sa en hel massa skitbra saker, men det viktiga var att jag tog till mig det hon sa och trodde på det! Och specialistmödravårdsbarnmorskan visade sig vara världens bästa coach, helt fantastisk. Hon tog varenda noja på allvar och kallade t o m in en överläkare som fick slå mig i huvudet med en massa statistik en gång när det behövdes! Och inte minst så visade det sig att hon också var inne på Signemetoden med andningen. Darling fick följa med till henne och så visade hon oss båda hur det rent praktiskt går till med andningsövningar och olika massagetekniker att använda under förlossningen. Helt fantastiskt.

Förutom detta gick vi även Annas profylax och så gick jag på förlossningsförberedande vattengympa med avslappning. Dessutom läste jag en massa, bäst var boken Att föda barn utan smärta av paret Vellay. Helt otroligt peppande!

Det som fick mig att ändå vilja ge upp under första förlossningen var att jag hela tiden tog ut nästa värk i förskott och var rädd för den -- istället för att vara i nuet och möta värken, andas och slappna av under den och veta att den inte varar mer än ett par minuter, sen kommer den aldrig tillbaka. Dessutom var jag rädd att behöva vara i aktivt förlossningsarbete i 24 timmar, för det hade jag läst kunde ske. Istället tog det ju allt som allt då bara knappt en och en halv timme på fl-avd, så jag hann som tur var inte få den bedövning jag då bad om.

Inför förlossning nummer två var jag inte alls mer sugen på smärtlindring, snarare tvärtom, så jag hade inget annat val än att återigen läsa på om andningen och avslappningsteknikerna i Att föda barn utan smärta. Dock fanns inte tiden till att göra övningarna rent praktiskt, så jag var lite nervös över det. Men att få den fysiologiska förklaringen till att värkarna i ett visst skede känns som de gör, och att lära sig välkomna dem, det var det som gjorde att jag klarade förlossningen och t o m då och då kunde möta värkarna med ett leende. Jag visste ju vad de gjorde för nytta.

Då blir man lite sur över att den allra första barnmorskan vi mötte allra första gången vi åkte in stod med mitt fl-brev i handen och med tvivel både i blick och röst undrade om jag verkligen trodde att jag skulle klara av att föda utan smärtlindring. Vilken tur att jag slapp henne, man kan ju bli galen för mindre. Vad hade hon för rätt att säga så? Var fanns peppen jag hade efterlyst i fl-planen? Så uselt!

När det väl var skarpt läge bad jag om barnmorskan vi hade mött dagen innan, och när vi kom till rummet var lustgasen framme på kudden och jag blev uppmanad att ta den!   Så dåligt. Hon hade ju dessutom läst förlossningsbrevet dagen innan också. Jag var ju dock artig den här gången när jag tackade nej, det är nu både maken och jag överens om!  

Det är så oerhört upprörande att man inte peppar kvinnor att lyssna på sin kropp, göra som den säger och våga genomföra detta, istället för att se en förlossning som något rent medicinskt som ska ligga i vårdpersonalens händer. Stålkvinna, absolut inte, men det hindrar inte att man efteråt får självförtroende som en!

Hehe, det bidde visst en debattartikel av det! Sorry, men det ligger mig varmt om hjärtat nu ...