Hej på er! Nu har jag varit frånvarande i tråden så länge så det börjar bli svårt att veta vad man ska börja kommentera eller inte....
Jag nöjer mig med att berätta om mig själv : Idag har jag varit inne på sin första orolighetskoll på förlossningen. Det var väl inte helt oväntat att det skulle komma en sådan någon gång, men jag trodde nog att det skulle dröja lite till. Jag fick för mig att det var för lugnt i magen och när jag väl kände sparkar så kunde jag inte riktigt tro på dem utan trodde att jag kände för att jag så gärna ville känna. Sakta men säkert har oron krupit längre och längre in i kroppen och till slut kunde jag inte tänka en enda vettig tanke. Jag visste inte vad som var vad och var helt säker på att lillebror dött eller höll på att dö i magen. Inte så konstigt med tanke på vår historia.
Av någon anledning har jag så otroligt svårt att be om hjälp till och med när hela min värld håller på att falla samman, men idag insåg jag att oron inte skulle gå att prata bort här hemma så till slut tog jag mig samman och ringde förlossningen. Den snälla barnmorskan som tog emot mitt samtal varken skrattade eller skällde på mig, hon var inte ens nonchalant eller otrevlig. Hon tog min oro på allvar och sa att jag var välkommen dit på kontroll, hon gav också olika anledningar till varför det kan vara lugnt i magen utan att det behöver betyda att något är fel. Tänk så enkelt det kan vara...
En timme senare hade jag hunnit både lyssna och titta på lillebror som lever och mår bra. Det låter nästan som en kliché men när jag väl fått lyssna på hjärtat så var det inga problem att känna sparkar. Konstigt. Enligt förlossningens rutiner fick jag även träffa en läkare som gjorde ett ultraljud och jag tror att jag kan börja slappna av lite nu. Jag hoppas det. Annars är jag välkommen tillbaka.
Hoppas ni andra mår bra!! Och att ni som är sjuka snart mår bättre. Kram!!