Emetofobernas tråd 5

Usch, idag har det varit en jobbig dag. Har haft begravning för makens mamma. Riktigt tungt. Miste min egen mamma för några år sen och alla sorger blandas på nytt. Så nu när det är kväll antar jag att verkligheten kommer ikapp för nu kommer ångesten och magont, yrsel, ökat saliv och värmevallningar. Har tagit en lugnande tablett men det gör ju inte att älskade svärmor kommer tillbaka heller. Usch och fy för denna ångest, maktlöshet och saknad.

Jag är så uppe i varv nu, har legat och snurrat till det och nojjat upp mig såklart!

Började känna av "något" i magen.. Kan vara att jag känner mig lite hungrig...? Lite gasig..? Eller egentligen törstig...

MEN, så ligger jag och känner efter, låter tankarna vandra iväg och jag känner ju igen den här känslan av ångest som kommer krypande... Den där vedervärdiga känslan som kryper in under skinnet på en, som får en att vilja rätt och slätt springa iväg från allt här och nu...

Den där känslan, som jag har så innerligt svårt att särskilja från ett "riktigt" illamående... För (nästan) varenda gång så börjar jag ifrågasätta, "det kanske är på riktigt denna gången, denna gången kanske det ÄR så att jag ska kräkas, om jag skulle behöva kräkas nu-hur länge kommer jag att vara sjuk-hur många gånger ska jag behöva kräkas då".... etc etc etc...

tankarna börjar spinna och känslan förstärks ju då självklart...

Men emellanåt är det bara så svårt att ens bekämpa tankarna och känslorna.. Det är så lätt att de tar över och hela ens inre ryms av en panikkänsla, en stark rädsla för något... Ja, jag vet inte.. Är det ens en rädsla för att kräkas egentligen..? Egentligen, vad är det att vara rädd för? Den frågan ställer jag mig ofta..

Ibland kan jag känna, att well om jag behöver kräkas, då gör jag det. Kroppen är fantastiskt på att rensa sig själv, att faktiskt kunna bota sig själv från saker som inte ska vara där. Den klarar ju det mesta av sig självt egentligen. Varför ska man kämpa emot?

Men å andra sidan så får jag panik över att inte kunna styra min kropp, det är ju inte "jag" som styr längre då, det är ju kroppen som tar över min kropps handlingar. Det är inte min vilja som styr längre och det känns så läskigt då. Jag kan ju inte bara bestämma mig för att "nej, nu vill jag inte kräkas nå mer.." Det kanske är just DET som egentligen skrämmer mig? Att jag mister kontrollen..?

Ju mer jag tänker på det, desto mer känns det som att det skulle kunna vara så. Jag har alltid varit en kontrollfreak inom många andra områden. Ännu värre var det förr... Har fått lära mig att släppa på kontrollen, pö om pö..

Det kanske till och med skulle hjälpa mig om jag lärde mig att min kropp vet bäst ibland, och bara följa med känslan...

OM ja behöver kräkas, ja då finns det ju en anledning till det. Eller hur?

Är det då rätt att jag ska sitta och ha en massa ångest (känslor) som inte alls har med själva sjukdomsbilden (bakterier/virus) att göra? Varför ska mina känslor göra min kropps arbete, att bli frisk igen, så svårt för?

Om man har fått feber, så springer man ju inte runt och kyler ner sig. Man struntar kanske inte i att ta alvedon då man vet att man mår bättre av dessa heller... Man ligger allt som oftast still, för det är vad kroppen önskar just då. Kroppen säger åt dig att "ligg still och vila, jag behöver det för att kunna återhämta mig och bli frisk". Då lyssnar jag, för jag vill bli frisk.

OM jag känner mig illamående däremot. Då vill jag göra allt i min makt för att undkomma känslan! Jag har ätit vitpepparkorn och tabletter för att undslippa det "onämnbara", allt för att slippa!
Men varför? Återigen, varför?

VAD är det i själva illamåendet som är så hemskt?

Jo, för mig är det att det är en obehagskänsla som inte går att komma förbi. Den finns där och gör att man liksom skruvar på sig och försöker lägga sig till ro för att komma runt det. Man vill ju inte gå till toaletten i rädsla om att då kanske man faktiskt skulle kr***s...

Men kanske det egentligen vore det bästa att göra? Att gå dit, kr***s och sedan må bra igen...

Men, när vet man då att "nu är det allvar" och inte "bara" ångest?

Jo, man gör väl det, när det väl gäller? Ja, jag har känt så tidigare iallafall... Förr har jag liksom nästan som en robot, vetat att nu är det dags... Har aldrig haft långa illamåenden innan det hänt eller så. Utan det har kommit som en rätt plötslig känsla av att "nu behöver jag gå på toaletten" och så har det kommit. Och då har det faktiskt inte varit såååå himla jobbigt. Alltså, det går ju över så snabbt...

Just nu i skrivandes stund, så känns det nästan paniskt i kroppen på mig. Jag vill ta lugnande tabletter (theralen) som hjälper vid illamående oxå. Jag vill springa ut och jag vill gå å bajsa för att se hur konsistensen ser ut... Kontrollfreaken i mig som talar...

Det är en hemsk känsla det här. Den ångest jag upplever nu.. Jag kan inte förstå den! Jag kan inte förstå varför den är så ihärdig och jag vill inte ha den.

Ibland hjälper det om jag dricker vatten, så jag kan förstå att det är ett sätt för kroppen att protestera om man slarvat med att återställa vätskebalansen.

Likaså gäller det vid extrem trötthet. Om jag varit vaken för länge kan min kropp protestera med ångest/illamående, samt en rastlöshet och att jag känner mig uppjagad.

Nu är jag torr i munnen och magen kör runt runt... Att jag är torr i munnen och att den inte saliverar, brukar jag oftast tolka som ett bra tecken... Konstig man är va? Att man försöker tolka alla signaler, som kanske bara egentligen är ett vanligt mående.

Många andra kan känna sig uppkörda i magen, lite oroliga och pirriga. De reflekterar inte över varför de känner som de gör. De bara mår... Ägnar inte en tanke åt att "tänk om jag skulle insjukna, tänk om jag skulle behöva kr***as" eller liknande...
Det är bara vi fobiker som gör det, som ägnar så mycket energi åt att analysera, tolka och förebygga...

Jag försöker tänka om, jag försöker tänka att "om jag skulle bli sjuk, så blir jag sjuk. OM jag skulle behöva kräkas, så gör jag det. Det är inget jag kan göra något åt och därför ingen idé att lägga så mycket energi på"...

Men jag faljerar i mina tankar ibland. Som nu... Nu ligger jag i soffan istället och skriver denna texten, som blev otroligt mycket längre än vad jag först tänkt mig. Jag skriver i ångestens stund för att kunna pränta ner allt jag känner. Som en hjälp i att reda ut vad det är som händer med mig, vad som händer inuti mig..

Jag behöver verkligen sova, klockan är mycket och jag ska med sonen till sjukhuset imorgon tidigt. Det är säkerligen en av orsakerna till att jag känner paniken i kroppen. Det är inget supertrevligt besök vi ska göra där och det drar upp en massa känslor från den tiden vi var på sjukhuset med sonen, visste inte ens om han skulle överleva då han var så sjuk.

Imorgon ska vi dit på röntgen och jag är självklart nervös. Det är man väl alltid när man ska till sjukhus. Jag brukar alltid känna mig sjuk å risig inför besök dit. Så det i sig är kanske inget ovanligt.

Jag vet inte hur många besök man ställt in i övertygelsen om att "nu är jag sjuk/kommer jag insjukna". Lika snopen står man där varenda gång, när man direkt efter samtalet om avbokning känner sig pigg och frisk igen...

Kroppen och hjärnan är allt bra knepiga ibland. De borde kunna börja samarbeta lite bättre tycker man. Särskilt när man är så otroligt medvetna som vad de flesta av oss är. Men ibland undrar jag om det inte är precis tvärtom. Att de som går runt och inte "tänker så mycket", de som inte är så medvetna, de verkar alltid ha det mycket lättare på sätt och vis.

De där som lever enbart i nuet, de som inte oroar sig för saker, de som inte analyserar känslor eller andra saker. De verkar så förskonade och naiva på ett positivt sätt, och ibland kan jag känna en stor avund gentemot dem!

Jag vill oxå enbart leva i nuet, som ett barn. Hur otäcka saker än är, så går det över så fort på dem. De går vidare och lever i känslan de känner just nu. Det verkar så härligt på många sätt...

Tex; Det kurrade till i magen, jag är hungrig och nu går jag och äter.

Jag fungerar mer såhär;
Det kurrar i magen, tänk om jag behöver kr***s? Mår jag illa? Behöver jag bajsa? Hur längesen var det jag åt? Vågar jag äta nu, jag kanske är på väg att bli sjuk? Vad ska jag äta för att kunna få ner nåt nu? etc etc etc...

Ibland vågar/kan man inte äta pga att man mår illa eller för att man är rädd för att börja må ännu sämre om man äter....

Där blir det en sådan konflikt mellan kropp och hjärna!

Kroppen ger signaler om; NU behöver jag mat. Hjärnan och känslorna triggas igång på ett felaktigt sätt och man får det till nåt det inte är egentligen...

Varför inte bara lyda kroppen direkt istället för att överanalysera? Varför inte bara gå och äta, varför ska rädslan ta överhanden där?

Ibland blir man så trött bara.. Trött på att det ska behöva vara såhär..

Man önskar att man bara kunde vara "normal" vad gäller det här...

Jag vill bara fungera... Jag har det ju egentligen väldigt bra. Jag kunde legat i sängen i famnen på min underbara sambo, medan min älskade son hade legat jämte mig på andra sidan.

Men nej, ligger i soffan och går miste om det mysiga. Kan inte ta tillvara på just den underbart mysiga stunden. Försökte ett tag, att ligga kvar och fundera på hur mysigt det var. Men det gick inte, illamåendet/rädslan tog överhanden och i ren panik satte jag på laptopen och här skriver jag nu...

Undrar om någon av er ens kommer orka läsa igenom allt. Funderar på ifall jag ska läsa igenom allt jag skrivit.. Kanske kommer jag fram till nåt vettigt genom att läsa igenom allt? Ibland blir man snopen själv av vad som kommer fram när man låter fingrarna flöda fritt under olika känslotillstånd.

Om du orkat läsa ända hit, så är jag imponerad och skulle uppskatta otroligt mycket om du ville skriva en rad eller fler. Hur tänker du? Hur känner du när du är i en liknande situation? Känner du igen dig något eller upplever du det helt olikt?

Mvh