Emetofobernas tråd 5

Hur är det med dottern idag?

Igår åkte lapparna ner om magsjuka pä dagis.. Idag är dom uppe igen!! Hur stor är risken att om fröken har magsjuka barn hemma, att hon smittar barnen? Jag har tyvärr väldigt ledsna dagisbarn.. Ett hela dagen och ett ca 30mib. Och frökens famn som duger.. Usch min lilla prins :(

Sonen blev sjuk sent igår kväll. Jag gick och lade mig kl 19.30 igår kväll. Hade haft magvärk heeela dagen och var helt slut. Det spände och värkte och tillslut ville jag nästan att något skulle köra igång så jag blev av med det. Det började mullra oroväckande i magen så jag är nästan helt säker på att jag fått något.
 Dottern somnade bredvid mig samtidigt. Vid 23 tiden lägger hon en diareeblöja och jag får gå upp och fixa detta med hjälp av mannen. Ungefär samtidigt börjar sonen klaga på magont. När jag o dottern väl lagt oss igen så dröjer det inte länge förrens jag hör sonen inne på toa. FAAAN!! Nu är det mannen kvar och jag VILL INTE att han ska bli sjuk. Han är ju min stöttepelare.. han som står pall när det stormar. KAN inte ha honom liggandes.
Jag önskar att han kunde få klara sig...
Sonen har hållt på hela natten och nu känner han sig bättre och sitter o smuttar saft.
Vill bara snabbspola förbi den här skiten och hamna rätt in i våren!!

Hoppas nu på en lugn helg .. orkar inte mer.,,

KRAM från lilla ynkliga mig

Tack :) Det är så skönt att titta in här ibland och få se lite styrkekramar.
Sonen är 8,5 år så han klarar ju sig bättre än dottern. Men han vill ju självklart ha sällskap när han mår dåligt så mannen har varit med honom hela natten och skurat toalett osv.
Han har blivit som mig .. manisk när det gäller rengöringen. Så varje gång han hade kräkts på toa så gjorde han rent med rengöring och duschade toan och sen spritade.
Mitt magonda har släppt lite nu .. ska ta lite te och en smörgås och hoppas det känns bättre sen. Mannen har precis varit och handlat blåbärssoppa, skorpor, bananer, coca cola osv.
Hoppas vi ska klara oss över helgen.

Ljuset? Haha. Tycker inte jag märkt av att det blivit ljusare förstås.
Men snart februari! Yeah! Sen mars och vår! Sen kommer sommaren. Ja snart är det över med den fruktansvärda ångesten. Till sommaren kan man slappna av lite mer.

Emomamman - att din man känner sig bättre bevisar ju att man faktiskt inte behöver blir smittad fast man bokstavligt talat står med fötterna i kräk. Härligt att höra!! Hoppas ni får en fin söndag hela familjen!

Vill komma med lite allmänt pepp!! Läste en artikel igår i vilken Annika Linde uttalade sig (chefsepidemiolog). Hon hävdar att om man i vuxen ålder aldrig fått VKS är man mest troligt immun. Och..... varken jag eller min man har nånsin varit sjuka så...... JIIIPPPIIIII!!! Då är vi immuna då alltså (kan iallafall intala mina hjärnspöken att vi verkligen är det!)

Jag är gammal emetofob. Hade svåra problem med det här under 10 år av min ungdom. Jag fick sedan tid hos en mottagning med KBT. Det var inte alls någon läskig behandling och man behövde inte göra något äckligt. Nu var det 10 år sedan jag var klar med behandlingen (som tog ca 8 månader). En månad in i behandlingen kände jag stor skillnad, sedan blev det bara bättre och bättre. 

Idag gör jag saker som jag trodde skulle vara omöjliga för 10 år sedan.

- Jag flyger runt i världen (innan var det jobbigt att bara lämna lägenheten)
- Jag arbetar som sjuksköterska på TNE (Tillnyktringsenheten, mycket berusade "gäster")
- Jag får inte panik eller ångest när någon i min närhet får ont i magen
- Jag har insett att det inte finns något farligt i att ha ont i magen 
- Jag tänker inte alls på samma sätt idag som för 10 år sedan

Jag vill egentligen mest bara dela med mig utav det här, det är inte hopplöst. Det finns behandling som fungerar, även om det är individuellt hur det fungerar. Men i mitt fall har den gett mig möjligheter som jag trodde var omöjliga.  

Ja gärna. 

Jag träffade en sjuksköterska som var utbildad inom KBT.  Jag var tyckte det var jobbigt, så klart och hade mest koll på papperskorgar, klockan och annat som jag tvångsmässigt ville ha kontroll över - i fall om att.

Hur som helst, jag vill minnas att vi först identifierade mitt problem, vad var det jag var orolig för? I det läget gick jag knappt ut, jag jobbade visserligen, men hade mycket förstående kollegor och chefer, vilket gjorde att jag mest satt i ett förråd och sorterade skruv. Jag ville inte ha så mycket kontakt med andra. Jag åkte mellan jobbet och hemmet i min bil och efter särskilda vägar, eftersom de var lättare att stanna vid - i fall om att..

Behandlingen gick ju ut på att lära sig kontrollera ångesten och tillåta den. Jag fick därför samtidigt gå hos sjukgymnaster som lärde mig avslappningstekniker. (Andas i fyrkant m.m.)

De verktygen (avslappningstekniker) jag fick av sjukgymnasterna använde jag sedan i behandlingen. Det hela handlar ju om att "programera om" hjärnan. Kroppen reagerar ju blixtsnabbt på farliga saker och har man lärt sig att "kr*kning" är farligt, så reagerar ju kroppen på det. Det handlar om att lära om hjärnan att inte reagera på det. 

Hur man gör själva behandlingen sedan varierar ju, men i mitt fall gick det mest ut på att jag skulle börja skriva ner; Situationer, känslor, reaktioner och känslor. För att bygga ett underlag till behandlingen. När detta var klart fick jag uppgifter, t.ex. att åka spårvagn. Jag blev ju jätterädd, men fick ju då lära mig att använda mina verktyg för att klara av uppgiften. Det gick bra, men var jobbigt. Jag fick återigen börja föra "dagbok" för att se, Situationer, känslor, reaktioner och känslor igen. Detta var återkommande under hela behandlingen. 

Jag träffade sjuksköterskan en gång i veckan till att börja med och fick då nya uppgifter som jag skulle göra. Jag använde mina verktyg och genomförde dem. Det var jobbigt ibland och lättare ibland. Det var tillåtet att gå ett steg bakåt då och då, men tanken var att jag skulle gå mer framåt hela tiden. Det handlade om "baby-steg" att åka en hållplats och nästa dag åka två hållplatser etc. Till min hjälp hade jag mina verktyg. 

Själva behandlingen gick ju som sagt ut på att "lära om" hjärnan. Därför fick jag träna på att när den första automatiska tanken kom typ: "nu mår jag illa, det är farligt" (automatiska tankar kommer jättesnabbt och man måste känna till dem för att märka av dem) träna på att ersätta den tanken. 

I praktiken blev det då såhär:

Jag gick på vagnen och kände mig mycket orolig började må illa och fick ångest, då var det lite för sent egentligen, men det gick ändå, för att jag hade lärt mig avslappningsteknikerna. Nästa gång jag gick på var jag spänd och började må illa, men så fort tanken kom "Usch nu mår jag illa, nu kommer jag spy!" dök upp ersatte jag den med en ny tanke: "Nu mår jag illa, men det beror på att jag är nervös, ingenting farligt kommer att hända"

Jag fortsatte åka spårvagn eller göra det som utlöste mina illamående-attacker och varje gång försökte jag ersätta den första automatiska tanken med den nya tanken. Till slut hade jag programmerat om hjärnan så mycket att när jag gick på vagnen mådde jag inte illa längre. Så fort jag hamnade i en situation där jag märkte att det kom negativa automatiska tankar, tänkte jag den nya tanken. Och så höll jag på. Hjärnan lärde sig de nya tankarna och istället för en negativ tanke som orsakade en negativ reaktion, blev det en neutral tanke som inte orsakade reaktion, trots att situationen var den samma. 

Senare kom ju elddopet då jag började arbeta med fyllerister och de spyr ju lite då och då. Jag fick massa negativa tankar och fick kämpa för att ersätta dem med nya tankar. Men när man väl lärt sig tekniken går det ganska lätt. Det gjorde att jag snabbt lärde mig att klara av folk som spydde utan att blir nervös. 

Idag, 10 år efter kan jag bara konstatera att det har fungerat mycket bra. Jag har lärt mig tekniken och kan använda den till mycket. Att kunna "programera om hjärnan" är värdefullt. Det är viktigt att man känner till att det kan ta tid, det blir "bakslag" m.m. Men jag tror tekniken kan hjälpa de flesta. 
 

Är nervös!
Snart kommer vänner hit, jag ska möta dom vid parkeringen. Ena av dom, ena ´s pojkvän var sjuk i nyår och hon blev inte sjuk, vad jag vet. Men tänk om smittan ligger kvar på hennes jacka? Jag brukar ju krama dom. Hur stort är risken tror ni?
Blir skit nojjig!

Jag har panik, mitt magont och illamående vill inte ge sig, tog primperan nu, och är så trött, men magen bubblar och jag är så rädd!!