Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2
Vill bara titta in o krama om er alla här.
Mår inget vidare just nu.
Maria: svarar dig i inboxen under helgen
Inlägg från: susye
|
-
-
finns många andra mediciner. själv äter jag lamotrigin o lyrica. vill du veta mer om sjukdomen så ska du försöka få tag på tom fahléns 6 små böcker (häften) om sjukdomen o läsa. jag läste dem strax efter att jag fått min diagnos o de gav så mycket insikt. jag fick låna dem på min psykmottagning.Helena37 skrev 2010-03-27 07:27:36 följande:Hej på er alla... Är jätteglad att jag hittat den här tråden, då jag nyss fått min diagnos, bipolär sjukdom typ 1. Jag har läst en massa, fått information, men känner mig ändå helt tom och ganska ledsen. Samtidigt har jag ju fått en hel del förklaringar på saker som har hänt i mitt liv. Vad händer nu? Vilka av er äter Litium? Vad finns det för annan medicin? Finns det något inom alternativmedicinen som kan hjälpa? Jag känner mig ganska så förvirrad just nu.
-
hoppas stesoliden hjälpte gummanMaia skrev 2010-03-27 08:36:14 följande:Fy f*n! Känns som jag ska sprängas av ångest. Tagit en stesolid och ska gå och lägga mig en stund. :(
-
Helena: har du inget jobb just nu då eller så du kan anmäla ny sgi? jag jobbar inte o har inte gjort sen -99 men lider även av somatiska sjukdomar som begränsar mig. har aldrig levt ut min sexualitet då jag varit hypoman/manisk men däremot raserat min ekonomi helt o har skulder långt upp över öronen. minns inte ens alla inköp jag gjort etc. totala blackouter som skrämmer mig. sen jag fick mediciner så är jag väl aldrig direkt hypoman men däremot alltid mer eller midnre depp med ångest. men är relativt nöjd bara jag slipper uppåtperioderna för de skrämmer mig då jag ju helt tappat kontrollen då. är extremt stresskänslig o skulle aldrig fixa ett sånt jobb du har utan att bli hypo. mer än en sak i taget stressar upp mig otroligt. mitt senaste samboförhållande valde jag att avbryta då han ingen förståelse hade alls för mina sjukdomar utan mer eller mindre bara gnällde om hur tråkig jag var som aldrig ville göra nått. men vem vill det då man är depp o sen uppe på det lider av en värksjukdom. försökte massor av ggr förklara för honom varför jag inte ville (egenltigen orkade för ville gjorde jag ju egenltigen) göra saker o sa att han kunde ge sig ut med kompisar själv men icke. detta ledde till att jag levde med konstant ångest o press. trivs bra med att vara singel nu utan den pressen. jag har sjukersättning förresten.
-
förlåt att jag inte hängt med här på några dar men har knappt orkat med mig själv men jag tänker på er
-
saknar er också. gullig du är som säger såMaia skrev 2010-03-30 05:35:19 följande:Tänker på dig med. Hoppas du mår bättre snart, du är saknad här. Sköt om dig, varma kramar.
värmer. när man mår så här känner man sig ju rätt värdelös så det känns extra skönt att höra sånt då
-
vad skönt att du/ni lagt alla kroten på bordet o pratat ut. vad framtiden kommer att ge har vi ju ingen aning om så precis som du själv skriver så tänkt inte på vad som skulle kunna hända om det blir som förra året för dig. du vet ju inte ens om det kommer bli så illa igen (får vi hoppas att det inte blir). tala om ärligt hur du mår är nog bra för då slipper din sambo gå o undra då du svarar att du mår bra o hans er att du INTE gör det. det där med kontrollbehovet är nog inte det lättaste för dig att släppa på det är jag helt övertygad om men nu har ni ju luftat det också o du har insett att det inte är så att han inget gör hemma utan att det är du som inte tillåter att han gör det. är själv superpedant så jag vet. vill ha järnkoll på allt. finns ju parsamtal man kan få då ena partnern är bipolär (här iaf). nått ni skulle kunna fundera på kanske?Maia skrev 2010-03-30 13:35:14 följande:Jag är visst på ett väldigt irriterat humör idag. Jätte irriterad på sambon för absolut ingenting... :( Possitivt: I förrgår så hade vi ett ordentligt samtal. Jag har ju varit på väg att lämna honom då jag inte vetat var vi stått. Han var lugn i samtalet och det gjorde att jag vågade berätta precis hur jag mår, påpekade att det inte alls har med honom att göra och att det inte är hans fel. Sa att jag hade funderingar på att lämna honom men att det var ett beslut jag inte klarar att ta iom att jag älskar honom så mycket, så jag lade det i hans händer. Han vill inte gå isär. :) Nu har jag börjat våga öppna mig för honom och när han frågar hur jag mår så är jag ärlig istället för det vanliga "det är bra". Nu talar jag om när jag är arg, irriterad, deppig, har lyckorus, inte vet själv hur jag mår eller när jag är hypoman. Det känns så mycket bättre och jag känner mig lite lugnare pga det, att inte behöva dölja med rädsla att han inte ska klara/orka med det. Jag sa till honom att om han vill gå isär så respekterar jag hans beslut då jag vet, som Susye sa, att vi är inte lätta att leva med. Jag är medveten om att skulle jag hamna så långt som förra året, pallar han inte igen. Men den dagen den sorgen. Hur jag än mår så kommer jag alltid respektera hans beslut och vi kommer aldrig skiljas som ovänner. Låter som jag tar lätt på detta men det gör jag absolut inte. En annan sak som kom upp var mitt kontroll behov. Först drog jag iväg lite och sa lite för starkt att jag tycker inte han gör nåt här hemma längre, sen jag kom hem. Han sa då att han ju faktiskt inte får göra nåt för jag litar inte på honom. Kom då på vad jag och psykologen pratade om. Jag gör mig själv till ett offer. Var det i mitt förra äktenskap men var så ung och manipulerad att jag inte förstod det själv. Ingenting jag gjorde dög. Lovade mig själv att det aldrig skulle ske igen men nu har jag satt mig själv där, utan en manipulerande man.. Det är inte lätt att se längre än näsan räcker ibland. ;) Såå, nu är det slut på daltandet, jag måste släppa lite på mitt kontrollbehov (skit svårt). Ska lägga tillbaka lite ansvar på sambon och inte vara en sån martyr. :) Så nu har jag lättat mina tankar för sambon (och tydligen er) och det känns bra. Kommer säkert skriva om ett par dar att jag tänker lämna sambon igen "lol".
-
vad underbart det låter med sonen, myset o mannenMaia skrev 2010-03-30 20:51:30 följande:Susye; skönt att höra av dig igen. Hur går det? Förstår naturligtvis att du mått väldigt dåligt nu men.. Jo, vi har faktiskt funderat på parterapi men ingen tar steget. Känns som det händer så mycket hela tiden. Fast det gör ju egentligen inte det, bara jag som stressar upp mig över ingenting. Borde kanske iaf börja med att höra mig för. Ska ta upp det med min ssk nästa vecka. Ikväll hade jag en riktig mys stund med sonen. Jag läste en pixi bok och han satt still utan att försöka riva sönder boken. Det var jätte mysigt. Sambon kom och pussade på oss båda och sa; min lilla familj. :) Jag är i lyckorus igen.
glad för din/er skull. ta vara på det så länge det varar.
bra att ni åtminstone tänker på parterapi. för det är väl båda två som gör det? då tänker jag mer på parterapi inriktat på att leva ihop då den ena är bipolär om du fattar hur jag menar. är det det ni funderar på också? ta upp det med din ssk så får du mer info o sen kan ni besluta hur ni vill göra.
totalt mörker här idag igen o tårarna bara flödar. har hänt en del som jag inte ens orkar berätta just nu -
Maria: håller fullständigt med i det Maia skiver om att du ska ta upp med din läkare om hur du upplever avdelningen o att det får dig att må sämre. fråga vad anledningen till att du är på just denna avdelning är o om det finns möjlighet till att byta. har själv legat på stökiga avdelningar. en gång i 4 månader o hur dumt det än låter så vande jag mig o till slut varken hörde eller såg man dessa stökiga personer längre. kanske kan vara en liten tröst
-
Maia: ja det lättar faktiskt lite då jag gråter men idag har jag gråtit "för" mycket om du förstår hur jag menar. fick ta dubbel dos benzo för att komma ner lite. men förr kunde jag inte gråta alls o då stängdes allt ju inne o det var ju inte bra det heller. hoppas du kan hitta tillbaks till dina tårar