Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

min sambo kastade ut mig, så nu känner jag mig hemlös, sitter hemma hos mamma, har inte ens ett rum, har en säng jag kan sova i men ingen plats för mina saker, har allting i stora ikea påsar. vet inte hur jag ska orka med att fortsätta när inte ens min pojkvän orkar med mig, jag har alltid bara gjort saker för alla andra skull, men vems skull lever jag för nu då? han vill inte ens träffa mig, han behöver vara själv säger han.. vill inte ligga inne på psyket sista tiden jag är hemma.. men vet inte riktigt vad jag ska göra annars. det är väl bara att fortsätta hoppas på att någonting löser sig, med tiden.. självhatet är för stort, hur ska jag kunna älska mig när ingen annan orkar göra det?

Hej på er igen... Läste Maias inlägg längre upp och blev glad faktiskt att hon har en snäll familj (mamma) som ställer upp i vått och torrt. Sen läser jag Cherrybaby som har en sambo som kastar ut henne som jag fattar är för att hon har sjukdommen? Har själv erfarenhet av närstående som tar avstånd från en för man är sjuk...Mina föräldrar har mer eller mindre sagt upp kontakten med både mig och mina barn för vad jag förstår är att jag är sjuk.. De sa till mig vi förstår oss inte på dig. Man har ju inte valt själv att vara den man är när sjukdomen slår till,och ibland mår man bättre men som i mitt fall så får jag nog acceptera att mina föräldrar inte vill ha med mig att göra vare sig jag är åt det friskare eller det sjukare hållet. Just nu väntar jag bara på att allt ska vända och jag ska se en ljusning i all deppighet. Vet den kommer komma så småningom...men när????

Så, nu har jag slutat med propavanen och försöker ta bort stesoliden så gott jag kan (med läkarens godkännande naturligtvis). Stesen är svår, har inte tagit på ett par tre dar men har mått så dåligt, varit otrevlig mot sambon, uppstressad och vääldigt svårt att varva ner. Så, idag sa sambon åt mig att ta en stes. för guds skull! Så jag fick ge upp för idag och ge vika och tog den satans stesoliden. Att den ska vara så himla svår... Humöret pendlar på mig igen. Lyckorus allt ifrån en dag till en vecka. Sen orkeslös och nervig på samma sätt. Det är ganska jobbigt. Idag fick jag till och med en dum (men flyktig) tanke om vad har livet egentligen att erbjuda mig. Har inte sagt nåt till sambon men ska tala om det för ssk på psyk på måndag när jag hämtar medicin. Har lovat henne att alltid tala ärligt med henne och det står jag fast vid. Har tvångstankar om att skaffa ett barn till. Nästa dag vill jag absolut inte ha mer barn. Mest går det åt att jag vill ha ett till men vill inte vänta och komma på fötter som alla säger åt mig utan jag vill ha ett barn NU! Vet att det i realiteten inte är så smart men jag kan inte släppa det. Såå, jag är väl inte så stabil som jag trodde förut. Jag hade nog då en härlig uppåt period. Hmm, detta blir nog lite svårare och mer utdraget än jag trodde. Var på vippen att sluta med alla piller och skaffa mig ett heltids jobb. :/ Nu har jag gnällt klart för stunden. Kram på er.

Precis vad min ssk på psyk sa. Nu vill jag inte ha ett barn, räcker med sonen. Har haft två jobbiga veckor på raken nu men jag sa ärlig till ssk hur jag mår och så så de vet och kan ha lite koll på mig. Det jobbigaste är att sonen har börjat få en ordentlig egen vilja nu och det det är mycket gnäll och lite av en kamp med det mesta. Vet ju att det är en del i hans utveckling men har haft sämre tålamod med honom. Försöker göra mitt bästa och hålla masken även när tålamodet tryter men har inte samma energi att tex leka med honom. Sitter mest i soffan och hoppas han kan roa sig själv. Det funkar ju inte så bra nu när han har börjat bli gnällig och vill underhållas mest hela tiden. Så, det bästa på hela dagen är när vi nattar honom för han sover för natten redan vid 18.00 så man har ganska mycket kväll kvar för att ta det lugnt och bara slappa. Hur går det för dig Susye? Och alla er andra? Tråden verkar ju lite tom...

Det är ett modigt steg du har tagit tycker jag. Iom att jag fungerar ok i vardagen nu så vill jag inte ta såna beslut med rädsla att det skulle gå åt fel håll. Förstår att du provar när inget annat fungerar och jag skulle nog göra detsamma om det blir riktig panik igen. En kompis har gått på kbt och hon tyckte det var jätte bra.

Håller på att falla neråt igen. Självskade tankarna har börjat komma tillbaka. Känner mig stressad och pressad av framförallt FK. Vet inte hur jag ska klara detta. Måste förmodligen bryta med sambon också för han har gjort klart för mig att han inte klarar av ett till skov. Jag kan ju inte lova att jag inte blir riktigt dålig igen och då ser jag ingen anledning att fortsätta vara med honom. Det känns som att det bara är en tidsfråga.. Fick en rejäl ångest attack förut pga ett brev från FK och han tyckte jag skulle rycka upp mig och sa att han trodde jag inte skulle bli så här igen. Detta är ju en sjukdom som kan slå till när som helst. Det kan gå år emellan men det också ske nästa vecka, jag kan inte ge några garantier. Vet inte vad jag ska göra eller hur eller varför.

Hello Jag e evi snart 20 år och har haft diagnosen bipolär typ 1 sen 2005.. är gravid med första barnet och mår för första gången på länge BRA! inga men och förutom jag mår BRA!!! Haha kändes skönt att säga det

Nej. Jag kommer helt enkelt inte klara detta.

Inte jag heller. Jag orkar inte mer. :( Önskar jag kunde hjälpa dig men jag mår lika pissdåligt själv.