Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Inte jag heller. Jag orkar inte mer. :( Önskar jag kunde hjälpa dig men jag mår lika pissdåligt själv.

Det är det värsta med sjukdomen. Man kan ALDRIG planera :( Jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv.. kommer jag aldrig kunna plugga eller jobba? Ibland försöker jag få min sambo att göra slut med mig med flit, för jag tycker så synd honom.. det är väl inte ens för att vara snäll utan för att JAG har dåligt samvete. Men han sticker aldrig. Han säger att han älskar mig, att jag är världens finaste person, att jag har ändrat honom, gjort honom till en bra pappa osv. Visst borde jag skatta mig lycklig?! Ändå kan jag behandla honom som skit. Jag vill att han ska göra slut med mig och ta sonen med sig så jag slipper förstöra deras liv.

Jag har kommit in i en period där jag inte vill prata med folk.. jag var hos min läkare igår och sa i stort sett ingenting. Det hjälper inte :( Har mått så här i 10 år, har fått "hjälp" i 7.. gått i terapi som aldrig hjälp. Min son blir inte bättre för att jag pratar med andra (pratar istället med BUP som faktiskt KAN göra något), och jag blir inte bättre heller för det finns inget de kan göra. Jag vill bara glömma allt, sova halva dan o titta på TV resten av dan o stänga av allt, för så fort jag tänker på det, så fort jag pratar om hur min sjukdom har förstört hela mitt liv, hur min sons problem har förstört hela mitt liv, alla skuldkänslor jag har, hur avundsjuk jag är på min sambo som kan fortsätta sitt liv och uppnå sina drömmar.. då mår jag så jävla dåligt. :( Jag har jobbat arslet av mig sen grundskolan för att få bra betyg o bli psykolog, och nu kommer jag inte kunna det. ALLT i mitt liv handlar om min och min sons problem. Jag orkar inte mer. Inläggningar hjälper ju inte heller för det kommer ALLTID tillbaka. Jag har prövat en massa mediciner, de hjälper inte heller. Vad fan är det för fel på mig?! Nån vacker dag kommer jag ta livet av mig. Men inte idag, för jag vågar inte.

Glömde säga att jag har BLANDAD episod nu också, tusen gånger värre, för humöret svänger från en sekund till en annan, från självskadande o självmordsbenägen till att jag letar upp flygbiljetter jorden runt, skickar iväg CV till helknppa jobb, letar efter nya utbildningar, köper en massa grejer... :( Kan inte sitta still, måste upp o röra mig hela tiden, somnar jättesent på kvällen/natten, gör planer med allt och alla.. och sen helt plötsligt djupt deprimerad igen. Och så står jag där och måste fix allt skit jag gjort. :( Min kille tvingade med mig till psykakuten för någon vecka (eller 2?) sen.. helt plötsligt mådde jag jättebra så det blev ingen LPT, så jag fick åka hem igen. 2 sekunder (och då menar jag TVÅ SEKUNDER) efter att vi kommit därifrån började jag slå min kille, jag sa en massa hemska saker, att jag hatade honom, att jag tänkte gå o hoppa från en bro.. och sen stack jag :( Har stuckit flera gånger.. men kommer alltid hem igen för jag har ingenstans att gå. Fan alltså..

Har fått tillbaka mina ätstörningar också.. Har inte sagt det till nån. Eller jo, jag nämnde det för min sambo. Det är helt knäppt.. jag bara väntar på att det ska gå över.. Måste hämta mina mediciner idag (2 ggr i veckan) men orkar verkligen inte, för då måste jag göra mig i ordning och ta bussen och träffa min sjuksköterska och ljuga för honom :(

Haha ingen fara, jag vet hur det är... fick oväntat besök i alla fall, min kusin ringde och frågade om hon kunde komma över snabbt så jag fick kuta in i duschen och jag kom igång lite. Men nu har hon gått och allt är bläääääää igen. Njut av lyckoruset och se till att du inte gör nåt du kommer ångra :)

Nej, det är skönt att läsa att jag inte är den enda... :( Idag har varit ett helvete. Jag hämtade vår son på dagis och började bråka på 2 minuter. Jag tror han har något också, och jag orkar bara inte mer... han har en fix idé att han inte kan ha på sig tröja när man tvättar händerna, så jag sa att vi kunde vika upp ärmarna, men det ville han inte (han kan få utbrott när kläder inte "känns rätt") och det slutade med att jag blev arg och drog av honom både tröja och t-shirt så han fick stå halvnaken och tvätta händerna. :( Han blev jätteledsen och jag var så jävla förbannad.. vill bara ha en NORMAL son, hur hemskt det än låter!! Han ska alltid ställa till med nåt när vi ska hem från dagis och jag orkar inte mer. Som tur var kom min sambo och gjorde i ordning honom.. jag var gråtfärdig.. han grät och grät.. sen hela vägen hem ville han hålla mig i handen och jag gjorde det motvilligt, vi åkte hem istället för att gå ut o handla som vi skulle göra.. Jag ville bara att han skulle bli arg på mig o hata mig så jag skulle få mindre skuldkänslor. Jag var nära att åka till stan o shoppa loss för att döva smärtan men då började sonen gråta hysteriskt för att han inte fick följa med så jag gick hem. Gick flera meter framför dem, kom hem innan och skar mig. Sonen var ledsen hela tiden.. till sist satte sig min sambo med mig på golvet och jag var skitarg, tills min son kom och började klappa mig, och lade sig med mig.. jag började gråta och han gick och hämtade en filt och gosedjur och läste en bok för mig medan jag grät. :( jag orkade inte vara med honom på hela kvällen.. gick o la mig tidigt (är dessutom förkyld) men sen fick han somna i vår säng, i min famn, och han pussade mig och klappade mig och jag sa förlåt för att jag var dum, och då sa han "Nej, du var inte dum, du var bara arg." :( Som om det vore ok. Jag skulle kunna misshandla ungen och han skulle fortfarande älska mig lika mycket. Vad är det för fel på mig egentligen?! Om jag blir inlagd blir han hysterisk för han är så mammig... Dessutom ska vi till BUP på måndag. Jag tror han har Aspergers och/eller tidiga tecken på bipolär men de vägrar utreda, dels för att han är så högfungerande, och dels för att jag är bipolär, så utan att ens göra nån utredning har psykologen kommit fram till att det är bara pga miljön, pga jag har varit inlagd flera gånger när han var liten.. :( Hon skyller allt på det. Det är inte möjligt!!! Det är något fel på honom men ingen tar mig på allvar :( så jag måste dit på måndag för vi ska få bedömningssamtal med läkare.. jag måste göra allt för att få en utredning gjord, och om jag blir inlagd kan jag inte gå dit och sambon skulle aldrig klara det utan mig för han bara säger "ok ok" till allt som läkare säger. :(

Fan jag vill bara dö.. jag vill bara ta livet av mig och försvinna :( Det enda som håller mig uppe är min son men som du säger.. känns som om jag bvara förstör för honom.

Han är 4 år.. :( Men vad är bäst egentligen, att vara hemma och må dåligt eller att ligga på sjukhus? Han får sån extrem separationsångest.. jag vill inte utsätta honom för mitt mående men han påverkas ju jättemycket av att jag inte är hemma också. Det känns som att det blir fel vad jag än gör.

Jo, vi har försökt förklara :( Men han blev jätteledsen och började gråta.. och just eftersom att han också har problem så blir det extra jobbigt, jag vill ju finnas där för honom. Klart jag litar på min sambo till 100%, men det är ändå så jobbigt.. vi försöker prata med honom om att man kan vara sjuk på olika sätt, att man kan vara sjuk i hjärnan och bli jätteledsen och arg och så... Men jag vet ju att det här kommer gå över förr eller senare, frågan är bara om det går snabbare med inläggning. Sen är ju problemet att det kommer tillbaka igen, varesig jag blir inlagd eller inte.. det kommer alltid tillbaka. Jag tar inte mina mediciner ordentligt längre för jag tror inte de hjälper, de har ju inte hjälpt hittills :( När jag mår jättedåligt tror jag att inget någonsin kommer hjälpa, och när jag är hypoman/manisk tycker jag inte jag behöver nån hjälp. De har sagt att de kan höja medicinen snabbare på sjukhus (de håller på att sätta in den igen efter att jag varit utan ett tag) men jag tänker bara på min son.. vad är minst dåligt för honom? :( Dessutom, blir jag inlagd så blir det LPT.. jag kan inte vara där mer än några timmar på HSL innan jag får för mig att jag ska hem igen. Sist jag var inlagd (dec 09) grät jag hysteriskt hela tiden när jag inte sov pga jag saknade min son så mycket. :( Det var HEMSKT.. jag lovade mig själv att aldrig bli inlagd igen.

Om du är på väg att bli manisk borde du nog inte vara uppe hela natten ;)

HSL (hälso- och sjukvårdslagen) = frivillig vård
LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) = tvångsvård

Jag tar inte mina mediciner ordentligt för de hjälper inte i alla fall :( Och vill inte berätta för någon för jag orkar inte prata.. prata = acceptera = tänka på det, och nu är det så dåligt att jag gör ALLT för att glömma bort, även om det bara är i 5 minuter. Jag vet att det är dumt, du gör rätt i att prata med dem osv. Men jag klarar inte av det.. väntar bara på att den här blandepisoden ska försvinna..

Haha jag vet hur det är. :P Jag älskar också allt och alla, vädret är så fint, sambon är så snäll, sonen är världens sötaste, allt är bäst.. Men jag får problem för jag gör en massa dumma saker, som leta upp nya utbildningar (t ex hårfrisörska, dagisfröken, pilot, astronaut....), skicka CV till en massa konstiga jobb, leta flygbiljetter till USA, shoppar hur mycket som helst... =/ Och gör en massa planer som jag sen måste avboka (= skäms ihjäl)... Usch.. den här blandepisoden är första gången jag blivit riktigt manisk, förut har det bara varit hypomani. Jag får absolut noll sjukdomsinsikt och tror att jag alltid kommer må så här bra och jag har troligen aldrig mått dåligt förut heller utan bara hittat på/överdrivit... =/ Just nu är jag... hmmm.. ganska normal. Men undrar hur snabbt det kommer svänga. Min sambo har berättat att han mår väldigt dåligt och vill ha samtalskontakt :( pga mig.. tror ni han kan få det på min mottagning? De måste väl kunna ge något anhörigstöd? Han är fan deprimerad.. Vi har hittat anöriggrupper också men alla var fullbokade :(