Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

 Okej..

Har "bara" vart sjukskriven ett år å med denna diagnos har jag vart sjukskriven i ett halvår ungefär... Men jag orkar att inte göra något på dagarna... Jag måste ha lite rutiner å ha något att göra några timmar... Kankse inte varje dag nu i början... Jag vill kunna jobba heltid... Har ju kunnat jobba heltid innan, så varför inte nu??

Sjukskriven men får inget från FK eftersom jag hade en vanlig läkare som inte förstod att jag var sjuk. Kämpar att försöka orka börja plugga men har haft ett bakslag igen så nu enbart 2 aktiviteter/ möten per vecka.

Usch vad jobbigt med en läkare som inte förstår!

Ja men jag har variit sjuk i 15 år ca och ingen har upptäckt det föränns för två år sedan. Känns ju lite pissigt att ha förlorat alla åren på nåt vis. Tur jag inte är "sjukare" och söker upp sista läkaren *s*

Nä jag har fått höra allt från "ryck upp dig", " alla kan må lite dåligt ibland", "jag mår heller inte bra alla mornar jag ska gå och jobba" "nu måste du ut i sysselsättning, du har två veckr på dig sen är du friskskriven"

Läkare är ett intressant folkslag..

Varit mycket sjukskriven i perioder, endast jobbat kortare tider, varit arbetssökande, mammaledig osv.

Nu pluggar jag heltid.

Jag mår MYCKET sämre av att gå hemma och släpa och det är inget jag alls drömmer om, men är ibland oförmögen att klara av att hålla igång en sysselsättning. Hoppas på att medicinen ska göra sitt här.

Jag vill BLI något, jag vill JOBBA, inte gå hemma och lyfta bidrag och vara en belastning för samhället.

Usch! Tänk att det faktiskt är såhär i Sverige... Det är för sorgligt...Jag har sökt mig till arbetsförmedlingen där dom faktiskt kan hjälpa till... Har man en bra läkare som stöttar en å finns där så kan ams gå in å hjälpa till med arbete å skriva kontrakt som gäller just en själv. Beroende på hur man blir i vissa situationer eller är, så får man hjälp med att sätta upp ett mål tillsammans med ams och arbetsgivaren...
Än så länge e jag bara i "ingången" som det heter, å ska träffa några som har hand om gruppaktiviteter å liknande...

Precis som du så vill jag jobba, men jag vill börja sakta för att inte få ett bakslag...

Jag känner också att jag blvit bestulen på alla de år då jag inte fick någon hjälp trots att jag bad om det. Med medicinering mår jag ju mycket bättre, varför kunde jag inte fått det för 10år sedan?? Kommer aldrig få tillbaka min "ungdom", som jag spenderade inlåst i mitt hem pga depressionerna.

Även om jag inte är speciellt deprimerad mer nu så är jag så himla seg. Kan inte ta mig för att göra något alls. Sitter i sängen med datorn i knät hela dagarna. Har inget liv. Orkar inte!

Har ni några låtar som ni förknippar med att vara bipolär?

Jag har två favoriter. Först Daniel Adams-Ray "Förlåt Att Jag Aldrig Sagt Förlåt":

">



Orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt
Samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt

De raderna stämmer så bra in på hur det var innan min man hade fått diagnosen bipolär. Att han med jämna mellanrum blev så förändrad och gjorde samma misstag som vi så många gånger hade pratat igenom och som kunde se så klart på när han INTE hade skov. Det kändes verkligen som "åh, nej, inte samma gamla visa nu igen!" Och efteråt: "Hur fasen kan det bli så om och om igen!? Vad är det för låt!??!!!" Nu vet vi att det var/är bipolär, och att det var därför han inte kunde styra över det med sitt förnuft.

Sen Salem Al Fakir "Split My Personality":

">



Jag förknippar den låten med självhatet min man känner när han är deprimerad, men oxå med det positiva - att det till slut vänder!

Har bara denna. Den representerar mina depressionsepisoder, desperatheten efter att bli räddad, tomheten osv. Har ingen för mina happy-moments, då gilalr jag allt.

Men jag tycker inte att man skall äta lithium eller mediciner överhuvudtaget under graviditeten, om man kan sluta och ändå må bra, så är det självklart de bästa, såklart. När jag skrev och frågade sakerr så handlade de enbart om hur de är i mitt fall, och jag sökte svar hur andra har haft de, för att greppa min egen situation. Jag var jätterädd för min nya situation, som nygravid och bipolär ätandes en medicin jag inte kunde sluta med, hade gjort ett försök till avslut som resulterade i inläggning under 3 månader, kände mig ensam och utelämnad med information från olika överläkare och ett dokument (som jag tappat bort) som de skrev ut åt mig från nätet, där de förklarade att i mitt fall så var de bäst att äta medicin under grviditeten och riskerna var 5% för missbildning på hjärtat hos barnet. Jag menade verkligen inte något illa, och jag tycker de är tråkigt när folk drar upp för nya om detta.

Just nu är jag i vecka 19 och än så länge har allt stt bra ut med hjärtat. Skall få göra ännu ett ultraljud om några veckor för att kolla upp lite mera.

Roligt med så många nya i tråden!