Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Hej!

Jag fick iallafall min första (och fetaste) depression när jag var 16 år..
Jag minns knappt något från det, har förträngt det mesta, men jag tror att det var i samband med att min första pojkvän (som jag varit ihop med i 1 år och 3 månader) gjorde slut och dessutom (som krydda på moset) sa att han var kär i en annan..

Jag vet att jag vid det tillfället blev väldigt förkrossad, han var ju mannen i mitt liv, och jag trodde jag innerst inne att det skulle vara vi för resten av våra liv..

Sen om det var just det som utlöste depressionen har jag svaga minnen av, men jag minns att jag gick länge och kände att vardagen var väldigt mörk, även fast solen sken ute, jag minns att jag spenderade mest tid i mitt rum och att jag en dag kände att jag var less på att må sådär, jag ville komma ut ur den där bubblan, men visste inte hur..

Det klassiska som man hade hört när det gällde självmord var ju att ta en överdos av några (starka?) tabletter, och vi hade ju "tyvärr" inga hemma, men jag visste att jag fått höra att man inte skulle blanda smärtstillande och alkohol, så jag gick och hämtade alla sådana tabletter som fanns hemma och en flaska sprit och ringde min bästa killkompis och förklarade läget..

Jag har förträngt allt som sades då, men min minns att han på något sätt lyckades tala mig ur situationen, fast han var på andra sidan av sverige just då..
Jag fick mig ett "wake up call" och gick sedan därifrån med en ny syn på livet...

Däremot så har jag därefter känt mig nedstämd och deppig när vinterhalvåret börjat, och i samband med att det blivit mörkare ute..
Den enda tiden jag inte känt så var när jag var gravid med tjejerna, och även deras första halvår i livet (som inträffade på vintern då de båda är födda under våren/sommaren), jag minns att jag då reflekterade över att jag inte mådde dåligt och undrade om det var något fel..

Men sen året efter så kom det tillbaka och sen har det återkommit till varje höst, dock har ingen depp varit lika nedåtgående som den i tonåren..

Vad jag sedan reflekterat över är att jag istället till våren får totalt motsatt effekt jämfört med hösten, då jag ser mer och mer ljus på dagarna, hör fåglarna sjunga, och man t o m kan känna att det luktar vår..

Vad jag upplever som mest jobbigt just nu är den här oförmågan att ta tag i saker och ting, speciellt med hushållssysslorna..
Min man blir ju smått galen i perioder just för att han känner att det bara är han som plockar och städar men jag har alltid skyllt på att "jag måste känna mig på humör" för att städa.. Annars är det ingen idé...

Även under den här depressiva perioden kan jag uppleva stunder då jag mår bättre..
Det är nog de stunderna som jag känner att jag "är på humör"..
Jag brukar nämnligen ibland vakna på morgonen (oftast på helgerna) och känna mig superladdad och på ett strålande humör, och då brukar det bli städning på hög nivå här hemma, jag flyger fram som en tornado och städar mer eller mindre i alla rum samtidigt.. Då känner jag mig väldigt effektiv under de stunderna..
Problemet är att jag gärna skulle vilja känna mig så alltid..

Jag äter sedan ett tag tillbaka citalopram för att jag och min husläkare misstänker att jag har någon form av höstdepression..
När jag berättade för några månader sedan för min husläkare att vi hade planer på att utöka familjen så tyckte hon att jag skulle trappa ner med Citalopramen för att sedan försöka att ta bort den helt, åtminstonde under den eventuella graviditeten..
Det gick nån månad eller två utan men jag kände att jag inte tyckte om den person jag blev utan.. Mer inåtsluten, tyst, och deppig igen..

Jag fick komma tillbaks och fick det utskrivet igen, samt en remiss till vuxenpsykiatrin..
Jag var där för några dagar sedan och fick svara på frågor och berätta lite om mig själv och mitt tillstånd..
Läkaren där sa att det var svårt att sätta en diagnos såhär bara efter första försöket, men hon sa att utifrån det jag berättat och det hon fått veta av min husläkare så lät det som bipolär sjukdom..

So here I am.. vad tror ni?

Jag har så mycket frågor och funderingar som snurrar i mitt huvud fick inte så mycket svar av mamma eftersom när hon var manisk så ansåg hon att hon var frisk och när hon var depprimerad så gick det inte å prata med henne :( nu e jag gravid å väntar mitt första barn jätte spånande lite konstigt att inte ha mamma å prata med.. Men många saker som snurrar e när mamma var depprimerad sa hon ofta att hon var tom e det nån som känner igen sig i det? När hon var mannisk blev jag ofta ledsen hon kunde säga hemska saker en gång sa hon en morgon när jag var 16 att jag inte fick bo hemma längre för hon kunde inte ta hand om mig jag bodde då hos kompisar å öängtade efter att hon skulle höra av sig men hon hade fullt upp med sig själv å ingen tid för mig!!! Det e mycket mer orkar inte skriva mer nu... Hoppas nån kan känna igen sig å förklara för mig... Jag vet att mamma älskade mig

Måste bara få skriva av mig...

Ibland blir jag nästan för farlig för mig själv och min och makens relation..
Jag tänker inte alls på det då jag är mitt uppe i varvet så att säga, men efteråt tänker jag att "shit, tänk om det hänt något just då?"

Vad snackar jag om?

Jo, jag har varit tillsammans med min man i 10 år i år, varav 5 år som gifta..
Vi har haft både ups and downs men kärleken har alltid bestått oss emellan..
Det är dock nu på senare tid som jag börjat uppleva mig själv som "farlig"..
Jag har tex börjat se med "lite för ljusa ögon" på andra män..

T e x har jag börjat tycka makens ena kollega (som vi tillsammans med hans fru och son även umgås med ibland) är väldigt attraktiv, har haft fantasier om honom och nu sist när vi var hos dom på "fest" så gick jag i ärlighetens namn runt och hoppades på att vi båda skulle råka bli "lite för fulla" och att ett tillfälle skulle dyka upp så att man kunde få hångla lite med honom..
För det är så långt jag skulle kunna gå utan att mitt samvete säger ifrån, men det är en annan historia..

Nåja, det har även börjat bli så att om jag och maken tjafsar/börjar bråka om något (oftast på kvällarna) så känner jag bara "fan va trött jag är på det här", går och lägger mig i sängen med datorn och känner hur det verkligen spritter i kroppen efter någon annan famn att ligga hos..

Oftast händer det då att jag kan gå in på tex facebook och kolla om någon är inne på chatten eller på msn, och är någon av manligt online så känner jag mig på sånt humör att jag inte kan låta bli att flörta lite..
Aldrig rakt på, utan alltid "mellan raderna" så att säga..

Jag har även under vissa perioder (vet inte om det är de maniska eller deppiga?) t o m sökt upp vissa kändisar på facebook, och när de accepterat min vänförfrågan eller svarat på ett meddelande som jag skrivit till dom och frågat om något oväsentligt egentligen, men bara för att "skapa en kontakt" så kommer det där enorma lyckoruset som är så underbart, det känns som om man tagit något "uppåtjack", adrenalinet bara pumpar och livet känns underbart..

Jag var så desperat efter lite spänning i livet så att jag t o m förut bestämde med en kompis och dennes klasskompis (som jag aldrig träffat utan bara chattat med på msn och pratat med på facebook, även här med en flörtig underton) att vi skulle träffas och ha en "tequilakväll" med enbart ett syfte från min sida (att få hångla lite såklart)..

Sen när jag vaknade upp nästa morgon så undrade jag vad f-n jag håller på med!?
Varför söker jag de här kickarna? Och jag känner varje gång att jag är så nära gränsen, så skulle tillfället finnas när jag är mitt uppe i en sån här period är jag inte säker på att jag skulle kunna stoppa mig själv..

Är det någon mer än jag som är såhär tro??

Nej jag har aldrig tvivlat på om min mamma älskade mig eller inte har bara haft svårt att förstå visa saker. Hon låg mycket inne på sjukhuset mest när hon var manisk och ibland var det under tvång dom gångerna var det jobbigast eftersom jag inte var 18 fick jag inte hälsa på... I slutet gick det inte att prata med henne alls hon hade flyttat från våran familj och bodde med sin nya kille hon lämnade inget brev eller nånting satt det e svårt för mig att förstå hur det kunde gå så långt när hon hade 3 barn...

alltså det e klart att det var tufft men jag tyckte inte det då eftersom jag visste inget bättre det hade alltid vart så många kompisar tyckte att mamma var lite konstig speciellt när hon var manisk men jag blev bara arg å tyckte att dom var dumma i huvet! men nu när jag tänker tillbaka så var det nog ganska tufft jag fick hjällp från socialen av en kontakt person men inte pga mamma utan för att jag själv aggerade väldigt mycket uttåt. mamma fick elchockar har nån annan fått det å va tyckte ni om det? jag tyckte det var helt sjukt! när mamma kom hem å inte kom ihåg någonting! en gång när hon kom hem från sjukhuset när mormor å morfar hade gått bort så lyfte hon på luren å skulle ringa dom självklart fick hon inget svar å frågade mig varför.. ja berättade då hur det låg till å hon blev förtvivlad å deppig? allt blev väldigt förvirrande för mig!