Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Hej! Får man vara med här? Jag har inte fullt ut fått någon diagnos än, men när jag var på första besöket (blev remitterad av min husläkare) hos vuxenpsykiatrin häromdagen så sa läkaren att det var svårt att sätta en exakt diagnos bara efter första gången, men att det lät som bipolär sjukdom...

Jag hade ett hum om vad det handlade om då jag gjorde ett arbete om olika psykiska sjukdomar i gymnasiet, men när jag kom hem och googlade på det och läste om det så var det så mycket som stämde in...

Ska bli intressant att få utbyta lite tankar med er andra!

Okej, jag själv tycker att det  ejätte jobbigt att jag blir så aggressiv å vill slåss, å ja, det händer ofta att jag gör det, tyvärr =(

Fått Lamictal... Läkaren sa att jag inte kan räkna med resultat förrän om tidigast tre månader, antagligen sex månader. Hur överlever man det? Har ju ätit en massa mediciner, men det här är den första "riktiga" bipolärmedicinen... och han babblade en massa om att det skulle ta lång tid.

Erfarenheter av Lamictal?

Aldrig. Eller, kan bli lite aggressiv när jag är hypoman.. typ skrika på bilar och folk, inte alls något jag gör när jag är normal.

Jag märkte liten effekt redan efter några dagar, och vet att fler också gjort det. Det tog iallafall bort ångesten. Sen blev det bättre och bättre för varje doshöjning. Tog några veckor innan jag mådde jättebra. Även om det sen vände för mig efter några månader.

Är du glad när du är hypoman men samtidigt kort stubin? Har varit det men då trott att jag inte var hypoman eftersom jag även hade dåliga känslor. Trodde man bara var lycklig.

Exakt sån blir min man oxå. Därför trodde jag först att läkarna hade fel när de började prata om bipolär. Jag har inte fattat att min man var hypoman. Jag upplevde honom bara mer energisk (vilket jag tolkade som positivt, efter en depressiv fas) och  samtidigt stressad. De projekt han startar när han är hypoman är egentligen bra saker, som att renovera huset och sånt, så därför kändes det inte så konstigt att han samtidigt blev lite stressad och lättirriterad. Man blir ju lätt sån när man har mycket att göra. Fast nu efteråt ser jag det "konstiga" i att han blev sur och otålig av saker som han hade startat helt och hållet på eget initiativ. Det var ju ingen gnällig chef eller liknande som pressade honom. Han varvade upp successivt, så jag märkte inte förrän efter några månader, att jag tassade runt på tå här hemma pga alla konflikter som blev runt honom.

Intressant. Ja det är säkert stress-delen som orsakar irritationen. Jag går helt in i mina projekt också och vill inte göra något annat förrän jag slutfört dessa, även om det tar veckor. Umgås inte alls med folk under denna period. Men överlag så har jag en otroligt stor inre stess när jag är hypoman. Allt går ju på högvarv, man är som hög på amfetamin, allt rusar förbi bara.

hej jag hoppas att det är okey om jag hoppar in här såg tråden å blev genast nyfiken... jag e anhörig min mamma va mannodepprosiv hon gick tyvärr bort för 4 år sen pga sjukdommen jag har aldrig pratat med någom som var i samma situation som hon var i och tycker att det skulle vara lärorikt har haft svårt att komma över hennes bortgång!

Beklagar förlusten. Du är jättevälkommen i tråden.