mina tips till förlossningsrädda (långt)

Jag tänkte att jag kan ju dela med mej av vad som funkade för mej under min förlossning. Kan jag tipsa någon som är orolig inför förlossningen, så är det ju alltid bra. =) Jag var väldigt orolig innan, men nu i efterhand hade jag kunnat göra om det, trots att jag minns att det gör ont. 
Jag kan ju försöka förklara så utförligt jag kan hur jag upplevde det hela.. sen så är det ju väldigt individuellt hur man upplever smärta osv. Men på ett ungefär samma borde det ju kännas tycker man ju, även om vissa har mer ont, andra mindre och hur man hanterar smärtan.

Jag tycker att jag har ett ganska positivt minne av min förlossning.. jag lyckades hantera min smärta väldigt bra. Tyvärr slutade min förlossning lite tråkigt med att min moderkaka gick sönder, jag förlorade tre liter blod och blev iväg körd till operation. Så jag missade ju mer eller mindre det första riktiga mötet med min bebis.. Men i övrigt gick allt ändå ganska bra, känner mej nöjd och stolt över min prestation! =)

Min tanke om förlossningen var innan att jag ville ha kontroll.. jag ville inte fyllna bort i någon smärtlindrings dimma, utan vara med, vara aktiv.. och ha kontroll över värkarna. Jag hade läst mej till att det är när man ger vika för värkarna som det gör riktigt ont. Så jag läste på om att ha kontroll över värkarna, hur man ska tänka..osv. Jag gick även på gravid yoga där jag fick lära mej mycket om avslappning och andning.

När väl värkarna startade (11:e dygnet över tiden, Leon föddes 12 dagar över..) mitt i natten kl 02, så kändes det som att jag fick mensvärk som höll i sig någon halvminut, för att sedan försvinna helt. När denna känsla dök upp med ca 12 min mellanrum så förstod jag att det hade med förlossningen att göra.. att det hade startat. Dessa förvärkar, tror jag det kallas, fortsatte sedan hela för- och eftermiddagen. Ibland försvann det helt under någon timme, för att sedan dyka upp igen. Framåt eftermiddagen/kvällen blev de mer och mer intensiva/smärtsamma och det var inte alltid jag kunde prata samtidigt som jag hade en värk. Började vid det här laget bli lite nervös, och läste på lite extra om "mindfulness" mellan värkarna. Trots att jag var ordentligt påläst så mindes jag ju plötsligt ingenting när jag väl fick ont.. Det jag mindes från yogan var att jag skulle slappna av ordentligt både mellan och under värkarna. Slappna av i käkarna, så följer mycket av kroppen automatiskt med.. Att vara avslappnad i munnen hjälper tydligen också bebisen att lättare åka neråt eftersom att även munnen är en ringmuskel, och alla kroppens ringmuskler är sammankopplade.. Låter ju roligt men.. tycks funka. Det andetag som jag hade lagt på minnet är det "väsande andetaget". Minns inte nu vad det var yoga-lärarinnan förklarade om det, men det gjorde något med kroppen när man andades på det viset, som skulle vara bra.. Man andas in och ut djupt och lugnt samtidigt som det låter som att man andas imma på en spegel. Tänk att du ska göra imma på en spegel, det lätet "väsande" ska man ha när man andas. Jag tyckte dock att det gjorde ont att andas så på inandningen, så jag andades in vanligt och andades sedan ut väsande samtidigt som jag totalt fokuserare på värken och tog till mindfulness. Mindfulness innebär på ett ungefär att man går in mentalt i smärtan/värken. Jag fokuserade till hundra procent på värken när den kom, och tänkte att jag pressade smärtan neråt neråt för att pressa bebisen neråt, med hjälp av min utandning. Att smärtan var något positivt, ju ondare det gjorde, destå bättre.. ju mer nytta gör värken.

Det var i rygglutet som värken gjorde ondare för varje värk som kom.. inte riktigt så jag hade föreställt mej att det skulle kännas.

Genom att tänka och andas såhär redan hemma, innan det ens var dags att börja klocka värkarna, så hann jag att lära mej hitta ett sätt att hantera smärtan som funkade för mej. Och jag använde mej av detta under hela förlossningen. När jag kom in till bb var jag öppen fem cm. Jag provade lustgasen efter några timmar, men jag tålde inte den. Jag blev hög och illamående(trodde jag var en rosa kanin som skulle låta som Kalle Anka om jag började prata), men höll den ändå i handen som nån slags trygghet. Runt 02 tiden på bb gjorde det riktigt riktigt jävla ont. Värkarna var väldigt intensiva, och kom tätt tätt. Fick knappt någon chans till andingspaus mellan värkarna. Min metod med tankesätt och andning fungerade fortfarande, även om det är väldigt kämpigt nu. För ont gör det! Känns som att jag ska gå av på mitten, bokstavligt talat! Smärtan sitter i ryggslutet, nedre mage, höfter och strålar ner i benen och smärtan kommer nu med en väldigt intesiv kraft. Så jag jobbade stenhårt med att fokusera..Gå in i mej själv, in i värken och tänka att värken pressar bebisen neråt, och andas. Hade jag gett efter för smärtan här och inte fokuserat, då hade det defentivt gjort jääävligt ont! Men jag lyckades behålla kontrollen ändå, såg det lite som en utmaning att nu fixa det här.. 

När bm frågar mej om jag vill ha eda nu så känner jag att jag egentligen ville härda ut, men orkade helt enkelt inte mer fysiskt. Jag hade vid det här laget haft värkar i ett dygn sammanlagt och inte ätit något på tolv timmar, så jag var verkligen helt slut.
Bm bad mej att lägga mej på sängen för att undersöka mej och sedan invänta narkosläkaren. Jag som hatade ligga ner när värkarna kom. Jag tyckte att det var jätte svårt att få till min andning rätt när jag låg.. hade hela tiden tagit emot värkarna stående, lutandes mot något. Kändes mycket lättare att få kontroll över smärtan och pressa den nedåt på det sättet. Så jag fick nu när jag var tvungen att ligga, fokusera ännu hårdare än förut för att inte förlora kontrollen. Men det var svårt.. det gjorde nu så fruktansvärt ont + att jag hade svårare att kontrollera värken, så jag var nära att kräkas vid några tillfällen för det gjorde så ont. När väl narkosläkaren kom och rullade över mej på sidan, för att kunna sätta slangen i ryggen.. gör det obeskrivligt ont när värkarna kommer. Men jag tok-fokuserar på smärtan, känner att det är det enda sättet om inte denna smärta ska ta dö på mej och jag kommer att skrika rakt ut. Istället för att släppa taget så börjar jag peppa mej själv i huvudet..tänker att "ojoj vilken bra värk, denna värken är ju heeelt fantastisk och den gör sååån nytta, vilken helt otroligt bra värk, den hjälper bebisen jätte mycket neråt, bästa värken hittills, ojojoj va bra, vilken bra värk..."etc, samtidigt som jag fokuserar på min andning. Kanske låter knäppt, men det var verkligen det enda som hjälpte just då.

Helt plötsligt så får jag nu en krystvärk.. Hela kroppen börjar trycka på av sig själv och jag fattar ingenting.. Vet inte om min bm uppfattade det, men hon sa ingenting iaf. En liten stund senare händer samma sak fast nu ännu kraftigare.. kroppen tar helt plötsligt i med full kraft och jag gör någon form av halvskrik/halvstön samtidigt utan att riktigt fatta vad som händer..(har tidigare inte gjort en ljud ifrån mej under hela förlossningen,förutom mitt väsande då..) Det gör inte så fasligt ont heller, men jag börjar ju förstå nu att det där var ju en krystvärk jag fick. Och påläst som jag var så visste jag ju även att de får man då man är tio cm öppen.. men narkosläkaren satt ju och fiffla bakom ryggen på mej med edan.. Bm sa åt mej att jag inte fick ge efter för krystvärkarna, att jag var tvungen att mota dem. Så då började jag flås-andas, vilket jag hade läst skulle hjälpa för att mota krystvärkar. Och det hjälpte ju, gjorde knappt ont alls när jag flåsade..kändes snarare som jag fick vila lite nu efter all smärta. Och en stund senare så fick jag vila ännu mer, för då började ju edan värka... Det inte min bm hade räknat med var att jag skulle öppna mej de sista cm så väldigt snabbt, kan inte tagit mycket mer än en 45 min mellan att hon undersökte mej tills läkaren dök upp. Därför gjorde det ju också så otroligt ont, det är ju de sista cm som är mest smärtsamma. Hade jag fått stå upp och ta emot dem hade jag tyckt det var enklare iaf. Nu var jag ju lite bedrövad över att jag tagit eda, bebisen var ju egentligen inte så långt borta. Men samtidigt så var jag verkligen skit-slut och behövde vila. Så nu fick jag sitta å titta på mina värkar på dataskärmen under ungefär tre timmar. Edan tar bort en del av styrkan på värkarna, så de var nu inte tillräckligt starka för att kunna krysta även om jag var fullt öppen. Så jag fick sitta å gunga på pilatesboll, och var uppe å promenera med gåstol.. Det gör inte speciellt ont, men det känns när jag får en värk. Det gör lite ont i höger ljumske vid varje värk typ.. Men vi sitter och pratar och lyssnar på Bandit rock-kanalen på radio samtidit, och diskuterar musik, kämpar för att hålla mej vaken.

Jag frågade min bm när det är som kvinnorna brukar skrika när de föder.. Eftersom jag inte har kännt för att skrika en enda gång, så tänker jag att det kanske är när man ska krysta då (har fobi för det där skrikandet, inte vågat se några förlossningsfilmer pga det.) Men hon svarar att det är under värkarbetet som många kvinnor skriker. Hon säger att det gör ondare när man spänner sig och kämpar emot värken, och då gör det så ont så man skriker. Att jag inte behövt skrika eftersom jag "jobbat med" värkarna och inte emot dem. Känner mej då såå glad för mina förberedelser!

Runt sex-tiden på morgonen tycker bm att det är dags att försöka krysta. Hon har då fyllt på med nåt värkstimulerande dropp för att värkarna ska öka igen.. men gör fortfarande inte ont.
Jag får lägga mej på sängen igen, hon kollar på skärmen och säger till när jag ska trycka på.. Jag känner ju även när jag har en värk, så jag försöker att krysta så gott det går. Men det kändes svårt.. dels var jag superduper trött, och dels hjälpte ju inte kroppen till alls.. Tyvärr var bm väldigt dålig på att pusha mej här.. jag hade verkligen behövt en hejjaklack vid det här laget.. Min stackars kille satt nästan och halvsov i en sackosäck vid det här laget, ögonen gick i kors.. tror inte ens han fattade att bebisen snart skulle dyka upp..hehe. Så han fick jag inte mycket hjälp av heller. Så återigen fick jag ta till egen tankekraft och började leka hejjaklack i huvudet.."bra jobbat, lite till lite till.. tryck på..braaa.."osv. Tyckte dock det kändes lite weird, var typ helt säker på att jag skulle skita ner mej.. kändes dumt å trycka på då. Men sen tänkte jag att jag borde ju märka ifall bm torkar bort något och det gör hon ju inte, så då släppte jag den tanken och vågade krysta bättre. Min kille hade jag placerat i huvudända, ifall om att.. Tyckte att det kändes som jag behövde gå på dass under hela förlossningen, men det behövde jag inte på ytterligare några dagar sedan, så det var ju bara en känsla.. Antagligen att bebisen låg och tryckte mot tarmarna. Men att krysta ut bebisen kändes precis som att det skulle varit en galen förstoppning som man fajtades med.. Kunde lika gärna varit det liksom, man känner inte vilket hål som det kommer något från..bara att det är något väldigt stort som ska ut! Fick göra ett klipp, men sen dröjjde det inte länge förrän han var ute. Själva krystandet tog bara 25 minuter, vilket jag upplevde som snabbt..med tanke på att jag inte ens fick hjälp av min egen kropp med riktiga krystvärkar. Det gjorde inte så ont heller.. Minns att jag sa att det stramar och svider runt hålet, och det var ju när halva huvudet var ute.. Men det var inte någon lång stund.

Utan edan med riktiga krystvärkar hade ju antagligen den här delen gått mycket enklare.. men jag tycker ändå det gick ganska lätt att krysta fram honom, trots edan. Trodde det skulle vara både svårare och mer smärtsamt.
Men sen var han ute, min lille tok.. fick hälsa på honom ungefär en halvtimme innan de skulle ha ut min moderkaka..som pajja..en historia för sig det. Men vad underbart det var att äntligen få fram honom, efter långt kämpande! Jag var såå stolt över mej själv! =)

Jag hoppas att jag har lyckats förklara någorlunda hur det liksom känns... Och googla mindfulness är mitt tips! Och är man tok-rädd för smärta, så är det lika bra att använda eda för den tar verkligen bort smärtan! Och den kan man ju få med en gång när man kommer till bb, från öppen tre cm. Det kan ju bli lite mer långdragen förlossning, men har man inte ont så kan det ju vara värt det. Känns meningslöst att vänta med att sätta den så länge som jag gjorde iaf. Hade jag vetat att jag skulle ta den så hade jag ju lika gärna kunnat göra det tidigare och sluppit de värsta värkarna i stället. Och jag tror inte den gör speciellt ont att sätta heller.. Min läkare stack fel några gånger..grejjade där bakom en bra stund.. Jag hade ju så ont då så jag knappt märkte av det. Men om man ska jämföra smärtorna så är det ju värt att ta den smärtan för att slippa värk-smärtorna! Om man nu är smärträdd då alltså. Själv hade jag hellre sluppit den egentligen, tycker jag fick tillräckligt bra koll på smärtan med hjälp av mina knep. Hade jag inte varit så trött så hade jag kört på istället, utan smärtlindring..
Men alltså MINDFULNESS det är mitt tips! Då lär man sig att få kontroll, vilket leder till mindre smärta!

Skulle vara intressant att få läsa fler förklaringar på hur förlossningssmärtan upplevs!

Kram Kram