jennyfer skrev 2010-03-03 14:47:22 följande:
Du ser! Pojkspermier & UVI trivs i basiska miljöer.Stackare, magsjuka är inte roligt att ha i familjen.Det kanske bara vore bra om förlossningen kom igång av sig själv snart. Jag har ingen koll på igångsättningar, men det kanske är lättare för korppen om den själv får bestämma när det är dags. Har du haft sådana sammandragningar innan? Annars kanske förlossningen är på G snart? Nu är du ju expert på att föda barn, men en sak under förlossningen som hjälpte mig jättemycket var att räkna under varje värk. Eftersom det gör rätt ont så tappar man tidsuppfattningen, så man är mitt inne i smärta och det är svårt att avgöra om det är tio sekunder eller ett par minuter det handlar om. Genom att börja räkna långsamt när värken började så visste man ungefär hur långt det var kvar innan det onda försvann (mellan varje värk så är smärtan borta). Det kändes mycket mer överkomligt om man t ex var på siffran 11 när det var som värst och man visste att värken ebbade av omkring siffran 14. Man kunde se ett slut på varje värk.Sedan tyckte jag att det hjälpte att veta att varje värk gjorde att man kom närmare själva förlossningen och bebisen. Det var ungefär som trappsteg som skulle tas ett och ett. Hade man nått ett visst trappsteg så hade man faktiskt lagt de andra bakom sig. Det var inte som Fia-med-knuff där man helt plötsligt måste börja om från början.
Hej och tack för dina "tankar"!!!! Rös lite faktiskt när jag läste dem, för så här är det. Efter min senaste grav. fick jag komplikationer iform av blödningar, min livmoder är TRÖTT!!!! Orkar helt enkelt inte dra ihop sig, så jag blödde enormt stora "klumpar" i 1 1/2 dygn innan de la in fick jag mig på op, skrapning. Väl där under op fick jag min första stora panikattack. Ingen aning var den kom ifrån. Sen avlöste komplikationerna och biverkningarna efter varandra. 6 månader efter förlossningen kom min andra stora panikattack inne på Willys. SÅ kan det gå, fattade ju inte att det var psykiskt. Efter det löpte en jobbig tid, men läkarbesök pga av hjärtat osv, och där var där en läkaren för första gången frågade mig om PÅ. Skrattade bara....Iaf, började hos en psykolog för att börja bearbeta förl. och eftertiden. Där har ni mitt problem och en livsbeskrivning

Trodde aldrig jag skulle våga bli gravid igen, men övervann rädsla, men hua när jag tänker på att föda. Men faktiskt hjälpte det du skrev en del. Är ju egentligen inte rädd för att föda, har ju gjort detta ett par gången, men rädd för just tappa kontrollen och så.
Nu har jag sovit en bra stund, så sammandragningarna känns bättre, men nu är det mer mensvärk och trycket håller i sig. Om just igångsättning är ju en nödlösning. Inget som jag vill. Denna gång skulle det vara SÅÅ bra om bebisen ville komma själv. Men sånt har man tappat hoppet om efter 5 ggr

// Kram