Indien

jag är inte adopterad från indien men blev ändå berörd av ditt inlägg. många har en jobbigt barndom/ uppväxttid (inte menat att bagatelisera din, tvärtom) men jag undrar ifall det som gjort att du inte har haft det bra är kopplat till att du är adopterad? eller att hur du haft det bidrar till att du funderar på just adoptionen och vill ha kontakt med andra.

jag kanske frågar om något jag inte har med att göra så jag förstår om du inte vill svara.

Hej!
Tack för ditt mail. Jag och min adoptivsyster kommer från indien båda två. Hon kom till Sverige när hon var några månader gammal och jag när jag var 4. Självklart har jag alltid tänkt på mitt ursprung då jag har enormt många minnen från Indien. Men idag är det mer viktigt än någonsin att få känna någon typ av familjekänsla. Skulle du tala med min syster, skulle du inte ens tro att vi bott i samma familj. Den psykiska misshandel som den familjen utsatt mig för, har visserligen gjort att jag idag är starkare och kan hjälpa människor. Framför allt har jag en ödmjukhet inför hur andra har det.

Jag personligen anser att om man blir välsignad med barn så har du ett ansvar som förälder. Dels att se till så att barnen har det bra, men även att finnas där som de flästa normala mammor finns för sina barn. Det finns många kvinnor som blir gravida och skiter i sina barn. Men aduptivföräldrar ska gå igenom en massa för att bli kvalifiserade. Jag är otroligt lättad över att man blivit hordare mot de som adupterar, men kan inte alls förstå att samhället lagt alla dem som adupterades på 80 talet på hyllan.

Jag valde inte att komma hit. Man kan ju tänka att jag har det bättre här, och att jag antagligen vore död om jag bott kvar i Indien. Men något folk inte tänker på är att den gemenskap jag skulle ha med de andra gatubarnen skulle jag skatta högt idag.

För om jag inte vet om något annat än att leva på ris och sås, och kämpa för överlevnad så är det inte något jag missar. Men komma till ett i land där jag kan få allt jag pekar på förutom det jag vill ha och behöver, vilket är trygghet och kärlek gör att jag är mer tom i mitt hjärta än de flästa.

Nu låter jag kanske som världens deppigast, men du frågade och jag försöker svara.

Jättetrist att höra att du kom till en familj som inte gav dig trygghet eller kärlek

Håller med dig om att det är bra att utreda de blivande föräldrarna ordentligt och man hoppas även att den som gör utredningen har en slags fingertoppskänsla för hur angelägna familjen är att adoptera, samt duktig på att kunna känna av signaler hos par/singlar där saker och ting inte riktigt stämmer. Jag hoppas på att det i framtiden (min egen önskan) ska blir svårare att klara av en utredning mer baserat på egenskaper hos den blivande föräldern och inte så mycket fokuserat på pengarna.......i min kommun har det visst i dagsläget blivit hårdare krav på inkomst och sparande. Förut "räckte det" med att ha en normal inkomst och ett normalt sparande (hur man nu def normalt). Jag tycker man ska lägga lika mycket krut på att granska de blivande föräldrarna/ern på andra sätt, ex tillgång till medicinska journaler gällande psykisk hälsa. MEN att du skriver att du skulle ha det bättre ätandes ris och gemenskapen bland gatubarnen har jag lite svårt för att ge dig medhåll på. Det tror jag helt enkelt inte på, även om det är sådana känslor som bubblar ur dig när det är som deppigast. Man ska ALDRIG säga eller visa att barnet bör känna tacksamhet för att det kommit till sin familj, det är snarare vi som föräldrar som ska vara tacksamma över gåvan att få ta emot ett barn i våra familjer

Hoppas du har någon att prata med. Kanske andra adopterade, kanske adoptionsrådgivningen. Finns det ingen i familjen du kan prata med?

Faktum är att de som kan relatera och förstå kan också inse vad jag menar med att jag haft mer gemenskap om jag bott kvar i Indien.

Har precis blivit medlem här och inte lärt mig hur man följer trådar eller mailar.  Men anledningen till att jag blivit medlem är för att försöka hitta andra som är adupterade och behöver någon att prata med. Jag blev en aning stött av vad du sa om att du inte håller med mig, eller att det är känslor som bubblar upp. Du behöver varken hålla med eller tycka synd om mig. Jag jobbar dagligen med barn, ungdumar och föräldrar då jag jobbar på BUP.  Men jag kanske får inse att detta inte är en bra sida för mig, då ingen verkar förstå. Manhar försåelse för barn som inte vill ha kontakt med sina biolöogiska föräldrar, då de har det så bra här. Men förståelse för att barn vill återförenas med sitt biologiska arv för att livet här är otroligt ensamt och hemskt e tydligen fel. Lite dubbelmoral. Men kan förstå.

Svarar här istället (du skrev en tråd riktad till mig men känns bättre att svara här).

Menar du att man inte skulle kunna känna empati för sitt barn pga att det är adopterat? Det hoppas jag verkligen inte är den enda bilden du fått av föräldrar med adopterade barn, som du träffar på BUP.......

Har du försökt söka upp dina biologiska föräldrar i Indien?

Jag som inte varit med om något trauma som liten (vad jag kan minnas) har inte mycket till minne av när jag var under 4 år. Jag kan absolut inte förstå vad du gått igenom och har aldrig påstått det. 

 

Tänker mig att föräldrar som kommer till BUP med sina barn känner stor empati för barnet & vill att barnen mår bra. 

Jag har ett barn och det kommer nog bara bli ett för mig och även om jag hade flera så skulle jag aldrig särbehandla mina barn, i alla fall inte medvetet. ibland kan ju barn uppleva saker som vi vuxna inte förstår, därför är det viktigt för mig att min dotter i framtiden kan prata med mig om allt.  

Hej vännen!

Ohj, nu blev det nästan lite dispyter här. Jag tror att du är en bra människa som vill väl. Självklart betyder det inte att adupterade int kan få empati från sina föräldrar. Men faktum är faktiskt att ingen kan sätta sig in i hur man mår som adupterad. Du kan försöka förstå, och ge det stöd och tröst som du kan.

Jag kan gå till mig själv. När jag kom till sverige hade jag en massa skit i min ryggsäck, som jag dessutom hade starka minnen av. Jag kom till en liten by där bara jag och min syster var adupterade och mörka. Den enda som jag kände någon tillhörighet till var min syster som gärna inte ville dela sina föräldrar med mig. Detta innebar sedan att jag inte viste vem jag skulle ty mig till.

Idag har jag många vänner, bra jobb  men känner mig otroligt ensam och vilsen. Ingen förstår det, speciellt inte om de inte själv har det jobbigt. Sverige funkar så. Har du det bra och mår bra är det både jobbigt och svårt att ens förstå vad en människa som har det jobbigt går igenom.

Du är ett praktexempel på att allt man säger tolkas fel, och att inte kunna förstå. Du är ingen dålig människa för det, och få nog lära dig dina läxor igenom livet också.

Ta en runda på passagen så får du läsa om människor som verkligen är både deppiga och arg för att de inte känner någon tillhörighet. Mvh

En sak till!

De flästa föräldrar kommer in med sina barn för att de är jobbiga och ställer till problem. Av alla familjer jag träffat är det en familj som undrat vad de själva som föräldrar gör för fel, och vad de kan göra rätt.

Jag tycker det är väldigt mng som skriver här som undrar hur de ska göra för att möta sina barns behov & har nog inte sett att ngn här skriver att deras barn är "problemet", snarare försöker man förstå sitt barn & många föräldrar här undrar "vad gör jag för fel". Jag tycker man befinner sig i det stadiet titt som tätt. Och jag personligen känner mig främmande i den beskrivningen du har ang adoptivföräldrar, det är allt.

Vad gäller att vara adopterad kan jag ju inte förstå, vilket jag på nytt skriver. Man kan ju försöka förstå, det är allt. Men sedan är ju inte heller adopterade en homgen grupp, det finns säker adopterade som inte kan sätta sig in i varandras barndom/bakgrund. De som haft en jättebra uppväxt, de som inte haft det. De som aldrig känner tillhärighet och de som gör det.

Jag tror inte jag tillför dig ngt Hoppas det finns ngn adopterad härinne som kan hjälpa dig i dina funderingar.

Jag är adopterad, mina föräldrar valde att adoptera bort mej pgr av anledningar jag inte berättar här men allt skedde mkt fort. Jag har två äldre syskon och en yngre än mej. Har alltid undrat varför, alltid undrat om jag inte var älskad osv när jag var yngre. I vuxen ålder tog nyfikenheten över om huruvida jag var lik dem, om mina barn var lika dem osv.. Men oavsett vilka problem vi har i bagaget från vårt tidigare liv så tror jag att det är viktigt att mår man som du.. ta reda på mer om din bakgrund. Försök söka upp dina rötter och få svar på varför du lämnades på gatan.
Det är hemskt för dej att du känner att du aldrig passat in här. Men söka sig tillbaka kanske är ett sätt för dej att bättre förstå varför du kom hit? 4 år är ju "gammalt" man minns ju så mkt och jag förstår din tanke med att man rycks upp från ngt man känner sig van vid och kommer till ngt ovant. Sen jag fann min biologiska familj föll alla pusselbitar på plats och jag fick en frid jag inte haft innan.
Kanske inte hjälper dej så mkt detta inlägg men tänk på om du har möjlighet till att söka dej tbx.

Hejsan!
Jag känner mycket igen det du skriver. Är själv adopterad från Indien och kom hit som 7-åring. Hade inte heller en bra barndom. Var också länge ensam om att vara enda "mörka" i alla sammanhang.
Haft många motgångar, kriser och haft identitetskris många ggr men nu känner jag mig stabil och vet var jag står men det har tagit sin tid.
Först idag har jag förståelse över mina föräldrars agerande och känner inte längre ilska och bitterhet.
Vill du prata mera kanske vi kan ha mail-kontakt eller nåt.
Har du barn/familj?

Hej vännen!!
Tack för ditt mail. Jag förstod inte riktigt hela mailet, men att kontentan förmodligen va att du förstod mig. Jag fortsätter gärna kontakten.
Mvh Jess

Hejsan!

Ibland skriver jag lite för mycket. Men det är så få som berättar så mycket om sig själv som du har gjort. Men jag tycker att du är modig. Bara genom att du pratar om det som du har varit med om, så kommer du att nå ditt mål.

Vad var det du inte förstod? Jag kan förklara för dig.