Indien
Deivi skrev 2010-02-12 00:14:12 följande:
Hej!Tack för ditt mail. Jag och min adoptivsyster kommer från indien båda två. Hon kom till Sverige när hon var några månader gammal och jag när jag var 4. Självklart har jag alltid tänkt på mitt ursprung då jag har enormt många minnen från Indien. Men idag är det mer viktigt än någonsin att få känna någon typ av familjekänsla. Skulle du tala med min syster, skulle du inte ens tro att vi bott i samma familj. Den psykiska misshandel som den familjen utsatt mig för, har visserligen gjort att jag idag är starkare och kan hjälpa människor. Framför allt har jag en ödmjukhet inför hur andra har det.
Jag personligen anser att om man blir välsignad med barn så har du ett ansvar som förälder. Dels att se till så att barnen har det bra, men även att finnas där som de flästa normala mammor finns för sina barn. Det finns många kvinnor som blir gravida och skiter i sina barn. Men aduptivföräldrar ska gå igenom en massa för att bli kvalifiserade. Jag är otroligt lättad över att man blivit hordare mot de som adupterar, men kan inte alls förstå att samhället lagt alla dem som adupterades på 80 talet på hyllan.
Jag valde inte att komma hit. Man kan ju tänka att jag har det bättre här, och att jag antagligen vore död om jag bott kvar i Indien. Men något folk inte tänker på är att den gemenskap jag skulle ha med de andra gatubarnen skulle jag skatta högt idag.
För om jag inte vet om något annat än att leva på ris och sås, och kämpa för överlevnad så är det inte något jag missar. Men komma till ett i land där jag kan få allt jag pekar på förutom det jag vill ha och behöver, vilket är trygghet och kärlek gör att jag är mer tom i mitt hjärta än de flästa.
Nu låter jag kanske som världens deppigast, men du frågade och jag försöker svara.
Jag har nu suttit i flera timmar för att kunna skriva ett litet inlägg till dig. Jag har inte vetat hur jag skulle logga in m.m. Men jag hoppas att allt ska fungera nu.
Det du har skrivit är precis som om du talade om mitt liv. Jag har haft det precis som du. Jag kom till sverige när jag var fyra år, är adopterad från Indien, varit ensam brun bland vita människor. Jag har också haft svårt att förstå hur man kan adoptera och inte ha någon förmögenhet till att ge kärlek som alla barn behöver.
Precis som du har jag också blivit stark och ödmjuk med allt som har hänt. Men ibland behöver man någon som förstår hur allt har varit. Jag har även varit med om många människor som inte förstår hur det är att ha en sådan uppväxt och ändå få allt matriella saker man kan peka på.
Jag har en syster precis som du, en lilla syster. Vi är som natt och dag.
Men jag har fått jobba en hel del för att få bättre självförtroende och för att må bättre och bättre med allt som jag har varit med om. Så jag har adopterat en familj till mig själv. Det låter konstigt för dem som inte förstår detta med att vara ensam. Men jag har fått en pappa, extra mamma och syskon. Alla är vita med det gör ingenting.
Även om min biologiska mamma är död, så är hon och kommer alltid att vara min mamma. Så det är därför jag skriver extra mamma.
Jag är glad för att jag har hittat denna familj. Nu finns det människor som förstår mig.
Jag skulle gärna vilja ha mejl kontakt med dig om du själv vill.
Du låter inte alls deppig. Jag förstår vad du pratar om.
Nu får jag hoppas att det fungerar.