Indien

Jättetrist att höra att du kom till en familj som inte gav dig trygghet eller kärlek

Håller med dig om att det är bra att utreda de blivande föräldrarna ordentligt och man hoppas även att den som gör utredningen har en slags fingertoppskänsla för hur angelägna familjen är att adoptera, samt duktig på att kunna känna av signaler hos par/singlar där saker och ting inte riktigt stämmer. Jag hoppas på att det i framtiden (min egen önskan) ska blir svårare att klara av en utredning mer baserat på egenskaper hos den blivande föräldern och inte så mycket fokuserat på pengarna.......i min kommun har det visst i dagsläget blivit hårdare krav på inkomst och sparande. Förut "räckte det" med att ha en normal inkomst och ett normalt sparande (hur man nu def normalt). Jag tycker man ska lägga lika mycket krut på att granska de blivande föräldrarna/ern på andra sätt, ex tillgång till medicinska journaler gällande psykisk hälsa. MEN att du skriver att du skulle ha det bättre ätandes ris och gemenskapen bland gatubarnen har jag lite svårt för att ge dig medhåll på. Det tror jag helt enkelt inte på, även om det är sådana känslor som bubblar ur dig när det är som deppigast. Man ska ALDRIG säga eller visa att barnet bör känna tacksamhet för att det kommit till sin familj, det är snarare vi som föräldrar som ska vara tacksamma över gåvan att få ta emot ett barn i våra familjer

Hoppas du har någon att prata med. Kanske andra adopterade, kanske adoptionsrådgivningen. Finns det ingen i familjen du kan prata med?

Svarar här istället (du skrev en tråd riktad till mig men känns bättre att svara här).

Menar du att man inte skulle kunna känna empati för sitt barn pga att det är adopterat? Det hoppas jag verkligen inte är den enda bilden du fått av föräldrar med adopterade barn, som du träffar på BUP.......

Har du försökt söka upp dina biologiska föräldrar i Indien?

Jag som inte varit med om något trauma som liten (vad jag kan minnas) har inte mycket till minne av när jag var under 4 år. Jag kan absolut inte förstå vad du gått igenom och har aldrig påstått det. 

 

Tänker mig att föräldrar som kommer till BUP med sina barn känner stor empati för barnet & vill att barnen mår bra. 

Jag har ett barn och det kommer nog bara bli ett för mig och även om jag hade flera så skulle jag aldrig särbehandla mina barn, i alla fall inte medvetet. ibland kan ju barn uppleva saker som vi vuxna inte förstår, därför är det viktigt för mig att min dotter i framtiden kan prata med mig om allt.  

Jag tycker det är väldigt mng som skriver här som undrar hur de ska göra för att möta sina barns behov & har nog inte sett att ngn här skriver att deras barn är "problemet", snarare försöker man förstå sitt barn & många föräldrar här undrar "vad gör jag för fel". Jag tycker man befinner sig i det stadiet titt som tätt. Och jag personligen känner mig främmande i den beskrivningen du har ang adoptivföräldrar, det är allt.

Vad gäller att vara adopterad kan jag ju inte förstå, vilket jag på nytt skriver. Man kan ju försöka förstå, det är allt. Men sedan är ju inte heller adopterade en homgen grupp, det finns säker adopterade som inte kan sätta sig in i varandras barndom/bakgrund. De som haft en jättebra uppväxt, de som inte haft det. De som aldrig känner tillhärighet och de som gör det.

Jag tror inte jag tillför dig ngt Hoppas det finns ngn adopterad härinne som kan hjälpa dig i dina funderingar.