MajMammor 2007 15

Tiden har varit en grundläggande orsak. Eller kanske snarare tidsbristen, den ickeexisterande tiden för varandra. Tankar på att gå isär har funnits länge, i alla fall hos mig. Det har varit svårt att se att det finns någon kärlek kvar. Visst har vi haft bra perioder, det ska jag inte sticka under stol med. Men när den bra perioden övergått i en dålig period så har den oftat blivit mkt värre än den förra svackan. När vi sedan rest oss ur svackan har vi bara kommit halvvägs upp till starten. Lite som det där mattexemplet med snigeln som klättrar i en brunn, det regnar och den åker ned en halvmeter. Så efter tio svackor fanns det ingen bra period kvar längre. Utan bara mer eller mindre  svacka. Jag löste desperationen genom att slukas upp av barn, hus och renovering. Maken löste det genom att vara otrogen. Så ja, en specifik händelse fick mig att få nog. Men det var en kaskad av händelser innan som gjorde att vi hamnade där.
En del av mig ser det och kan se att makens otrohet inte var något lustigt. Den andra, känslomässiga delen, är fortfarande jävligt arg, sviken och ledsen. Han svek och det  kommer jag aldrig kunna förlåta honom för.

Kavat, du hade rätt, det sa att det bara var att fortsätta smörja och att jag gjorde allting rätt redan. Jag kör på det ett tag eftersom jag tror att det har lite med årstiden att göra och att hon blir torr och irriterad i huden.

Annars har vi haft en slappar dag idag. Har hunnit handla och dona lite hemma men mest bara tagit det lugnt och varit tillsammans. Blir ju lite lite tid tillsammans när jag jobbar endel borta så det gäller att passa på.

Johanna var visst lite trött Hon sover redan men så blir det när det inte sovs någon middag. Hon hinner inte komma till ro och sova på dagis nu när hon inte använder nappen. 

I morgon är hon ledig så då ska vi gå till församlingshemmet och äta sopplunch och efter det är det barnsång. 

3bus - Jag kan ju säga att Jolina har blivit bra mycket tröttare nu sen hon börja på "stora" avdelningen på dagis. Det är väl ett helt annat tempo där skulle jag tro. Middag äter hon nästan aldrig för hon är liksom för trött. Sista tiden på kvällen bukar hon få slappa vid tv'n och när playhouse disney "går och lägger sig" gör hon sig i ordning och somnar inom en mycket snar framtid

På måndag åker jag, gubben, Jolina, svärmor, sambos bror med familj till Spanien. Ska bli skönt!

Fy vad svårt... Ja, ska ni gå vidare tillsammans måste du nog kunna förstå och förlåta på något sätt. Sen behöver man aldrig acceptera sveket, men du måste nog känna en tillit till att det inte händer igen om det ska funka. En gång är ingen gång men två... Han kan ju faktiskt ha lärt sig livets läxa. KRAM!

Ja, du får väl se hur det går framöver då. Tänk på att trappa ner kortisonen försiktigt, alltså inte sluta abrupt.
Låter som en skön dag i alla fall!

heoo:
Hur ni än löser det hoppas jag det blir bäst

Heo _ ajdå. (Var för övrigt inte meningen att "dra ur dig" vad som hänt )
Nej det klart, då är det verkligen svårt. På alla sätt

Linnea vaknade en vända igår kväll och bara grät och grät och kastade sig hit och dit och gick inte att få kontakt med. Färstod att hon inte var riktigt vaken så jag bara tog henne i knät och satt med henne tills hon lugnade ner sig (5-10 min). När hon var lugn igen så tittade hon upp på mig och sa "varför sitter jag här?". Då fick jag ju bevisat att hon inte varit vaken. Har hänt nån gång förut att hon varit sån men lite obehagligt är det ju när man inte kan trösta eller få kontakt alls.

Tess, usch, låter lite läskigt, tur det inte händer ofta. Leya pratar i sömnen, en natt skrek hon "nej, jag vill inte!" men sen blev hon tyst... man blir ju lite nyfiken vad hon inte ville