Bettan: nej, det verkar fakiskt inte finnas det där jag bor. Har ringt massor av samtal de senaste dagarna.
Mojutten: ja, det är helt galet. Det verkar verkligen som att ingen bryr sig om vårt problem. Du gör helt rätt i att fokusera på att få hjälp att bli gravid nu, man kan inte grubbla över allt på samma gång. Samtalsstödet har hjälpt mig mycket! Med kuratorn, så pratade vi mest om den konkreta situationen och stressen över det. Med psykologen så går vi djupare och benar t.ex. i mina känslor av värdelöshet när jag inte "klarar" det här. Jag förstår att det känns tungt att ta tag i detta nu, men jag tror verkligen att det kan hjälpa. Kuratorerna på KK är varken svåra att få tid hos eller dyra (kostar som ett vanligt läkarbesök). Och du, jag har också den där typen av galen arbetsmoral 
När jag var sjukskriven efter 4:e ma så vågade jag knappt gå ut de första dagarna, men jag lovar dig att det går över! Efter ett tag börjar man inse att man förtjänar att ta hand om sig själv. Tänk på hur du skulle ha tänkt kring detta om det var någon annan som gick igenom samma sak, skulle inte de förtjäna att vara hemma ett tag? Ta hand om dig!
TT: jag är fortfarande ett fan 
, även fast jag såklart är väldigt, väldigt besvken. Tydligen så går det inte att göra något undantag, utan allt är stoppat tills studien kommer igång. När jag släpper besvikelsen, så kan jag säkert se att det är vädigt tur att någon verkligen ska forska i detta så att de som kommer efter oss kan få vettig hjälp. Det jag är riktigt bitter över är att jag hade Dr LMs nummer sista gången jag blev gravid, men avstod att söka hjälp hos honom eftersom min gyn. sa att blodförtunnande skulle vara dåligt för min sjukdom.
Piminella: vad tråkigt att det inte gick den här månaden, men vad skönt att du får hjälp! Håll hårt i den läkaren
Ego: halmstråt verkar faktiskt ha gett utdelning. Det finns en läkare i en annan stad som kan skriva ut Innohep, men med krav på att jag får uppföljning någonstans. Ska ringa Dr LMs mottagning ang. detta. Känner mig hemsk som ringer så här mycket, men jag känner att jag måste nu. Om inte detta går att ordna, så vill jag inte ens försöka bli gravid så jag måste ju ha informationen nu. Det känns nästan osannolikt att allt detta kan gå fel. Att man kan ha så här otur. Maken och jag har pratat ordentigt och är helt eniga om att lägga ner försöken om vi inte får medicin. Började först fundera på att åka utomlands, men har lagt ner det. Någonstans måste kampen sluta och vi tror ju att vi kommer att bli föräldrar till slut iaf.
