har haft en fruktansvärt lugn helg men vart hur jäkla stressad som helst och inte fått gjort något. denna veckan har jag 6 prov i skolan och det är föööööööör mycket. hur ska man kunna få bra resultat när man inte kan plugga ordentligt till dom.
har förövrigt känns mig stressad och upprymd och skitnervös oxå därför att vi ska på infomöte på sahlgrenska nästa onsdag.
äntligen ska vi får börja! tänk om det inte lyckas, vad gör vi då?...
frågorna snurrar i mitt huvud.
vilken dag ska man börja sin behandling? nässpray och sprutor? om det är på cd1 så hinner jag ju börja innan sommaruppehållet ju
wtf...... nu blev jag ju alldeles till mig ju. jag kommer vara där på dag 21 så skulle ju kunna börja samma dag oxå hahaha men det är nog omöjligt antar jag men JAG VILL.
ja förut stod oxå mitt liv stilla och man vågade inte göra nåt ifall man skulle bli med barn osv.. nuu några år senare och fortfarande inga barn, orkar jag inte vänta längre.. sa upp mig från mitt jobb som jag vantrivdes på och har börjat plugga istället.. resonerade att pluggandet orkar man ju med även som gravid en termin extra liksom. det är ju inget som är fysiskt tungt på det sättet plus att när bebis senare kommer så kan man ju ta en kurs i taget medans man är mammaledig eller nåt.. känns helt underbart...
är sååååååå nervös och spänd inför nästa onsdag när vi ska på ivf-möte, kan knappt sova och all min vaken tid går åt att tänka på detta´. spännande men skrämmande samtidigt.
känner igen mig så väl i detta med att andra får barn och man är lycklig för dom men samtidigt sörjer man átt man själv inte får uppleva detta(än).
min man har två barn sedan tidigare äktenskap och igår fick jag hämta dom efter skolan för deras mamma hade åkt in till bb för att få sitt tredje barn(första med sin man). man blir så lycklig och glad och man håller tummarna för att det ska gå bra och man ropar grattis till mannens barn när man får reda på att deras nya syskon blev en pojk, sen åkte vi ut och köpte present från dom till sin nya bror så att när deras mamma ringer och vill/orkar att deras andra barn ska komma och hälsa på så ska dom ha det med sig. sen går man hem och gråter hela natten.. det känns så jobbigt även fast man är glad för deras skull.
ja dom drar ut på allt, alla undersökningar med väntetider till osv.. vi skrev in oss för utredning efter ett halvårs försök och fick komma in efter tre månader och då gjordes olika utredningar ett halvår ungefär och sen fick vi pergo trots att dom inte hitta fel på oss som vi skulle testa i fyra månader men jag avbröt efter tre månaders kur för jag orkade inte mer varken psykiskt eller fysiskt, mådde inte alls bra och då skicka dom remiss till sahlgrenska för ivf och vi fick komma in med tre månaders vårdgaranti och det är nästa onsdag för infomöte och läkarmöte. min man har två barn sedan tidigare och jag har inga, vi är båda över 30 och det räkte tydligen eftersom chansen till graviditet minskar efter 25 års ålder sa dom.