EPT (Extremely Pre Term/Extremt mycket för tidigt född) Tråd 17

Han var lite försiktig i sitt uttalande, han menade att det oftast är infektion och eftersom jag fått antibiotika på NUS trodde han alltså att de hittat bakterier i urinen, men det var pga misstänkt infekterad infart jag fick antibiotika, inga prover togs och han kunde inte hitta några positiva labprover i min journal. Nu fick jag V innan våra landsting började dela digitala journaler, så inga labprover på varken mig eller sonen från NUS finns i systemet. Det känns förvisso tryggare, det håller jag med om, men det är tredje gången jag är gravid och trots fler kontroller vid graviditeten med V kom han ju tidigt, men han överlevde i alla fall. Jag tror inte det är infektion som orsakade den tidiga förlossningen med V, utan stress och ev disposition för förtidig födsel, eftersom jag fick sammandragningar så tidigt (vecka 18 började de regelbundna sammandragningarna med V, fick bricanyl från vecka 21 till 24). Förra gången blev jag avfärdad av barnmorskorna på förlossningen, eftersom mina SD inte registrerades på CTG-maskinen, men VUL två veckor senare visade att jag var öppen 2 cm och hade halvt utplånad livmodertapp. Den HÄR gången kommer jag INTE att ge mig om de försöker skicka hem mig utan att göra ett VUL direkt.

Grattis! Jag blev remitterad av min BM redan första gången jag ringde henne och kom in för hälsosamtal. Kommer gå till specen var fjärde vecka och vanliga BM enligt normalt schema. Förra gången fick jag tjata mig till en spec-remiss, nu var det inget snack om saken.

Wockatz, det hände oss också, men vi var också ännu på sjukhuset. Första gången jag ammade V på egen hand svalde han fel. Han tappade all muskeltonus och hela kroppen blev liksom lilafärgad. Det skadade definitivt min amning, förutom all pumpning och annan förnedring så var det en kraftigt bidragande orsak till att jag blev mer motvillig till att amma efteråt. Precis som för Fabulousmom tog personalen honom direkt och sög honom ren i halsen. Det kändes som att han dog där i mina armar, det går verkligen inte att glömma en sådan händelse, men det går bättre efter ett tag.

Och jag kan också uppdatera lite! Fick V i oktober -07 och blev gravid igen i oktober -11. Nu är jag i vecka 35 (!!) och har bara drygt fyra veckor till BF. Har fått otroligt bra backup denna graviditet, varit sjukskriven sedan vecka 24 då jag började öppna mig, men med regelbundna kontroller, strikt sängläge och bra läkare så har jag lyckats ta mig till gränsen för vad som nästan är fullgånget. De senaste dagarna har jag känt av mycket sammandragningar, så det är nog inte så långt kvar. Det finns hopp andra gången, bara man får vården på sin sida!

Om det inte funkar att ligga hemma ska du såklart ligga på sjukhuset. Jag fick ligga ner tidigt (men inte lika tidigt som du) denna graviditet, men då har jag bara ett barn hemma som var på förskolan efter makens arbetstider. Min man lagade färdigt mat åt mig så jag aldrig behövde kliva ur sängen förutom vid toalettbesök. Det krävs i princip 100% support i hemmet för att sängläge hemma ska funka. Jag fick komma ur sängen i vecka 35, så nu går jag och väntar på förlossning helt enkelt! Inga tecken på att lilltjejen i magen ska vilja komma ut dock, ska till spec-MV i eftermiddag för att kolla läget!

Jag är ännu gravid, men börjar till och med bli lite less nu på slutet, vecka 37+0 idag. Tyvärr har de upptäckt en avvikelse på tillväxtultraljudet förra veckan, så vi ska få en second opinion nu på onsdag av en annan läkare. Det handlar om en misstänkt obstruktion i barnets tarm, av någon anledning som vi ännu inte fått kläm på. För vår del innebär det att vi måste föda på annat sjukhus trots att jag är fullgången nu, ifall att även det andra ultraljudet visar samma avvikelse. Förhoppningsvis är det dock absolut ingenting och jag får fortsätta gå och längta efter förlossningen

Samma här, det har hela tiden varit 32+0 som var det STORA målet. Nu känns det verkligen som att jag går på övertid, jag är ju KLAR med det här nu Två dagar till extra UL-undersökningen, känns som tiden segar sig fram!

38+5 och jag är ÄNNU gravid, blir igångsatt på onsdag om det inte startat av sig självt! Helt sinnessjukt faktiskt efter ett sent MF och en exprematur, det var verkligen INGEN som trodde att jag skulle vara gravid så här länge, varken jag eller läkarna! Tarmarna är ännu svällda, det KAN bero på en obstruktion i tarmen, men det kan också vara så att barnet tömmer mer sällan än vad som är vanligt pga min gravdiabetes. Barnläkarna ska iaf titta på det direkt efter förlossningen är planen

Så, det FINNS hopp om att få gå en hel graviditet trots att man haft mycket problem innan, jag är så tacksam att jag fått mycket stöd och hjälp denna graviditet från både min BM och från special-MV, annars hade det nog inte gått lika bra! 

En fullgången liten tjej kom till oss torsdag den 19 juli, allt har gått finfint och jag måste säga att jag är tacksam över att ha fått chansen att uppleva en fullgången graviditet och förlossning efter att ha fått en exprematur först. Jag vet att många undrar om det verkligen kan göra lika ont att föda en prematur och mitt svar är att det gör det definitivt. Jag tycker inte det var värre den här gången, däremot var det mindre psykiskt påfrestande denna gång. Jag behövde inte kollas lika ofta, fick bestämma mer själv hur jag ville göra (vara uppe och gå, ligga ner, stå i duschen etc) och fick ett lugnt avslut med en kladdig bebis på bröstet istället för ett barnläkarteam som tog barnet innan jag hann se honom, så som det var på första förlossningen. Det slår mig mer och mer vad jag missade den första tiden med V och jag förstår varför det var så svårt att få till en bra anknytning med honom. Jag önskar att någon ärligt hade frågat mig då hur jag mådde, för jag mådde verkligen inte bra. Den här gången är det helt annorlunda. Lilla Eira är redan en självklar del av vår familj, har redan en lika stor del i hjärtat som Vidar har, men med honom fick jag kämpa för att våga älska, med E kom allt av sig självt. Nu ska jag förbereda nattens amningsmaraton, med glädje i själen!

Ja, mina sammandragningar har kommit kring vecka 17 i samtliga graviditeter. Första gången fick jag missfall i vecka 20+3, andra gången fick vi V i 28+3 och nu E i 39+4 (efter sängläge mellan vecka 25-35).

Måste bara kommentera lite, det var så kul att läsa om dina barns namn! Här heter storebror Vidar och är född i 28+3, lillasyster heter Eira och är född för två månader sedan, fullgången

Om du vill ha mätbara resultat kan du kanske titta på vårdtid för barn som kängruvårdas eller liknande? Eller som samvårdas med förälder på avdelningen? 

Vidars första dagisstövlar var från pop. Försök annars hitta stövlar med lite plast i, de är lättare än helgummistövlar. Billigare också! 

Vidar har också varit på utvecklingsbedömning både vid 12, 18 och 24 månaders ålder. Vid sista kontrollen bedömdes han vara före sin okorrigerade ålder och vi bestämde där och då att han kommer att gå i skolan med sina jämnåriga och inte gå året efter (då han skulle varit född). Både motoriskt och mentalt är han alltså före jämnåriga och han kommer inte ha några problem att gå med -07orna. Han fyller alltså sex år i år och börjar sexårsverksamheten till hösten.

Jag fick gå på specmödravården varje vecka från vecka 14, det lugnade mig en hel del att de tog prover regelbundet, att de kontrollerade livmodertappen och att jag hade en tät läkarkontakt. Jag blev sjukskriven i strikt sängläge från vecka 24 ungefär, till vecka 36. Tvåan är född en dag före BF, men jag öppnade mig tidigt igen, fast den här gången visste vi det direkt och jag fick lägga mig i sängen resten av tiden för att hålla henne inne.

Jag har funderat på att skriva ganska länge faktiskt, ville veta om någon har hört talas om CVI, eller hjärnblindhet som det också kallas?

Min V utreds för CVI just nu, vi upptäckte att han hade svårt att skilja på vissa av sina kompisar, särskilt de som hade syskon av samma kön. Tex har han några kusiner, tre bröder, och han kan inte koppla namn till person, även om han bara leker med de två yngsta kan de få heta en brors namn lite då och då. Han har också svårt för nya situationer där han inte förstår vad som kommer hända eller vad som förväntas av honom, nya platser blir skrämmande och han klarar inte riktigt sådant. Han har en yttre synskada också, mikroskelning, så han har ögonlapp fyra timmar om dagen. Han har haft svårt att fungera vid vissa situationer i förskolan, men mycket förklaras av CVI. Jag hade aldrig hört talas om det tidigare, men vår psykolog och ögonläkare som är delaktiga i utredningen sa också att prematura barn som fått blödningar löper högst risk att drabbas.

Min kille är också mindre än genomsnittet, men det är vanligt bland extremprematura barn. Vidar är 110 lång och väger ungefär 16,5 kilo, han är sex år.