Vilka fysiska symtom på stress/ångest har ni haft ?

Så skönt att min starttråd kunde göra dig så glad och lättad över att inte vara ensam. För det är du verkligen INTE ! Just nu yttrar sig mina fysiska symtom som EXTREMA spänningar i nack/hals/käk och ansiktsmuskulaturen. Inte visste jag att enbart spänningar kunde orsaka sådana besvär :/ ! Har pga detta även fått muskelknutor på käken/kinden som känns ivägen och ömmar. Inget kul alls. Känns som en ond cirkel som man inte kommer ur !

Mina:
Frossa
Spänningar i hela kroppen
Hackar tänder
Hyperventilerar
Skakningar
Vrider händerna
Biter i saker
Vaggar överkroppen
Hjärtklappning
Tryck över bröstet
Ont i magen
Ryckningar
Gråt
Illamående

Ont i bröstet
Jobbigt att andas
Magkatarr
Ont i magen
Diarré
Ont i kroppen
Återkommande infektioner

för mig började min utmattningsdepression med ont i händerna, stickningar och svaghet i armar och ben, störst svaghet i vänster sida, balanssvårigheter, ont i huvudet, domningar i ansiktet, svårt med minne och koncentration. ångest.

Jag har även vid 3-4 olika tillfällen kollapsat. PNES kallas det i usa (Psychogenetic non epeleptic seizures/Psykogena icke epileptiska anfall). Som jag förstått det är det en del av PTSD. Och man kan få det om man lever under mentalstress (väldigt kraftig) under många år som jag gjort. Det i sin tur gör att synstörningarna triggar traumaminnet från de gånger det har hänt vilket jag gör att jag fruktar att det händer igen. Trots att det var år sedan det hände. Men kroppen och sinnet minns. Det fysiska minnet triggas fort om jag blir bländad (väldigt ljuskänslig). Och som så många av er är det "blixtrar", Ljusa prickar (som man bländats av en svetslåga, "pulserande" nyansförändringar när det är mörkt. När jag skall sova etc.
Detta gör att jag har solglasögon på mig mest jämnt. Speciellt ute. För att ögonen inte "tål" ljus pågrund av ett belarmat nervsystem.
Tack för länk till forum. Skall kolla in.

Och nu i afton lättare återfall i PÅ med:
andningssvårigheter, Svårt att svälja... spända muskler kanske?

Jag får fortfarande jättejobbiga synrubbningar och är ljuskänslig, får alltid ha solbrillor när jag kör bil, i början var det en trygghetsgrej men nu känner jag faktiskt att jag inte klarar av allt ljus som blir, behöver inte ens vara soligt. Helt klart har mina ögon påverkats mest av min stress och ångest, på andra plats kommer yrseln. Kan även få blixtar framför ögonen, t ex om något oväntat händer, att jag blir rädd, sätter i halsen eller liknande. Då inser jag - trots att jag tror att jag är lugn - att jag faktist är spänd för det mesta, SUCK. Dock är jag så pass bra att jag klarar mig bra, kan ju trots allt köra bil, tog körkort för snart 4 månader sedan och panikångestattacker i 110 km är fan inte roligt! Men jag fixade det! Min terapeut som jag gick hos då sa att kökortet skulle vara min bästa terapi just för att det gav mig så många attacker. Dock så började ju min ångest p g a 2 dödsfall inom familjen och att jag är lite överambitiös och pressar mig. Jag hoppas nu att jag lärt mig min läxa, en gång för alla!

Lycka till alla!  PS. tror aldrig att mina symtom kommer försvinna helt, får helt enkelt lära mig att leva med dom, har ju ändå gjort det i snart 4 år. Ändå känner jag ibland varför jag? kram på er

Jo jag känner igen mig i allt du skriver. Och insikten man förstår att man är i ett spänt läge hela tiden är inte roligt. Och precis som du så är synen det som mest har påverkat mig. Ljuskänslig är bara förnamnet. Det är hela tiden där. Och speciellt när man reagerar på någonting. Då reagerar man även på "symptomen" och de bli ännu tydligare, kraftigare och cirkeln är sluten.
lära sig leva med. Men hur? :(

Jag vet inte hur man ska bära sig åt och ibland kan jah bara önska att jag en dag ska bli "normal" men tror inte det kommer hända, visst har det varit värre - mycket värre..så illa att jag inte kunnat gå ut utan mediciner, lugnande medicin bla annat så nuläget är ingenting mot det värsta men jag hoppas en dag att ändå ska kunna bli helt "mig", den jag var innan. Jag försöker tänka positivt och leva på som vanligt, ta hand om hem, barn, sambo och jobba, träffa kompisar men detta smyger med mig ständigt, är som att ångesten bosatt sig och är där för att stanna tyvärr. Minsta lilla tanke eller stress gör mig yr eller påverkad på andra sätt, eller att gå i långa korrioder, för många intryck m.m. och det är ju svårt att undvika Tyvärr så har jag utvecklat en liten tendens till hypokondri med - jag trodde att jag var väldigt sjuk i börkan när jag hade ångest, fattade inte att det var panikångest! Trodde jag hade fått en stroke eller liknande och denna rädsla finns tyvärr kvar. Jag är nu inne på mitt 4:e eller 5:e år, jag hoppas bara att jag inte kommer in i en svacka igen där jag inte kan göra allt jag vill, resten, att jag kan göra allt som man normalt gör för räcka för mig! Att kunna leva livet, inte bara leva... Lycka till kram

Det verkar som att vi är många som reagerar extra mycket på synintryck? När jag var som sämst klarade jag inte höga/plötsliga ljud, beröring på huden och maten smakade konstigt. Men nu så återstår "bara" att jag är synkänsligt - framför allt olika avstånd och rörelser (för många eller såna jag inte är beredd på).