Mini, är det mig du pratar om tro? 
I vår familj går också den "sjukan", osäkerhet och det andra du beskriver. Jag är social och har lätt för att prata med folk, rent generellt. Men känns stämningen bara lite skev, eller jag är helt ensam bland folk jag aldrig träffat, så känner jag mig väldans liten. Eller här där vi bor - i ett rikt område där folk köper handväskor och kläder för summor jag aldrig skulle kunna drömma om - här har vi vår lilla slitna lägenhet men jag känner mig rätt "outcast". Vill också slippa smitta av mig på Alfred. Den enda gången jag känner mig säker ensam i stora sällskap är när jag tex fotograferar ett bröllop - då har jag ju min roll, något jag vet att jag är bra på. Men så snart jag lägger ifrån mig kameran, om jag tex blir inbjuden att stanna och äta middag på ett bröllop där jag endast fotat kyrka och porträtt - så blir jag nervös :)
Jag är väldigt glad att det funkar så bra på dagis, Alfred är fullt accepterad och det värmer hjärtat när de andra barnen står i fönstret och vinkar och ropar Alfred när vi kommer eller går. I stort är Alfred glad, mår bra och är lycklig vad jag kan se, men "problemet" är nog, att han alltid är äldst. När han sen träffar jämnåriga tycker de att han är lite barnslig, det är känslan jag får. Han kan lätt komma till att prata lite bebisspråk (från lek med lillasyster kanske), och när han blir glad och exhalterad över något reagerar han fysiskt och hoppas, studsar och viftar med armarna - varpå de äldre gör just det där - himlar med ögonen..... Jag kan rätt snabbt se om ett barn kommer att "passa" med Alfred eller inte, och jag måste ibland passa mig så det inte går överstyr med mina beskyddarinstinkter. Du vet, just i de där situationerna när man ser att det inte funkar, någon är dum, himlar med ögonen, retas och ditt barn står där med hängande läpp. Måste ju ge honom chansen att lösa det själv också - annars hittar han ju aldrig verktygen. Men jag måste erkänna att jag blir lite nervös inför skolstarten, just för det sociala. Hamnar han i "rätt" klass kommer det säkert gå lysande, men vi vet ju hur det är bland barn, inte alltid så lätt.
Boken jag läser tar upp just det där om hur viktigt det är att vi får våra barn att känna sig älskade som det är (förståss!) , att de ska acceptera sig själva som de är, att det är ok att inte alltid vara som alla andra i alla situationer. Och att hitta rätt aktiviteter där barnen är i sitt rätta element. Alfred älskar till exempel att rita, att ha "gympa" (trampolin, bock och annat), musik.... Låt oss dela med oss om vi hittar bra verktyg, alltid bra att kunna hjälpa varandra!
