Precis så är det asap 
Men som sagt, det är ju fortfarande liiiiiite osäkert ioch med att inte den andre killen tackat ja till jobbet som T sökte än. Men vår plan är att sälja - vi kan ju inte vänta för länge och stå med en tom lägenhet som ska betalas samtidigt som en bostad här ska betalas..... Men att hitta bostad här är tufft, minst sagt. Höga priser, inte samma kontroll (besiktningar etc)
Kaz, grattis till dig i förskott, och grattis till Simon!
Piggley, kul med tävling även om det inte gick helt efter plan :)
Mandra, ja, här är det jag som vill ut nuuuuuu, men att hitta en ny lya är inte lätt. Så det tar nog tid som Thorsten tycker vi ska ta oss. Men det är nog lika bra det, det ska ju kännas rätt. Hur är dock inget för oss
Midsommar ja! Så är det 12 år sen jag träffade Thorsten! Tiden flyger.
Min store, lille pojke är så överväldigad över alla förändringar. Var och kollade hans nya fritids idag, och han började gråta där i slutet stackaren. När vi kom ut sa han att han inte ville dit för han känner inte igen sig och känner ingen där. Lille plutt - både ny skola och så ett fritids på det. Vi pratade mycket och han blev lite lugnare när jag sa att jag kommer att vara med tills han inte känner att han behöver det, och att OM det inte skulle kännas bra så löser vi det på något vis. Han måste bara lita på oss, att vi inte lämnar honom i sticket, och lova att ge det ett försök. Jag vet att det kommer att lösa sig snabbt, bara han hittat ett par kompisar.
Själv sitter jag med en envis jäkla hosta som inte vill gå över. Läkaren hittar dock inget speciellt och blodprovet visade bara bra värden utom sockret - jag kunde gott få i mig MER socker Men går det inte snart över måste jag kolla upp det igen.....
M73, GRATTIS!!!
Vi4, så ledsen för din skull! Jag hoppas att nästa försök blir det lyckade, som ger er det syskon ni vill ha <3 Förstår att det blir till en besatthet - jag tyckte jag var besatt när vi försökte få till både Alfred och Elvira...... då tyckte jag att de 9 respektive 5 månader det tog att bli gravid var evigheter, nu inser jag förståss att det inte var något konstigt. När man längtar blir känslorna och tankarna stora. KRAM till dig!
Vad det gäller arbetsförhållanden är jag liksom Kaz tyvärr inte heller förvånade - Thorsten finns ju också i den världen....
Drutten, snart dags!
Här är det fortfarande lite tufft med Alfreds känslighet som bara verkar öka. Igår var vi tex på lekplatsen, hans kompis A var också där. Så kom A´s kompis från dagis, som är en liten bråkstake och gärna provocerar (har träffat honom en gång innan och ville gärna ruska om hans föräldrar....) De skulle spela fotboll, men ingen av dem sköt till Alfred. Ååååh vad det gör ont i hjärtat! Jag gick ned och spelade med lite, sa att man måste låta alla vara med. A sa till sin kompis att skjuta till Alfred också men hans kompis kollade bara på honom med ett flin och struntade i det....... Nu var det ju ett rätt förståerligt exempel på varför Alfred blev ledsen - vem skulle inte ha blivit det. Men det blir som att världen rasar och hans gråt blir så djupt och sorgset. Både jag och T hade svårt med såna situationer när vi var barn, att ta plats, att tro att andra ville ha med oss, övertolka situationer. Jag tror inte att vi kommer att kunna lära Alfred att "borsta av sig" såna händelser, men jag letar desperat efter verktyg att stärka honom. Så att han i en sån situation kan säga till sig själv att det inte är fel på honom, att det då är bättre att umgås med de "snälla" kompisarna. Att inte känna att det är ett nederlag att gå därifrån. Jag önskar också att han ska våga ta mer plats i en sån sits, när han känner sig trygg har han inga problem med det (där är det snarare tvärtom att han pratar oavbrutet, ska visa saker etc, så att de andra till sist inte lyssnar, vilket också leder till svåra sitser ibland).
Jag tycker det är skitsvårt att veta när man ska gå in och blanda sig i det hela, och hur. Till sist kan det ju bli så att han blir retad för att mamma kommer och "räddar" honom, om ni förstår? Känner mig lite splittrad och önskar sååååå att han snabbt hittar några bra kompisar när han börjar skolan!!!
I övrigt så fortsätter Tyskland-Sverige historien. Igår, "bara" 2½ månad efter intervjun fick vi veta att den andre kandidaten så tackat NEJ till tjänsten Thorsten sökt. Pga semestrar och konferenser dröjer det dock innan de beslutar om de ska erbjuda Thorsten tjänsten eller ta bort den bara. Om 4 veckor börjar Alfred skolan. Om två veckor åker vi till Sverige för att fixa med lägenheten. Den står tom och kostar pengar. Need I say more?
Vi4, han är rankad 2.a, så enligt hans fd handledare (som skrivit och pushar honom att ta det) så borde de erbjuda honom tjänsten. Vårt dilemma är väl att vi själva vare sig vet ut eller in nu, och det känns fortfarande så ovisst. Vi tänker att vi väntar tills de där semestrarna är över och ser om han blir erbjuden jobbet - så får vi se. Vi orkar knappt känna efter längre, det har gått så lång tid och jag förvånas fortfarande över hur respektlöst hela processen är - inga hänsyn tas till människorna som söker som ju också har familjer att ta hänsyn till.
Och tack för dina värmande ord om vårt föräldrarskap <3 Jag önskar bara jag visste PRECIS vad jag behöver göra! Och hoppas ni hittar något kul att göra med er vecka!
GHP - vi har också funderat i de där banorna, att säga åt honom att han inte kan grina för minsta lilla etc, jag är bara så rädd att det blir fel, att det blir en anklagelse som själper istället för hjälper? Jag vill inte att han ska skämmas över sina reaktioner, men lära sig att hantera dem och få lite hårdare hud. Men ditt uttryck "prata hål i huvudet" stämmer här med 
- hur sjutton ska de hitta balansen?? Minns att jag i tonåren fick sagt till mig av någon att jag pratade för mycket - vilket jag tog jättehårt och knappt vågade säga ett knyst av rädsla för att folk skulle tycka jag var jobbig. Det har dock gått över..... Kanske ska man uppmuntra till att lära sig att lyssna på kompisarna och fråga dem saker också, för att balansera upp det? Betona det istället för att pratandet är "fel"" ? Ska ta med ett snack med hans kloka fröken också, kanske har hon några tips!
asap, härligt med (o)ordningen återställd Så som det ska vara <3
PW - Det betyder att experterna som varit med och valt ut kandidaterna har rankat den andre som nummer ett (varför han också blev erbjuden tjänsten) och T som nummer två. Den andre har efter låååååång tid nu tackat nej, och så måste vi vänta. Igen. Och se vad de bestämmer sig för (och vad VI bestämmer oss för).
asap, nä, sommaren låter vänta på sig... men håller tummarna!
Så har Thorsten blivit erbjuden tjänsten. Och nu ska vi "bara" bestämma oss. Usch, inte alls lätt! Efter tre år här är det ju på många sätt också hemma, och vi ställer oss frågan vart vi får bäst levnadskvalitet, enligt oss. Vart finns den bästa vardagen? Thorsten ÄLSKAR sitt jobb här - det blir definitivt ett steg nedåt även om en lektorstjänst i sig inte är att förakta. Här är vi också närmare hans familj i Danmark, och vi behöver inte jobba lika mycket för att klara oss, även om vi inte bor i lyx förståss - det är heller inte något vi eftersträvar. Och vi har mer tid tillsammans. I Sverige har jag min familj och några nära vänner som väger in, ett språk som känns 100 % mitt (även om jag ju är språknörd och älskar språk, så måste jag fortfarande tänka när jag pratar tyska) och jag har möjlighet att få ett annat jobb - även om det samtidigt är min nackdel, eftersom jag inte vet vart annars jag kan få jobb än på en kundtjänst och där ruttnar jag av tristess efter ett halvår vet jag av erfarenhet..... här kan jag hålla på med fotningen utan stor press, men har inte så många andra val om det inte skulle fungera i längden....
Ja, vad gör man?
Ursäkta ego, men myyyycket i huvudet nu. T och jag delade en flaska mousserande vin när han fick erbjudandet, i hopp om att bli klokare. Fick bara ont i huvudet.....
GHP & PW - jag väntar på ett tecken från ovan Eller så får ni tala om för mig vad som är bäst
Tack för er pepp och frågor!
Det är svårt att sia om framtiden förståss - men stannar vi här så är det här vi är om 10 år- Då är kidsen tonåringar (hjälp!) coh kommer inte vara så mycket hemma gissar jag, och då kommer jag säkert också vilja jobba mer. Och det är där jag har svårt att se vart jag är då. Om jag inte vill/kan fotografera på heltid, vad gör jag då. Jag skulle behöva få upp tyskan på topnivå och möjligtvis satsa på en distansutbildning inom inte-vet-jag för att få något intressant. I Sverige gäller lite samma - jag får börja med något som kanske inte är jättekul och jobba mig i någon riktning, något jag tror är enklare där. Fotograferandet kan ju alltid följa med vid sidan av, oavsett var vi är. Det som jag sett som det mest positiva med att vara här, att vi har mer tid tillsammans, är också en "orospunkt" insåg jag idag - jag tjänar ju inte direkt in pengar till min pension, och skulle jag av någon anledning bli ensam (vilket jag inte planerar ) kan jag inte i dagsläget försörja mig själv. Haha, tror inte jag svarade på frågan, men men :)
Jag pratade läääänge med min bästa kompis i Sverige idag - och först och främst en stor eloge till både min familj och vänner som inte lägger press på mig, så himla skönt - och då säger ju magkänslan Sverige. Så längtar jag ju lite... men vi är ju två, och det ska funka för bägge, vi känner oss ju båda lätt egoistiska i våra övervägningar. Men, vi har skrivit till olika folk för info på SU och här på Ts jobb angående lön, startdatum på Su och annat - vi får se vad de svarar och ta ställning igen....
Milla, hopppas stämningen lättar!
GHP, haha, det har jag faktiskt funderat på T tyckte ideen var sådär dock Antagligen eftersom vi trots allt lutar åt lite olika håll, dvs en blir glad den andre lite besviken 
Grattis Drutten!!!
Vi4, haha, ja en clown , de ÄR ju fina :) Här fick jag höra av Elvira häromdagen, efter lite funderande; "mamma, du DUGER". :) Inget med läppstift att göra men ja ja.
Mandra, KRAM till dig, deppdagar är där för att vi ska uppskatta nästa dag mer! Och du är fantastisk! Det kommer alltid finnas saker som gör att vi tvivlar på oss själva - huvudsaken är att vi gör som du, rannsakar oss med öppna ärliga ögon och går vidare.
Jag har inte varit här på evigheter. Inte ens öppnat sidan och tittat in. Har hänt så mycket de senaste veckorna, först nu känner jag att jag börjar komma på fötter igen. Tänker inte dra upp allt här eftersom det finns lite lösa trådar - men jag kan berätta att Alfred har börjat skolan! Klass 1a, igår var första dagen - idag är han där allena och mamma är lite nervös inför logistiken Han och Thorsten cyklade iväg och måste lämna cykeln på en adress först, där jag senare ska hämta honom (inte skolan). Sen går de vidare och efter skolan ska han hämtas av fritidspersonal som tar honom och andra barn till ett fritids en bra bit bort med bil. Sen efter fritids blir han skjutsad till den adress där vi lämnat cykeln... däremellan ska han komma ihåg att ta med sig kläder, skolväska och annat kors och tvärs. Och min son är rätt "shattered minded" :) Från dagisinskolningar som SKA ta sin goda tid kastas man nu ut i verkligeheten, med schemalagd gympa, engelska, religion och annat mumsigt. HJÄLP! Men kul! Igår firades det med "Schultüte" - en strut av papp med småpresenter och godis i - och fika och middag på restaurang. Här är det en STOR dag som firas STORT. Firar man egentligen skolstart i Sverige??