Gbg: Grattis!!! Vad härligt att han är här nu och jag hoppas att du återhämtar dig snart. Jag skulle verkligen rekommendera dig att be om hjälp att bearbeta förlossningen. Jag vet inte om ni tänker er fler barn och fler förlossningar, men även om ni inte gör det (och det känns väl avlägset nu 
) så tror jag det är jätteviktigt att få hjälp att bearbeta alla känslor som säkert kan dyka upp och spöka i andra sammanhang.
Många kramar!!
gbg: Men jösses så söt! Nu längtar man ju inte mindre efter ett eget litet knyte att snusa på 
. Jag tycker du ska ta dig tid att träffa kuratorn. Antingen ger det massor och ni kanske till och med vill ses fler gånger eller så kanske du känner dig nöjd med en träff och känns det inte som det ger nånting kan du bara lägga mötet bakom dig och bearbeta känslorna tillsammans med din man, dina vänner eller hos oss! .
Jag känner så väl igen mig i den där panikkänslan när man blir helt överväldigad av smärtan. Så var det den sista halvtimmen under Lillys förlossning när jag inte fick några värkpauser. Jag tror en stor del av paniken bottnade i att jag innan fokuserat så mycket på mental träning och avslappning och när det inte fanns någon plats för det tankesättet och smärtan tog över helt fanns det inte längre något att hålla sig fast vid och det var som att bli omkullkastad av en stor våg och virvla runt under ytan utan att veta vad som var upp eller ned. Jag hoppas du kan få tröst och styrka i att förlossningen ändå slutade på ett fint sätt och att du fick ta emot Gabriel på det sätt du önskat.
Pyttis: Skönt att höra ifrån dig, men trist att det inte gick att slutföra operationen. Hoppas ändå du kommer märka en förbättring.
Med Lilly öppnade jag mig de 6 sista cm på mindre än en halvtimme i väntan på EDA och sen var det försent och jag trodde nästan att jag skulle dö då. Tur att krystandet tog över annars hade jag nog kastat mig ut genom fönstret (eller bett om hjälp med att bli utkastad för jag hade inte tagit mig ur sängen på egen hand).
Hej Utteröga! Det var ett tag sen...
Åh nej vad jobbigt att alla barn fortsätter vara sjuka 
. Jag har sett solen flera dagar i rad så nu måste det väl ändå vara på väg att vända?
Mandra: Jag har nog inte kommit så långt ännu att jag kan tänka så positivt som du, men jag jobbar på det . Ofta när jag är på väg ut ur en mörk och deppig period brukar jag komma på att det hänger ihop med mycket annat. vi kanske har varit sjuka, det har varit en stressig period osv. och då brukar pusselbitarna falla på plats. Jag inser att det inte är mig det är fel på, det är inte fel på vårt förhållande eller det liv vi lever... vi har bara haft en tuff period och så vänder det och allt känns mycket lättare. Nu brukar jag kunna inse det här sambandet även när jag är mitt uppe i deppandet och jag tycker inte jag faller lika djupt längre. Jag vet att det är en tillfällig svacka och att det kommer vända, det blir mer uthärdligt då.
Vi4: Vad spännande med husköp, det låter toppen. håller tummarna för er!
Springcykel låter ju jättehäftig, det har jag aldrig sett. Stella har en tvåhjuling med stödhjul som vi glömt ställa in över vintern, undrar hur den mår där ute i snön? I somras trånade hon ju efter en sparkcykel och sparade själv ihop pengar till att köpa en, vilken lycka det var!
Apropå exem och torr hud förresten... Stella verkar ha klarat sig ganska bra, men hon blir lite torr och knottrig periodvis. Det är min stora skräck att hon ska drabbas, jag har själv LIDIT av exem i många år, men nu i vuxen ålder har det äntligen gett med sig. Mitt exem kom efter att jag varit väldigt sjuk i körtelfeber när jag var 7-8 år och det har varit ren tortyr periodvis. Så hemskt när man inte kan sova för att det kliar, inte kan sitta still i skolbänken för att det blir svettigt och kliar. Det var jobbigt att vara med på gymnastiken och duscha efteråt. Det var jobbigt att alltid se lite rödflammig ut och jag skämdes ofta. Räddningen för mig blev akupunktur som jag provade sista året i gymnasiet och jag blev helt bra. Jag har fått gå i omgångar med ett par års mellanrum, men nu är det nog 6-7 år sen sist.
malinkatarina: Ja, färgat bad fick jag också bada i på sjukhuset (lila) och så fick jag sola solarium där också. Jag tror det är ganska vanligt att syskon reagerar precis som du gjorde. Om man t.ex. har ett syskon som är svårt sjukt och får mycket av föräldrarnas omsorg och uppmärksamhet kanske man börjar önska att man själv också ska bli sjuk.
Vi4: Jag kanske kan starta ett rykte bland andra potentiella budgivare att huset har en fuktskada . Hoppas ni snart får beskedet att huset är ert, så kommer vi och leker i er trädgård i sommar .
Mandra: Både jag och maken skrattar gott åt jobbarkompisen och hans fina komplimanger, har ni inga fler på lager .
Apropå glasögon förresten... Stella klarade inte riktigt synprovet på 4-årskontrollen. Hon kunde inte riktigt se fyraårsraden. Hon vägrade så klart sätta lapp för ögat så jag fick sitta bakom henne och hålla för ena ögat. Det funkade bra på höger öga, men på vänster öga försökte hon hela tiden bända bort mina fingrar för att tjuvkika emellan. Vi har fått tid för återbesök och är det samma sak då blir det antagligen remiss till ögonläkaren. Känns jättejobbigt om man ska behöva krångla med glasögon redan och barn kan ju vara så taskiga... vill inte att hon ska bli retad. Men jag vet att hon själv tycker det är jättefint med glasögon och det är ju alltid något .
Lia: När vi skulle välja gravsten åt Lilly började vi med att traska runt på kyrkogården för att se hur det kunde se ut, på det sättet kom vi fram till vad vi inte ville ha och till slut också vad vi ville ha. En återkommande fras verkar vara "Älskad - Saknad". Man kan ju också välja en bild/symbol och måste ju inte skriva något särskilt mer än namn och datum. Kanske han hade något särskilt intresse som kan symboliseras av någon bild? På Lillys gravsten står det "Efterlängtad". Och så är det en bild av en knubbig liten ängel.