juni och Ela - Tack för kramar!
Jag förstår precis hur du menar, Ela. Jag har verkligen haft de tankarna inför att försöka med en trea. Med risk för att utrycka mig klumpigt så är ju tredje barnet mer "okynnes" än vad de två första är, att försöka få första barnet var en självklarhet och lika självklart blev det sedan att hon skulle få ett syskon. Men nu då, när de redan har varandra, "behöver" de ett syskon till? Och hur blir vår familj påverkad om barnet är handikappat på något vis? Är det värt det? Vi kom ju som synes fram till att det är värt det, men har verkligen fått mangla de tankarna en vända till i samband med ul-snurren.
Det som hände var att vid första ultraljudet som hittades en vit prick på bebisens hjärta, ett sk ekogent fokus. Vi fick då veta att det var en "mjuk markör" och att i vårt landsting har man som rutin att då gå vidare till ett andra ultraljud med en läkare, eftersom man har kunnat se att denna prick förekommer lite oftare på barn med kromosomavvikelser än andra barn. Bm som gjort ul var noga med att poängtera att allting hon sett såg normalt ut, det var bara denna prick och att den i sig inte har någon som helst påverkan på hjärtats funktion eller något annat, utan är något som bara försvinner av sig självt och de vet inte ens riktigt vad det är för något.
Självklart blev vi inte alls särskilt lugnade av vad hon sade, utan hade en massa snurrande tankar hela helgen efter detta ul (som gjordes en torsdag). Lite förvånade blev vi dock av att svärmor, som jobbar som barnmorska på förlossningen i ett annat landsting aldrig hade hört talas om detta. Det är visserligen inte hon som gör ul, men nog borde det inte vara första gången hon hör talas om det när hon jobbar i branchen?
Det andra ul gjordes av en läkare på tisdagen efter det första, hon bekräftade pricken, men såg inte heller hon några andra avvikelser över huvud taget. Förutom att hon hade svårt att se kärlavgångarna på hjärtat och därför ville skicka oss på ett tredje ultraljud gjort av en barnhjärtläkare för att kolla detta extra noga. Ny panik, alltså.
Även denna läkare var väldigt noga med att påpeka att allt hon sett såg normalt ut, och att det hände ofta att de inte såg kärlavgångarna så det behövde inte betyda något. Hon tog upp en tabell och sade att när man hittat den här pricken på hjärtat så ökar det risken för ds med tre gånger för min åldersrisk, och att om hjärtspecialisten hittar något mer/inte hittar det man ska, så kan risken öka ytterligare. Hon pratade också om möjligheten till fvp för att verkligen ta reda på om det är kromosomavvikelser eller inte.
Ännu mer oro, givetvis. Tre gånger risken känns ju jättemycket, och om det skulle bli ännu större risksiffra efter det sista ul:et? Uscha.
Sedan läste vi på lite på nätet och insåg att i många landsting, tex Sthlm så nämner man inte ens om man ser den här pricken, och går alltså inte vidare med några extrakontroller pga den om allt annat ser bra ut. Därefter ringde svärmor som hade pratat med den bm som gör ul på hennes sjukhus, och hon berättade att inte heller i det landstinget gör de någon uppföljning för den prickens skull, den betyder i princip ingenting. Och att inte se kärlavgångarna - det händer precis hela tiden, massor av gånger varje vecka, inget konstigt alls.
Ok, vi släppte ner axlarna några millimeter och inväntade tredje ul som då var måndagen efter, i måndags alltså.
Då fick vi träffa världens skönaste läkare, tillsammans med en sköterska som faktiskt har gjort hjärt-ul på både Ida och Gustav (Ida pga hennes blåsljud och Gustav då han låg inne med kraftig infektion och bla hade vätska kring hjärtat. Vad är det med våra barn och hjärtan, alltså?), och det räckte med att de tittat en halv sekund innan de började oa och aa över hur fint allting såg ut. Det var till och med så bra att de ville spara en massa bilder att ha för utbildningssyfte senare, för så här fina undersökningar fick man inte göra så ofta, typ.
När de hade tittat klart på lilla hjärtat pratade vi med läkaren en stund och han sade några bra saker. Dels det vi själva hade kommit fram till - risken för missfall vid fvp är högre än risken för att barnet har ds så det finns ingen anledning att göra något sådant.
Sedan också att det skulle finnas en koppling mellan ds och den här pricken: det finns ingen som helst fysiologisk förklaring till det, det är bara den enda koppling man har kunnat se när man för decennier sedan funderat över vad det är för en prick, att den förekommer lite oftare hos ds-barn.
Och att risken för ds ökat 3 gånger pga den, alltså från 0.2% till 0.6%, typ, de siffrorna är uråldriga och hans personliga åsikt och uppfattning var att det inte var någon normal urvalsgrupp man grundade siffrorna på. På den tiden gjorde man ju inga rutin-ul rakt över befolkningen, utan de man hade tillfälle att studera var en begränsad grupp som knappast utgjorde några normalgraviditeter från början.
Så, som sagt, efter att för två veckor sedan ha varit mer eller mindre inställda på att det är ett ds-barn i magen så har vi nu landat i att man inget vet och att det alltid finns en risk för allt möjligt och att vi får veta i juni när den tittar ut...
Till råga på allt har jag varit tf för min närmsta chef den här perioden och vi har haft tokmycket på jobbet + att ryggen börjar göra ont på mig i takt med att magen växer. Så jag har bokstavligt talat varit som en urvriden trasa om kvällarna, både mentalt och fysiskt slut, men nu känner jag att livet börjar återvända i mig lite, även om jag fortfarande är vansinnigt trött hela tiden.
