Vi på CvL fortsättningen

Ullis: Jag tror att det handlar om empati och sympati. En väldigt empatisk människa förstår och uttrycker sig inte hur som helst oavsett egna erfarenheter. Jag har iaf blivit en mycket trevligare och mer omtänksam person pga det jag gått igenom med bland annat barnlösheten. Jag var nog ganska naiv innan jag råkade ut för detta så nog har det bidragit med att utveckla positiva sidor och styrkor hos mig.
På jobbet säger många att jaha, du har säkert planerat att få barn i december för att kunna vara ledig över vintern.
Jag har även fått höra att vilken dålig planering att få barn i december, bättre att få efter årsskiftet (antar att det syftar på barnetsskull).
Ha, jag är JÄTTEGLAD att få ett barn överhuvudtaget så att de blir i december spelar ingen roll, Elsa är såååå välkommen och sååååå efterlängtad att jag nog inte ens förstår det själv.

Myran: Är på semester men tillbaka vecka 32 på jobbet i Stockholm. Ses gärna på en fika någon gång med er!

Myran: Klart vi ska göra det!

Myran: V 33 är jag på jobbet igen. V 32 är fortfarande semester för mig.

Vad ni kämpar på tjejer. Jag vet själv hur det är att planera och hela tiden tänka framåt hur behandlingar ska ske och när. Själv är jag nu i v 23 och mår bra men har vissa graviditetsåkommor men det är inget jag beklagar mig över, för äntligen har min kamp för bebis resulterat i gravidetet, vågar inte riktigt skriva bebis förrän hon är ute om knappa fyra månader.
Det har tagit lång tid innan jag vågat känna mig gravid och verkligen förstå det men oron för att något ska hända är större än vad jag trodde att den skulle vara. Alla år av försök sätter sina spår och det kommer fram mer än man tror när man är gravid. När man är i behandlingar mår man konstant dåligt även om graden varierar. När det där efterlängtade plusset kommer så släpper fokuset på behandlingar och alla känslor och tankar man har tryckt undan kommer fram. Oron för mig är att skulle något hända så vet jag att ett plus inte har varit lätt att åstadkomma och inte ligger runt hörnet som för de flesta andra. Nu när jag känner sparkar i magen känns det bra men det finns alltid en liten oro för hur hon mår.
Kämpa på tjejer för oavsett resultat tror jag ändå i slutändan att det kommer att kännas att det var värt det. Själv känner jag att jag iaf fått försöka under dessa år jag velat ha barn, det är det ju inte alla som får.

Tjejer vad duktiga ni är med yogan!
Tjorven: Kan du inte in och skriva i andra tråden för det behövs lite info om kromosomfel och jag har för mig att du är påläst inom ämnet?

Hej,
Är det på Söder ni är? Tyvärr så har jag börjat få foglossning och tar mig inte längre än till stationen.
Kämpar mellan att ta mig till jobbet därifrån..hoppas inte att det blir värre.
Ni har möjligtvis ingen lust att boka in en träff vid stationen någon dag efter jobbet?

Curly och Myran: Ja det är vid T-centralen jag menar!

Till er som funderar på att ge upp så säger jag fortsätt så länge läkarna tycker att ni inte ska ge upp. För mig tog det 6,5 år och jag hade jättefina resultat vid varje IVF som trots det inte lyckades förrän i vintras.
Piken: Det går från dag till dag med foglossningen, maken köpte ett stödbälte igår men jag vet inte om det är för stort.
Marvin: 5 december är det satt till BF och idag går jag in i vecka 25.

Susie: vi väntar en tjej, en liten Elsa
Idag sparkade hon så att tyget i min tunika flög från magen. Är väldigt kär redan:)