Jag är gravid i 30 veckan och jag har tänkt ganska mycket på förlossningen. Jag är inte så rädd - ännu iallafall. Jag har ju ett tag kvar förhoppningsvis men man vet ju aldrig. Jag tänkte bara fråga vad det är som gör er så rädda så kanske jag kan bearbeta känslan på ett sätt så att jag inte kommer dit helt oförberedd.. är lite rädd för att spricka dock men inte för smärtan elr likn...
...skriv av er.. Vad är ni rädda för?
ivantanpaliten.blogg.se/
hej jag är gravid i v 13 och jag är så otroligt rädd för smärtan.. inte för att spricka utan den smärtan man kan uppleva...huuuuu
Hej! Jag är gravid i v 15. Jag är rädd för att något ska gå snett, antingen med bebisen eller med min kropp. Typ att bäckenet vrider sig eller att svanskotan spricker...usch!! Eller, rädd och rädd...det är inget jag går och oroar mig för direkt, men jag kan bli lite småskakis när jag tänker på det.
Sen tänker jag också på hur många kvinnor som faktiskt klarat av en förlossning galant, trots all smärta och ev komplikationer. Jag ska också bli en av dem coola starka mammorna! 
Jag har varit rädd för förlossningar sedan länge. Är nu gravid med mitt första barn i v 20 och är livrädd för att föda. Har pratat med min barnmorska på inskrivningen och berättat för henne vad och varför jag är rädd. Jag har alltid varit rädd för hur man spricker och hur det kommer att känna. Sedan oroar jag mig för hur mycket man spricker, man kan faktiskt bli ganska förstörd där nere. Jag vet att det är ovanligt men det förekommer ju. Jag tänker på detta varje dag, hur det kommer att vara. Men jag hoppas på ett kejsarsnitt och min barnmorska tror att det kan vara det bästa för mig. Jag kommer att bli kallad till en förlossningsrädsla-mottagning.
Jag kommer att få mitt barn när jag är 17, och jag är grymt nervös över förlossningen! Mest för smärtan, men hela det här med att vara gravid är lite Läskigt :-S. Är dessutom ung, så det känns lite obekant och spännande . Dessutom är det så mycket som kan gå fel, och jag älskar redan det som finns i min mage SÅ mycket, så jag vill bara hålla det i min famn nu . Fast, är lite rädd inför smärtan vid förlossningen..
Jag är helt enkelt rädd för att dö om jag föder vaginalt. Förra graviditeten slutade i akut kejsarsnitt. Hur ska de gå denna gången?!
Smärtan i sig är det inget problem med tyckte jag. Men att inte kunna slockna/tappa medvetandet/svimma när man har "gett upp" var det värsta för mig. Skitsvårt att komma tillbaka efter att man mentalt har lämnat kroppen.
Det är jag rädd för att ska hända igen.
Det och att spricka jättemycket.... och att behöva kejsarsnittas efter att ha jobbat upp till 10 cm. Och att epiduralen inte ska funka (igen) och ändå ha en massa dropp som styr hela värkarbetet istället för att kroppen gör det.
Som du kan gissa så ska jag gå aurorasamtal ;)
När jag blev gravid andra gången blev jag direkt riktigt rädd för förlossningen, efter att ha haft en jobbig upplevelse första gången.
Jag sprack inte och allt gick "som det skulle", men jag kunde inte hantera smärtan och fick sån otrolig ångest under hela förlossningen första gången. Jag var liksom inte där alls utan lämnade över mig själv i andras händer. Ingen bra idé.
Inför andra bestämde jag mig istället för att ta kontrollen mer över min kropp. Jag läste mycket om förlossning, pratade mycket om vad som kändes jobbigt under den första osv.
När jag födde mitt andra barn gick ALLT så mycket lättare! Det gick på halva tiden i och för sig, men det var inte bara det. Jag hade en annan trygghet eftersom jag var mer förberedd.
Nu väntar vi tredje och jag ser faktiskt fram emot förlossningen i mars!
Det jag är så himla rädd för ar väl mest förvärkarna! hade så förbannat ont i 2 dagar och dom ville inte ge mig något annat än alvedon!! Jag håll på gå i bitar, grät, skrek, och verkade vara den ända som gjorde det.
Tog flera varma bad på sjukhuset för att försöka lindra smärtan men det funkade inget vidare, bara lite ,sen fördrev det ju tiden också! ;)
Jag vet inte om det är normalt att man får ligga och ha så ont utan tt dom hjälper en, jag födde i UK,wales ,alltså inte i Sverige...hoppas innerligen att det inte blir likadant här.
När vattnet väl gick blev det lite lättare
Krystade i 2 timmar,fick syrgas, 2 stora tubar! sen sa dom att det inte kommer fungera( tillägger att det kändes som att man vill göra stora behovet på toa men att man inte kan), så dom rullade in mig på operationssalen,gav ryggmärgs bedövning, kändes inget alls, använde sugklocka för att få ut min dotter, jag var ju total bedövad men fortfarande medveten och kunde vara med, så det var skönt!
Det som skrämmer mig mest är syrebrist för barnet och ev skador pga det. Att själv tappa kontrollen och inte kunna påverka händelse förloppet, att spricka och konsekvenser av det. osv.. allt med en vaginal förlossning skrämmer livet ur mig!
Men tjejer ni kommer klara detta jätte bra..Nån som skrev att dom va rädd att dom ska förstöras helt där nere,antar att du menar om man spricker ända bak till analen?? Gör man de så har barnmorskan gjort ett hyffsat fel,för hon ska se om man får ut den lille eller ej,blir man klippt så gör dom de när ni har en värk så de lär knappast märkas...Jag födde mitt första barn utan bedövning,ja provade lustgas men den spydde ja tyvärr bara på sen när ja skrek efter epidural för jag hade så ont och sån panik eftersom jag hade inget uppehåll på värkarna men då va jag uppen redan 10 cm..Krysningsvärkarna va sköna om man tänker på öppningsvärkarna,man får sån kraft och vill få ut den lilla bebisen,visste de är obehagligt att ha ett huvud ligga där men inte att man får paniken som man kan få av öppningsskedet... Vet ju knappast att ni blev lugn av detta men hoppas de hjälpte lite iaf=) Ska ha mitt andra barn snart och ja vill absolut inte ha kejsarsnitt då skulle ja bli jätte ledsen de är en sån underbar känsla när man får upp den lilla på bröstet=) Lycka till..
Jag väntar mitt första barn om 12 dagar...har varit mycket nervös och rädd inför förlossningen i perioder. För någon vecka sedan kände jag som mest ångest, nu är jag bara trött och vill snutta på bebis, så jag ser faktiskt fram emot den dagen med lite skräckblandad förtjusning. det jag är nervös för är hur jag kommer att hantera smärtan. jag har ett väldigt stort kontrollbehov och är rädd att jag kommer "flippa ur" totalt när jag inte kan tänka klart pga smärta mm.
Att inte veta redan nu, när var och hur det kommer att hända är nog det värsta. Sen är jag oxå väldigt rädd för att spricka, även om dom säger att man inte lär känna det, då man har annan smärta samtidigt. Tydligen bättre i så fall att bli klippt då det läker bättre och blir ett mer jämt sitt, men det låter precis lika otäckt tycker jag! Men kanske det bästa i längden...kanske ska man skriva det i sitt FL brev, att man vill bli klippt om det ser ut att börja spricka, eller i förebyggande syfte??
Jag är oxå väldigt rädd för nålar och sprutor, inte så mycket för själva sticket, för det är ju över så fort, mest hela situationen att ha ett föremål i sig, som sticker hål på huden! Får rysningar av att prata/skriva om det! Men jag vill absolut ha smärtlindring! Lustgas (hoppas bara jag inte kommer må illa av den!) och ryggbedövning (men då är det ju det där med nålen eller kanylen i ryggen...
Kommer säkert inte tänka så mycket på det då när man har så himla ont men JUST NU, kan jag inte förstå hur jag ska hantera det!!!
Sömnen nu innan är ju A ocg O då det kan sätta igång när som helst, men jag sover mycket dåligt då jag funderar och oroar mig inför det som komma skall, och på dagarna vilar jag inte heller särskillt mycket då jag inte har någon ro i kroppen! Blir mest nervös om jag får för mycket tid att tänka på förlossningen. Så jag håller hellre igång och sysselsätter mig för att skingra tankarna... men man vet ju att man kommer behöva vara utvilad och ha krafter när dagen väl är kommern... känns som om man hamnat i en ond cirkel...någon som har lite tips?