Ja, vad ska jag säga...
Jag har en man som efter tio års förhållande berättade att han hade de här behoven. Jag blev chockad först, tyckte det var jättejobbigt, undrade mycket över varför han inte visat mig det förtroende förut och hade hemska fantasier om det handlade om "en dragning till barn mer än till blöjan". Men så var det ju inte alls och det visste jag ju egentligen.
Min man vill bli kontrollerad och "tvingas att släppa kontrollen", för honom är blöjan (och flickbebiskläder) viktiga som symboler för den där kontrollförlusten. Vi leker så ibland när inte ungarna är hemma och jag tycker att det känns helt ok nu för tiden, men visst har jag "famlat" många gånger. Jag vill ju inte göra honom illa, inte "förödmjuka honom på riktigt". Men det har jag förstått nu att jag inte gör.
98% av tiden är han en vanlig, mycket ansvarstagande vuxen, som inte har några "bebistendenser". Sen finns den här andra delen av honom också. Det kan jag leva med.
Min man vill varken kissa eller bajsa på sig, det handlar inte om det för honom. En gång "tvingade jag honom" att kissa i blöjan när vi var ute men då såg jag på honom att han blev kränkt på riktigt, så det gör jag inte om. Däremot kan jag ju "smeka honom blöt" och skoja om att han inte kan hålla tätt.
Jag respekterar att andra inte förstår eller blir upphetsade av det här, men jag tycker ni är lita snara att döma. Har i verkligen inga egna "annorlunda" sexfantasier? Det har jag i alla fall. Jag skulle också vilja bli lite kärleksfullt dominerad emellanåt. I vårt förhållande har jag inte den rollen, men jag tror att vi ska kunna hitta dit också så småningom.
Sabina