Mitt barn blev MISSHANDLAD på dagis!

Jag förstår ditt sätt att tänka, och det var även på liknande sätt vi tänkte om situationen förut. Nu visar det sig faktiskt vara så att pojken inte känner igen Elise och hon känner inte igen honom.
Även om man försöker läsa in sina egna känslor i situationen så tar barn det på ett helt annat sätt och dom kanske inte reagerar alls så som man själv tror.
Elise har sett pojken vid ett flertal tillfällen, hon har vinkat till honom genom ett fönster och hon reagerar inte på något sätt mot honom jämfört med andra barn.
Visst låter det konstigt men vi får ju ta det utifrån hur situationen faktiskt ÄR istället för hur det skulle kunna vara.

Dock är hon traumatiserad. Hon är reserverad mot barn, och tycker inte om när de kommer för nära, men detta handlar om barn generellt. Senast igår pratade hon om händelsen, fick panik och ville upp i famnen. Hon upprepar ofta vad som hänt och berättar vad pojken gjorde.
Hon får hjälp av en barnpsykolog, men hon "går" inte till någon, så som äldre barn och vuxna gör. Psykologen observerar henne i leken och aktiviteterna för att se hur hon beter sig med och mot andra barn.

god jul till er alla snälla fina människor därute som skickat ert stöd till oss!

jag måste bara inflika att det faktiskt är vår dotter som vill gå på dagis. vi var beredda att byta dagis (vi har även övervägt att helt ta henne ifrån dagis och vara hemma med henne i ett halvår tills vi har flyttat och hon kan vara hos mormor), men efter att hon själv frågat efter sina älskade dagisfröknar, sina kompisar och aktivt har gått hela vägen hemifrån och till dagis, gått in själv och satt igång att leka gjorde vårt val ganska lätt.
Elise är den som valt att gå kvar på det dagis där hon belv misshandlad. Inte vi föräldrar. Hon må vara två år, men hade hon visat med beteendet och sagt med ord eller gråt att hon inte ville tillbaka till dagis så hade hon inte behövt det.
Vi föräldrar är faktiskt väldigt överraskade över hur hon hanterat situationen!
Men så som det är, så måste det ju få vara eftersom vi gör det som är bäst för vår dotter.

Hur som helst.

Jag kan berätta att Elise inte har fått några bestående men av det som hände.
Hon är glad, rolig och utvecklas jättefint. Hon trivs jättebra på dagis (går 3h/dag) och är aldrig ledsen när man lämnar henne.
Senast i januari nämnde hon något om det som hänt och därefter har hon inte sagt ett knyst om händelsen.
Hon leker bra med andra barn och visar inte några som helst tecken på att vara skadad av det som hänt.

Det var JÄTTEJOBBIGT då det hände, men vi har tagit oss igenom det och idag mår vi alla i familjen bra igen.

Tack!

Kan tillägga att vi har bytt dagis då vi har flyttat från vår förra stad .
Dottern trivs hur bra som helst. I fredags då hon skulle lämnas sa hon; "Åååh vad jag älskar mitt dagis!"

Den här tråden handlade dock om min flicka.

Och så vill jag tillägga att hon inte blev skadad enbart fysiskt. Hennes fysiska skador var läkta på några veckor, hennes psykiska skador fick vi jobba i flera månader (psykologkontakt via förskolan) med dagligen och en del sitter fortfarande kvar.
Hon har fortfarande ett ärr i pannan, det är det enda som är kvar från de fysiska skadorna, men jag vet inte när det andra ska gå över. Hon medicineras fortfarande dagligen för det problem hon har kvar och det är nu strax ett år sedan det hände.

Hur pojken ev. kände sig kan du ju starta en tråd om för den här tråden handlar fortfarande inte om honom utan om min dotter.

Jag vill inte gå in närmare på vad min dotter tar för medicin, inget receptbelagt iaf men det är efter läkares ordination.

jag vet att min dotter inte är det enda barnet på jorden som det är synd om. jag ser visst ett sammanhang och jag har flera gånger i tråden sagt att jag också tycker synd om pojken, och har du inte sett det så är det kanske du som inte lyssnar?

jag är själv uppvuxen i en familj med barn med speciella behov och jag vet hur jobbigt det är att vara på "den andra sidan" i en sån här situation.

Dock handlade inte tråden om något annat än att min dotter blivit misshandlad. Den handlade inte om pojken, utan om min dotter och det vi som föräldrar till henne har fått genomlida.

Har du stort behov av att prata om hur synd det är om pojken så kanske du kan göra det i en annan tråd än den här där jag sökt stöttning för att klara av att gå igenom detta och vara en bra förälder till mitt barn?

Härligt att höra att din son har ett fungerande liv idag
De allra flesta som får hjälp får ett fungerande liv.

De barn jag haft runt mig har alla helt okej liv idag också, förutom en då eftersom hon dog i cancer (flickan med schizofreni som jag nämnt tidigare i tråden)

När man väl står där mitt i allt kaos med ett utåtagerande och otroligt frustrerande barn kan det vara svårt att förstå att barnet någonsin skulle kunna fungera normalt, men ofta går det. När det gått några år kanske man till och med kan skratta åt vissa händelser som fått en att gråta tidigare.

Detta blir mitt sista inlägg till dig eftersom du inte för någon relevant diskussion i den här tråden.
Jag har inte i något inlägg kallat pojken för jävla unge. Vad andra människor däremot har kallat honom får stå för dom men jag har iallafall ryggen fri på den punkten.

Tack alla som uttryckt sitt stöd till oss!

Tack När det gått några veckor fick vi faktiskt veta vad pojken hette av en ren slump. Men det gjorde ju inte att man tog reda på mer om vem det var. Det låg inte i vårt intresse att veta mer än att pojken fick den hjälp han uppenbarligen behövde, både för hans skulle och för andra barns.

Som fostersyster till barn med npf har man ju fått vara med i hela den här svängen med att föräldrar kommer hem och hotar både mina föräldrar och barnen i fråga samt ger en utskällning. Det är inget beteende jag tycker är trevligt så jag skulle själv inte heller göra på det viset.

Ja det var fruktansvärt då det hände. Vi har fått hjälp nu.

Tack Pumpkin!

Hon har inga inre skador och medicinen hon äter är receptfri, men ordinerad av läkare.

Nej det är det inte. Skulle aldrig ge något sådant om det inte var absolut nödvändigt. Dessutom finns väl inget sånt receptfritt? Det hon får är som sagt receptfritt och icke beroendeframkallande.

Precis. Inget man gör i en handvändning.
Skulle det hjälpt att krama sitt barn och visa närhet och trygghet så är det väl självklart att föräldrar gjorde det?
Man gör väl ALLT som står i sin makt för att barnet ska ha det så bra som möjligt, och överväger å ena och andra hållet innan man tar sina beslut.

Jaha? Vilket då?